var han li­te för gam­mal och för få­fäng för att om­fam­na des­sa mo­der­ni­te­ter.

Plaza Uomo - - HISTO­RIA -

en man

strä­var fram­åt i snö­rö­ken på Drott­ning­ga­tan. Han bär ­cy­lin­der­hatt och pa­le­tå som fram­hä­ver hans smär­ta ­fi­gur. Man­nen är Au­gust Strind­berg och bil­den, den sista kän­da in­nan hans död, bru­kar få sym­bo­li­se­ra för­fat­ta­rens en­sam­het på ål­derns höst: det en­sam­ma ge­ni­et i den öds­li­ga fri­he­ten.

Bil­den il­lu­stre­rar ock­så Strind­bergs med­ve­ten­het om sin själv­bild. Han blev må­lar­nas och skulp­tö­rer­nas fa­vo­rit­mo­tiv och han po­se­ra­de all­tid vil­ligt. Det lär in­te ex­i­ste­ra ett en­da spon­tant ­por­trätt av Strind­berg. De fo­ton man ­kän­ner till är of­ta tag­na av ho­nom själv, med självut­lö­sa­re. Klä­der­na är li­ka nog­grant ar­ran­ge­ra­de som den kraft­ful­la fri­sy­ren.

Hur såg då Strind­bergs gar­de­rob ut och hur kläd­de sig män­nen i se­kel­skif­tets Stock­holm? Un­der 1800-ta­let ge­nom­gick herr­mo­det dras­tis­ka för­änd­ring­ar. Från sam­mets­roc­kar och knä­byx­or till en strikt, väl­skräd­dad look med långa, sma­la byx­or.

In­spi­ra­tio­nen kom in­te, till skill­nad från dam­mo­det, från Frank­ri­ke ut­an från Eng­land. Vid sek­lets mitt ha­de rid­roc­kar och and­ra plagg som va­rit av­sed­da för sport och fri­tids­bruk bli­vit ac­cep­te­ra­de även i mer for­mel­la sam­man­hang.

Ett van­ligt plagg i Strind­bergs ge­ne­ra­tion var bon­jou­ren, ett i dag bort­glömt plagg. Ibland be­nämns den Strind­bergskap­pa. Det är en lång ka­vaj el­ler rock med ra­ka skört, med röt­ter­na i en rid­rock som an­vän­des un­der Na­po­le­on­kri­gen.

En fin her­re bar mörk bon­jour till byx­or och väst i an­nat tyg, till ­ex­em­pel krit­strecks­ran­digt. Klock­ked­jan var ­vik­tig, en sta­tus­mar­kör. Fär­gad bon­jour sågs som en pro­me­nad­dräkt.

Till frac­ken ha­de Strind­berg ett ­lad­dat för­hål­lan­de. Den ut­veck­la­des ur den frans­ka långroc­ken och fick grad­vis allt kor­ta­re skört fram­till. I 1800-­ta­lets ­Sve­ri­ge fick den sta­tus som hög­tids­dräkt. I Tjäns­te­kvin­nans son stu­de­rar Strind­ bergs al­ter ego i Uppsa­la. Han är fat­tig, har in­te råd med frack och ond­gör sig över en ele­gant per­son som han tyc­ker är snob­big. Men hans väl­kläd­de vän Fritz läx­ar upp ho­nom och ­för­kla­rar att det var ” lum­pet att dö­ma folk ­ef­ter fi­na ­klä­der, li­ka lum­pet som att dö­ma dem ­ef­ter ­då­li­ga.”

Frac­ken var en tyd­lig ­klass­mar­kör. I Rö­da Rum­met möts Ar­vid Falk av ­miss­tro när han iförd frack ­in­trä­der i ­ar­be­tar­för­bun­det Nordstjer­nans ­lo­ka­ler. Strind­berg blev själv ra­san­de på sin ­för­läg­ga­re när den­ne väg­ra­de lå­na ­ho­nom peng­ar till en frack.

Vid ti­den för Strind­bergs in­fer­no­kris gick även stock­holmsmo­det in i en om­tum­lan­de fas: ko­sty­mens ge­nom­brott. Histo­ri­kern An­na Hed­tjärn Wes­ter be­rät­tar:

– Ko­sty­men som in­tro­du­ce­ra­des på 1890-ta­let in­ne­bar en helt ny ­man­lig ­sil­hu­ett. Ka­va­jen var rak och strikt. ­Byx­or­na fick så små­ning­om press­veck som gav en tyd­lig och skarp pro­fil.

– Ko­sty­men ac­cep­te­ra­des ti­digt av många oli­ka grup­per, från prin­sar till ­ar­be­ta­re. Den kun­de va­rie­ras och ges skif­tan­de in­ne­börd ut­i­från vem som bar den.

Så fram­stod Prins Eu­gen som folk­lig och dis­kret när han bar mörk ­ko­stym, me­dan en ar­be­ta­re i sam­ma plagg ­upp­fat­ta­des som en per­son som vil­le ta plats i sam­häl­let.

