ma­de in so­rag­na

Det sägs att de vack­ras­te ka­va­jax­lar­na sys i Ne­a­pel-trak­ten. Olof Enc­kell be­sö­ker Ca­ru­so i lil­la byn So­rag­na, fin­skräd­de­ri­et ba­kom Jil San­ders och Ralph Lau­rens ko­sty­mer.

Plaza Uomo - - INNEHÅLL - text och fo­to olof enc­kell

Luca,

skräd­da­re i fem­te ge­ne­ra­tio­nen, pres­sar sin Volks­wa­gen Pas­sat på den lil­la lands­vä­gen mel­lan So­rag­na och Po­le­si­ne Par­men­sa­ne i Emi­lia Ro­mag­na för att hin­na till måt­tag­ning­en av näs­ta kund, Kö­pen­hamn-re­stau­rang­en ­No­mas grun­da­re René Red­ze­pi. Den dans­ke stjärnkoc­ken är på be­sök i byn för att provsma­ka trak­tens spe­ci­a­li­tet, Cu­la­tel­lo. Den­na myc­ket sä­reg­na skin­ka ut­vinns från gri­sens mus­ku­lö­sa bak­lår och tor­kas i 14–48 må­na­der för en ny­an­se­rad och sil­kes­len smak. Renés an­komst har väckt stort in­tres­se i trak­ten. Luca ryc­ker på ax­lar­na när han får hö­ra att No­ma bland an­nat ser­ve­rar le­van­de my­ra.

I byn So­rag­na, strax sö­der om Po­le­si­ne Par­men­sa­ne, lig­ger trak­tens and­ra väl­be­va­ra­de hem­lig­het: ko­stym­till­ver­ka­ren Ca­ru­so. I slu­tet av fem­ti­o­ta­let emi­gre­ra­de Raf­fae­le Ca­ru­so från fat­ti­ga ­Ne­a­pel för att pro­va lyc­kan i den be­tyd­ligt mer väl­må­en­de Par­ma-re­gi­o­nen. Med den ­na­po­li­tans­ka skräd­dar­kons­ten med sig upp­rät­ta­de Ca­ru­so till­sam­mans med sin bli­van­de fru och svä­gers­ka en ko­sty­ma­tel­jé i ­So­rag­na. De fick stor upp­märk­sam­het un­der fram­för allt sjut­tio- och ­åt­ti­o­ta­len. På nit­ti­o­ta­let an­slöt sö­ner­na Al­ber­to och Ni­co­la till fö­re­ta­get. Brö­der­na om­vand­la­de den lil­la atel­jén till en topp­mo­dern fa­brik för att kun­na sy ka­va­jer och ko­sty­mer, bå­de åt kva­li­tets­krä­van­de mo­de­hus och för det eg­na mär­ket.

Se­dan fy­ra år till­ba­ka drivs Ca­ru­so av Um­ber­to Ang­e­lo­ni, hu­vud­ä­ga­re se­dan i vå­ras. Ang­e­lo­ni är mest känd för att ha ut­veck­lat iko­nis­ka Bri­o­ni till ett av herr­mo­de­värl­dens star­kas­te lyx­va­ru­mär­ken med en mer än tio­dubb­lad om­sätt­ning. Nu vill Ang­e­lo­ni till­ba­ka till röt­ter­na och lyf­ta ko­sty­men som plagg.

Ko­sty­men är det ul­ti­ma­ta pre­stige­plag­get att till­ver­ka. Ef­ter fle­ra år av täv­lan om vem som fram­gångs­ri­kast kan mark­nads­fö­ra mass­till­ver­ka­de sport­plagg märks en tyd­lig upp­gång för fi­ne tai­lo­ring. Ut­länds­ka in­ve­ste­ra­re har fått upp ögo­nen för an­ri­ka skräd­dar­fir­mor som har kun­ska­pen att sy ko­sty­mer. Ty­värr be­hålls i många fall ba­ra nam­net me­dan pro­duk­tio­nen flyt­tas – vil­ket på sikt kan dö­da bå­de pro­duk­ten och va­ru­mär­ket.

– Jag le­ta­de ef­ter en till­ver­ka­re med ett äk­ta hi­sto­riskt arv som till­för ­da­gens pro­dukt ett vär­de. Da­gens konsument har be­stämt sig. För att va­ra ett pre­mi­um­mär­ke, mås­te du till­ver­ka pre­mi­umplagg, sä­ger Um­ber­to Ang­e­lo­ni.

– Många lyx­mär­ken har vänt si­na kun­der ryg­gen. I stäl­let för att hål­la fast vid sin nyc­kel­kund med bätt­re pro­duk­ter har de le­tat ef­ter en yng­re, mer välträ­nad och snyg­ga­re kund med stör­re plån­bok. Jag vill in­te ska­pa ett livsstils­mär­ke som en­dast är till­gäng­ligt för en ide­al­mål­grupp. Vi ska fort­sät­ta till­ver­ka bra ko­sty­mer för den verk­li­ga ko­stym­bä­ra­ren. Att kom­ma hit från Bri­o­ni, vars va­ru­mär­ke till stor del för­med­lar en ex­tra­va­gant livs­stil, mås­te ha va­rit en om­ställ­ning?

