Ing­et kons­tigt alls!

John Werich no­te­rar hur ­mo­de­fol­ket kom­mer un­dan med det mesta.

Plaza Uomo - - INNEHÅLL - av john Werich

Jag bor i Flo­rens, den stad som mest for­mats av ­mo­det i Ita­li­en, möj­li­gen med un­dan­tag för Mi­la­no. De ­an­ri­ka mo­de­hu­sen lig­ger vägg i vägg med tren­di­ga upp­stic­ka­re, stil och trend har fri ­pas­sage ge­nom re­näs­sans­fa­sa­der­na och är en del av ­luf­ten vi an­das.

I min be­kant­skaps­krets ­ar­be­tar många in­om mo­de­in­du­strin, och jag blir in­te läng­re för­vå­nad om jag ­stö­ter på Ro­ber­to Ca­valli, Fri­da ­Gi­an­ni­ni el­ler nå­gon ur fa­mil­jen Fer­ra­ga­mo på ga­tan. Men det som slår mig ef­ter många år i mo­dets när­het är hur på många sätt hy­ste­risk och uto­pisk den här värl­den är, att hand­ling­ar som män­ni­skor i and­ra si­tu­a­tio­ner och i ­and­ra bran­scher ald­rig ens skul­le kom­ma på tan­ken att gö­ra, he­la ti­den görs i mo­debran­schen.

Pre­cis runt hör­net från min vå­ning lig­ger Via de’ Puc­ci som till störs­ta de­len tas upp av det im­po­san­ta ­Pa­laz­zo Puc­ci; mo­de­hu­set ­Puc­cis ­hu­vud­kon­tor men ock­så mar­ki­ser­na Puc­cis bo­stad. Där in­ne sit­ter norr­man­nen ­Pe­ter Dun­das, chefs­de­sig­ner ­se­dan någ­ra år. När han till­träd­de pra­ta­de han stort om ­sta­dens skön­het och att det var den vack­ras­te och mest ­in­spi­re­ran­de plats han kun­de tän­ka sig. Men nu ver­kar han ha änd­rat sig. Nu väl­jer han näm­li­gen hell­re att dags­pend­la med flyg från Pa­ris där han skaf­fat en lä­gen­het.

”Ing­et kons­tigt alls”, ­sä­ger fle­ra av mi­na vän­ner som ­ar­be­tar in­om mo­de­in­du­strin. ”Det är ju i Pa­ris han fin­ner sin in­spi­ra­tion.”

För mig lå­ter det som ­ga­len­skap i sin re­nas­te form att fri­vil­ligt sät­ta sig på ett flyg fram och till­ba­ka ­mel­lan ­Pa­ris och Flo­rens var­je ar­bets­dag. Men som jag bör­jat ­för­stå, gör man det i jakt på mo­de­in­spi­ra­ti­on så är ing­et kons­tigt, allt är nor­malt.

För det här är in­te ­förs­ta gång­en Flo­rens mo­de­e­lit choc­ke­rar. Histo­ri­er­na är många. Som när Al­do Guc­ci lät byg­ga ett nytt stort ­tju­sigt hu­vud­kon­tor för Guc­ci ut­an­för Flo­rens på 1970-ta­let. Bygg­na­den var höj­den av ­mo­der­ni­tet i mar­mor och rök­fär­gat glas. Tjoc­ka hel­täck­nings­mat­tor och dy­ra trä­ar­be­ten. Men det mest upp­se­en­de­väc­kan­de var de hund­ra­tals glas­dör­rar som al­la öpp­na­des och stäng­des ljud­löst med hjälp av tryck­luft och fo­to­cel­ler, ba­ra för att Al­do led av fruk­tans­värd ba­cill­skräck, ing­et fick vid­rö­ras. Hu­vud­ kon­to­ret finns kvar än i dag, om än med van­li­ga dör­rar.