Med ko­sty­men följ­de nya möns­ter för till­verk­ning och in­köp av klä­der. Den ­ra­ka­re skär­ning­en gjor­de den lät­ta­re att mass­till­ver­ka och gav upp­hov till en ­ny­mo­dig­het: her­re­ki­pe­ring­en.

– Att gå till skräd­da­rens atel­jé var ett ­ål­der­dom­ligt sätt att hand­la klä­der på, sä­ger An­na. Den låg of­ta en trap­pa upp, ha­de ing­en skylt­ning och prov­nings­pro­ces­sen kun­de va­ra om­ständ­lig. Her­re­ki­pe­ring­en re­pre­sen­te­ra­de ett mo­dernt sätt att hand­la, där klä­der­na vi­sa­des på skylt­doc­kor i skylt­föns­ter och där man ex­pe­di­e­ra­des snabbt.

Att hand­la på her­re­ki­pe­ring el­ler ­va­ru­hus blev tren­digt även i de högs­ta sam­hälls­skik­ten.

– Även en myc­ket rik man som Walt­her von Hallwyl köp­te kon­fek­tions­sytt trots att han ha­de råd med de bäs­ta skräd­dar­na.

Det rör­de sig om ma­de to me­a­su­re, bas­mo­del­ler som syd­des upp ut­i­från kun­dens per­son­li­ga mått. Kon­fek­tions­in­du­strin skul­le in­te ta fart på fle­ra de­cen­ni­er.

Det är möj­ligt att Strind­berg bär ­ko­stym på se­na­re bil­der. Men tro­li­gen Den åld­ra­de Strind­be rg po­se­ra­de of­ta i yt­terst väl­sit­tan­de över­roc­kar. Någ­ra av dem syd­des av A.W. Bau­er & Co, ett kva­li­tets­skräd­de­ri som fort­fa­ran­de är ak­tivt.

– Över­roc­ken är det mest kom­pli­ce­ra­de plag­get att sy, för­kla­rar Fre­de­rik An­der­sen som i dag dri­ver Bau­er. Den har många de­lar som mås­te pas­sa ihop. Strind­berg var kund hos Bau­er un­der de sista åren av sitt liv och en­ligt de upp­gif­ter vi har var det främst hög­tids­klä­der samt yt­ter­plagg han be­ställ­de.

– Skräd­da­ren var fram till se­kel­skif­tet det en­da sät­tet att skaf­fa sig ny ko­stym på. På sam­ma sätt som det i dag finns klä­der i al­la prislä­gen fanns det skräd­da­re i al­la prislä­gen.

Strind­berg, känd för sin to­ta­la oför­måga att han­te­ra peng­ar, var för­mod­li­gen en på­fres­tan­de kund.

– Han har an­teck­nat på ett stäl­le: ”Kom ihåg att be­ta­la skräd­da­re Bau­er minst tio pro­cent, an­nars blir de su­ra”, sä­ger Fre­de­rik.

Vis­sa plagg kun­de ti­digt kö­pas ­fär­digsyd­da i bu­tik, som enkla­re sport­plagg el­ler som­mar­ko­sty­mer. Strind­bergs lin­ne­ko­stym som finns be­va­rad på Strind­bergs­mu­se­et skil­jer sig in­te nämn­värt från da­gens mo­del­ler, en en­kel fyrk­näppt ka­vaj med ut­an­på­lig­gan­de fic­kor. Till den­na bar han of­tast en en­kel halm­hatt med svart band. På ett be­römt fo­to av ho­nom i träd­går­den med bar­nen bär han en lik­nan­de mo­dell, knäppt än­da upp för att skyd­da skjor­tan.

Vad har då Au­gust själv att sä­ga om mo­dets sväng­ning­ar? Erik Höök, förs­te in­ten­dent på Strind­bergs­mu­se­et, hän­vi­sar till es­sän De mo­där­na? där Strind­berg be­skri­ver trend­het­sens cyk­ler:

”Jag kan in­te för­gä­ta histo­ri­en om man­nen som om­kring år fyr­tio­åt­ta köp­te en mas­sa cy­lin­der­hat­tar. Förs­ta året var han sin orts dan­dy; på det tred­je var han in­te me­ra hög­mo­därn; ef­ter fem år hör­de han in­te mer till ung­do­men. Han var en gam­mal fos­sil.”

”frac­ken var en ­tyd­lig klass­mar­kör. strind­berg blev ra­san­de på sin för­läg­ga­re när den­ne väg­ra­de lå­na ho­nom peng­ar till en frack.”

Ovan: P G ­Sjö­holms her­re­ki­pe­ring på Sche­e­le­ga­tan, Kungs­holmstorg vid se­kel­skif­tet. Till väns­ter: Ar­se­nals­ga­tan, Kungs­träd­går­den, vid sam­ma tid.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.