– En av vå­ra mest lyc­ka­de ­kam­pan­jer på Bri­o­ni var när vi fo­ta­de bakving­en på ett pri­vatjet­plan med tex­ten ”to be one of a kind”. Vi vi­sa­de inga klä­der ut­an ba­ra vårt namn. Det kän­des helt rätt då, men verk­lig­he­ten har för­änd­rats. Ti­den för sto­ra kam­pan­jer och mass­mark­nads­fö­ring är för­bi. Fram­ti­den kom­mer hand­la om att rik­ta sig mot en mind­re, ni­schad mål­grupp. Bran­schen har allt­för länge haft ­in­ställ­ning­en att slut­kon­su­men­ten in­te bryr sig om pro­duk­ten. Det gör vi.

Ca­ru­sos ko­stym­fa­brik i So­rag­na sys­sel­sät­ter drygt 600 per­so­ner. Var­je må­nad till­ver­kas runt tu­sen mått­be­ställ­da plagg och där­till ett an­tal tu­sen re­a­dy to wear­ko­sty­mer. För det eg­na mär­ket, och för sto­ra mo­de­hus som Jil San­der, Lan­vin och Ralph Lau­ren Pur­p­le La­bel.

Ut­mär­kan­de för Ca­ru­sos ko­sty­mer är den mju­ka, na­tur­ligt ele­gan­ta ­sil­hu­et­ten som är ett arv från Raf­fae­le Ca­ru­so och den na­po­li­tans­ka ­skräd­de­ritra­di­tio­nen. Någ­ra av konst­grep­pen är va­let av mel­lan­lägg och en kor­ta­re sku­ren ax­el. När är­men fästs för hand ska­pas en ax­el­nä­ra, följ­sam form. Ma­jo­ri­te­ten av all pro­duk­tion är av så kal­lad full kan­vas­kon­struk­tion som in­ne­bär att mel­lan­läg­gen en­ligt klas­sisk skräd­de­ri­konst sys fast på ka­va­jens fram­styc­ke, i stäl­let för att lim­mas. Trots att lim­tek­ni­ken ut­veck­lats markant se­dan sjut­ti­o­ta­lets ­ka­va­jer med bubb­li­ga slag an­ses full kan­vas-kon­struk­tion fort­fa­ran­de över­läg­sen den lim­ma­de för ett ba­lan­se­rat bröst- och ­ax­el­par­ti som fal­ler mjukt över krop­pen.

Även om hant­ver­ket är grundläggande för Ca­ru­sos verk­sam­het så åter­kom­mer Um­ber­to Ang­e­lo­ni till att ­kon­struk­tion och kva­li­tet mås­te va­ra ­re­le­vant för en mo­dern kund.

– Många av da­gens ex­klu­si­va­re ko­stym­till­ver­ka­re skry­ter om ­an­ta­let handsyd­da stygn och mo­ment i si­na plagg. Vad spe­lar det för roll om ­ka­va­jen är sydd med ti­o­tu­sen stygn när det är fullt till­räck­ligt med tu­sen? För ­slut­kun­den blir det ba­ra en siff­ra. Min tro på hant­verk har all­tid hand­lat om att för­e­na es­te­tik med funk­tio­na­li­tet. Hur vik­tigt är det för pro­duk­ten att till­verk­ning­en är kvar i So­rag­na och Ita­li­en?

– Det finns ing­et själ­vän­da­mål i att pro­du­ce­ra i Ita­li­en. Det är sna­ra­re en frå­ga om det kun­nan­de vi och många ­and­ra duk­ti­ga till­ver­ka­re runt om Ita­li­en byggt upp lo­kalt. Med den kul­tur som finns här i So­rag­na skul­le vi ald­rig kun­na flyt­ta pro­duk­tio­nen ut­an att gö­ra ­av­kall på slut­re­sul­ta­tet. Och hur kan ­nå­got ­kal­las för ”Ma­de in Ita­ly” när in­te ita­li­e­nar­na själ­va bär det? Där­för är jag mån om att Ita­li­en även i fram­ti­den är vår störs­ta mark­nad.

– Ko­sty­men är värl­dens mest fram­gångs­ri­ka re­li­gi­on. Även om da­gens ko­stym­bä­ra­re stäl­ler hög­re krav på att ko­sty­men ska va­ra lät­ta­re, skrynk­la mind­re och sam­ti­digt hål­la läng­re är ­fort­fa­ran­de en väl­sit­tan­de ko­stym det ul­ti­ma­ta ­be­vi­set på stil. Som förs­ta lan­det att gå ­ige­nom ba­roc­ken har kanske vi ita­li­e­na­re lärt oss att upp­skat­ta det enk­la. Det finns ing­en an­led­ning att åter­upp­fin­na ett plagg som i grun­den är så full­än­dat.

De små veck som bil­das vid ax­elns slut ut­mär­ker en äk­ta ita­li­ensk ”Spal­la Ca­ma­cia”. Den­na spe­ci­el­la tek­nik där är­men fäst i ka­va­jax­eln, likt kon­struk­tio­nen på en skjor­ta, är ty­pisk för den na­po­li­tans­ka skräd­dar­kons­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.