ju­de law

Från förs­te äls­ka­re till dis­tin­ge­rad 1800-­tals­ryss – Ju­de Law har kom­mit en lång väg från fac­ket som un­der­skön yng­ling.

Plaza Uomo - - INNEHÅLL - text gun­nar rehlin

Gör klä­der­na

man­nen? Det gäl­ler i så fall in­te Ju­de Law, kvin­nor­nas dröm­prins hur han än är klädd.

– Jag bryr mig in­te pri­vat. Jag klär mig i det jag kän­ner för. Det skö­nas­te jag vet att ha på mig är jeans och ­t-shirt. Spe­ci­ellt när jag får va­ra hem­ma och le­ka med bar­nen, sä­ger han när jag ­träf­far ­ho­nom på an­ri­ka Cla­ridge’s Ho­tel i ­cen­tra­la Lon­don.

Den­na dag är Law klädd i grå lin­ne­ko­stym, som ser så där en­kelt dyr ut som vis­sa klä­der kan gö­ra. Un­der den en mat­chan­de skjor­ta, bru­na skor ut­an strum­por. Han sit­ter snett på sto­len, är trev­lig och lättpra­tad – in­te minst ef­tersom jag in­te är eng­elsk jour­na­list och där­för in­te per au­to­ma­tik är ute ef­ter att pra­ta skandaler och te­le­fonav­lyss­ning.

Or­sa­ken till att vi träf­fas är den ­kom­man­de, mag­ni­fi­ka fil­men An­na ­Kare­ni­na, och jag har just sagt till Law att jag läs­te en in­ter­vju med ­mot­spe­la­ren Kei­ra Knight­ley där hon tyck­te synd om den vackre Law som fil­men ige­nom var klädd i grå klä­der, knäpp­ta än­da upp i hal­sen.

– De klä­der­na var nöd­vän­di­ga för att vi­sa upp hur stel den här per­so­nen var. Där kan man sä­ga att klä­der­na gjor­de man­nen, skrat­tar Law.

An­na Kare­ni­na, ef­ter Leo Tol­stojs klassiker om den rys­ka över­klass­hust­run som blir hejd­löst för­äls­kad i of­fi­ce­ren Vron­sky, har re­gis­se­rats av För­so­ning- re­gis­sö­ren Joe Wright och går knappt att be­skri­va. Den är in­spe­lad in­ne på en ­teater, ut­an att bli fil­mad teater. Här finns sna­ra­re en re­a­lism: ibland vand­rar skådespelarna ut på snötäck­ta fält el­ler va­jan­de sä­desåk­rar.

– Ba­ra det att den skul­le gö­ras på det sät­tet gjor­de att jag ome­del­bart tac­ka­de ja, sä­ger Law.

– Jag sö­ker all­tid ef­ter det som är nytt, någon­ting som jag in­te har gjort för­ut. Det är vad som sti­mu­le­rar mig.

Då kan du kanske job­ba med er­känt job­bi­ga re­gis­sö­rer, så att du har nå­got som ut­ma­nar, sä­ger jag. Han ska­kar på hu­vu­det.

– Nej, det är in­te det jag me­nar. Jag vill in­te brå­ka med re­gis­sö­rer­na, ut­an det jag vill hit­ta är nå­got som gör att jag kan gå in i mig själv och upp­täc­ka sa­ker.

Laws kar­riär bör­ja­de ock­så på ­te­a­tern, 1992. Hans spruck­na ­äk­ten­skap med ­Sadie Frost, för­hål­lan­det med Si­en­na Mil­ler och det se­nas­te bar­net med ­mo­del­len Sa­mant­ha Bur­ke har in­te ba­ra gjort hans pri­vat­liv till en föl­je­tong i skval­ler­pres­sen. Det har ock­så dra­git in ho­nom i åta­len mot Lon­don­tid­ning­en News of the World, där jour­na­lis­ter som av­lyss­nat bland and­ra Laws te­le­fon ställts in­för rät­ta. Den på­gåen­de pro­ces­sen gör att han är för­bju­den att ta­la om det.

– Jag fun­de­ra­de på att flyt­ta. Men det går in­te för mi­na barn väx­er upp här, ­de­ras mam­ma bor här och vi har en bra över­ens­kom­mel­se där vi de­lar li­ka på vård­na­den. Vi bor dess­utom nä­ra ­varand­ra, så det blev ald­rig tal om att flyt­ta ut­om­lands.

Han sä­ger att han trots be­svä­ret med pres­sen för­sö­ker le­va ett så nor­malt liv som möj­ligt med bar­nen.

– Det en­da and­ra al­ter­na­ti­vet vo­re ju att le­va som ere­mit, att jag skul­le ska­pa en psy­ko­lo­gisk bubb­la att le­va i. Men det är ing­et för mig.

– Och jag kän­ner ing­et be­hov av att be om ur­säkt. Vi har al­la gjort sa­ker som vi ­ef­teråt har ång­rat, vi har al­la sagt sa­ker som vi in­te bor­de ha sagt. Det är så li­vet är.

I bör­jan av sin kar­riär fick Ju­de Law of­ta rol­ler som bygg­de på hans ut­se­en­de. Han sä­ger att han of­ta kun­de kän­na sig be­svi­ken över det­ta, och att han ­där­för ibland val­de rol­ler som gick ut på det mot­sat­ta.

– Det är skönt att bli äld­re och klo­ka­re. Man lär sig, sä­ger han.

– Även om jag tyc­ker om mitt jobb har det fun­nits ögon­blick, även om de in­te är många, då jag fun­de­rat över om jag verk­li­gen ska fort­sät­ta med det här. Men jag har barn och mås­te för­sör­ja dem. Och det här är det jobb jag kan.

Ef­ter An­na Kare­ni­na har Law åte­ri­gen job­bat med Ste­ven So­der­bergh, som ­härom året re­gis­se­ra­de ho­nom i Con­ta­gi­on. ­Fil­men he­ter The Bit­ter Pill och mot­spe­la­ren är Roo­ney Ma­ra, känd som Lis­beth ­Sa­lan­der i den ame­ri­kans­ka The Girl with the Dra­gon Tat­too. Hur var det, und­rar jag.

– In­ten­sivt. Hon är en oer­hört ­in­ten­siv skå­de­spe­lers­ka.

”Det är skönt att bli äld­re och klo­ka­re. Man lär sig.”

Ju­de Law som den för­småd­de Alek­sei Kare­nin i An­na Kare­ni­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.