Fa­mil­jen ha­de även ota­li­ga vil­lor och hus i Ita­li­en, USA och Eng­land. Men mer el­ler mind­re allt gick i ­stö­pet när hans son­son Maurizio Guc­ci för­sök­te räd­da fö­re­ta­get och helt so­ni­ka sål­de det kris­drab­ba­de Guc­ci till in­ve­ste­ra­re i mit­ten av 1990-ta­let. Han fick in­te nju­ta av ­fri­he­ten länge ­ef­tersom hans ex­fru, ­Patri­zia Guc­ci, an­li­ta­de en lönn­mör­da­re som sköt ho­nom till döds i en­trén till kon­to­ret på Via Ve­ne­zia i Mi­la­no ett par må­na­der se­na­re. Hon ham­na­de se­der­me­ra i fäng­el­se där hon sit­ter än­nu 15 år se­na­re.

När Tom For d se­na­re tog över som de­sign­chef för Guc­ci ­flyt­ta­de han he­la de­sign­kon­to­ret med hö­gar av ­an­ställ­da till Lon­don, för han tyck­te helt en­kelt om sta­den bätt­re – även om det be­tyd­de ota­li­ga re­sor fram och till­ba­ka till fa­bri­ker­na i Flo­rens för de an­ställ­da.

Ef­ter Tom Fords fram­gångs­sa­ga på Guc­ci tog en ung väsk­de­sig­ner från Rom vid, Fri­da Gi­an­ni­ni, och hon flyt­ta­de till­ba­ka kon­to­ret till Flo­rens. Hon gjor­de ­ut­ta­lan­de på ut­ta­lan­de om hur ­vik­tigt det var att ar­be­ta i sta­den där Guc­ci grun­da­des. Stans ­dy­ras­te pa­lats, vägg i vägg med stads­hu­set, Pa­laz­zo Vec­chio, köp­tes och allt var frid och fröjd. I he­la tre år. För Fri­da Gi­an­ni­ni bör­ja­de läng­ta hem till mam­ma i Rom. Och vad gör man som ­mo­de­gu­ru då? Flyt­tar lil­la mam­ma till Flo­rens el­ler ­flyt­tar he­la ­de­sign­kon­to­ret med 70 ­an­ställ­da?

”Rom sti­mu­le­rar oss mer”, lät det nu, och tre ­må­na­der se­na­re stod det enor­ma re­näs­sanspa­lat­set på Pi­az­za ­Sig­no­ria tomt, så nu åker de an­ställ­da åte­ri­gen skyt­tel­tra­fik mel­lan stä­der­na.

Men ing­et ont som in­te har nå­got gott med sig, ett år se­na­re öpp­na­de man Guc­ci Mu­se­um där man på fy­ra vå­ning­ar i pa­lat­set ­hyl­lar mo­de­und­ret från Flo­rens. Och Tom Ford, ja han nämns in­te med ett en­da ord.

Men vad är det egent­li­gen med Flo­rens som gör mo­de­fol­ket så ex­cent­riskt? Är det sta­den i sig? Histo­ri­en sak­nar in­te di­rekt ex­em­pel på män och kvin­nor från Flo­rens med stor­hets­van­sin­ne – he­la sta­den, dess kul­tur och ar­ki­tek­tur ba­se­ras på makt och makt­full­kom­lig­het.

Själv tror jag att sva­ret är myc­ket enkla­re än så. Jag är över­ty­gad om att en så verk­lig­hets­från­vänd värld som mo­de­e­li­ten le­ver i ­fö­der ga­len­skap. Det är klart att ing­et är kons­tigt el­ler fel om man ba­ra om­ger sig med ja­sä­ga­re. Den sto­ra frå­gan är sna­ra­re var­för ing­en av oss kun­der och åskå­da­re ens ­ver­kar hö­ja på ögon­bry­nen över he­la spek­tak­let ...

John Werich bor i Flo­rens se­dan 2006 och job­bar som de­sig­ner och ­in­re­da­re, dess­utom äger han stans älds­ta eng­els­ka bok­han­del.

Guc­ci Mu­se­um på ­Pi­az­za Del­la Sig­no­ri­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.