I pap­pas byx­or

Ge­la­si­os ärv­da gar­de­rob.

Plaza Uomo - - INNEHÅLL - Text so­fia hall­ström-petra­li­to fo­to Pej­man bi­roun vand

Ho­tel de Rus­sie,

en av Roms nob­las­te adres­ser som ­bre­der ut sig ett sten­kast från spans­ka ­trap­pan. Ge­la­sio Gae­ta­ni dy­ker upp ita­li­enskt ­för­se­nad i tweed­ko­stym, ­ryggsäck på ­ax­eln och grå­sprängd page. Vän­nen ­Ma­rio Gi­an­ni fil­mar var­je ord ­un­der ­fru­kosten. Det ska bli en do­ku­men­tär om gre­ven som rör sig i Ita­li­ens och New Yorks högs­ta kret­sar.

– Ta ett vin som Châ­teau La­tour. 20 år gam­malt och drab­bat av en ­de­fekt – ­flyk­ti­ga sy­ror. Men jag tyc­ker att det ­sä­ger nå­got om vi­net och dess ­histo­ria. Att det ger en ex­tra ka­rak­tär åt dess ­kom­plex­i­tet och dof­ter.

På sam­ma sätt ser Gae­ta­ni på stil, den mås­te för­stås ut­i­från sin histo­ria. Han tit­tar in i film­ka­me­ran med si­na kla­ra ögon och mju­ka röst.

– Min tys­ka fräu­le­in sa till mig som barn att jag var klädd som en ­ute­lig­ga­re. Hon blev all­tid arg på mig för mi­na lap­pa­de klä­der. Men sam­ma plagg sa ­and­ra att jag var ele­gant i.

Som det han bär i dag, en grå­brun och tju­go år gam­mal tweed­ko­stym.

– Jag skul­le på en mid­dag hos en lord ut­an­för Lon­don. Det var bråt­tom och jag var osä­ker på hur jag skul­le klä mig för mid­dag på ett slott. På vägen stan­na­de jag till i en by för en kopp kaf­fe. Där hit­ta­de jag en fis­ke­af­fär – och den här ko­sty­men.

Ele­gant, men in­te den av­skräc­kan­de sor­ten. I dag bu­ren med näs­duk i bröst­fic­kan, upp­ställ­da krag­snib­bar och lös pass­form. Myc­ket lös. Gae­ta­ni drar i mid­jan för att vi­sa hur sto­ra byx­or­na är.

– Al­la mi­na klä­der är två till tre stor­le­kar stör­re. Jag sit­ter of­ta till bords och på så sätt kan jag lugnt äta och in­te mär­ka om jag skul­le gå upp i vikt.

An­nars do­mi­ne­ras gar­de­ro­ben av ärv­da plagg. Från de många brö­der­na, men ock­så från pap­pa – Loff­re­do ­Gae­ta­ni Lo­va­tell d’Ara­go­na. Gre­ven som för­lo­ra­de si­na pri­vi­le­gi­er när Ita­li­en blev ­re­pu­blik ef­ter kri­get. Han som ­för­lo­ra­de fa­mil­je­pa­lat­set i Rom. Som bör­ja­de säl­ja vin­ran­kor för att be­ta­la skul­der. Det blev i stäl­let upp till so­nen att räd­da den ­toskans­ka vin­går­den. Ge­la­sio Gae­ta­ni var ba­ra 18 när han upp­rät­ta­de ett kon­trakt med fa­mil­jen Cin­za­no.

– I dag går man in i vin för sin ­pas­sion. Vin har bli­vit gla­mou­röst och mo­de­rik­tigt. Men för mig var det ödet, in­te pas­sio­nen. Dess­utom gif­te jag mig med Cin­za­nos dot­ter och vil­le gär­na vi­sa min mäk­ti­ge svär­far att jag var en ­duk­tig grabb.

Gae­ta­ni la­de ton­års­dröm­mar­na åt ­si­dan. I stäl­let för film­re­gis­sör: toskansk vin­bon­de.

Rik­tigt så blev det för­stås in­te. Fy­ra de­cen­ni­er se­na­re har gre­ven en bred ­re­per­to­ar. Nu­me­ra pro­du­ce­rar han in­te ba­ra en an­sedd Bru­nel­lo di Mon­tal­ci­no,

ut­an mark­nads­för ock­så and­ra ex­klu­si­va ita­li­ens­ka vin­går­dar och ja­gar ra­ri­tetsvi­ner åt vän­ner. Adress­bo­ken bär på namn som Sha­ron Sto­ne och Gé­rard ­De­par­di­eu, Gi­or­gio Ar­ma­ni och Ni­co­la Bul­ga­ri, ­fa­mil­jer­na Ag­nel­li och Swa­rov­ski. Han ­de­lar sin tid mel­lan bo­stä­der i New York, Lon­don, Rom och Tosca­na. Men på äld­re ­da­gar har röt­ter­na bör­jat dra i Gae­ta­ni.

– Det är som röt­ter­na i en ­vin­od­ling. När vin­ran­kan blir gam­mal, blir ­röt­ter­na allt fas­ta­re och star­ka­re. De är mer bund­na till sin jord. Ju mer åren går, ­desto mer kän­ner jag mig som romare.

Fö­re­bil­der­na häm­tas ock­så från det eg­na rot­sy­ste­met. Gae­ta­nis förs­ta sto­ra idol var mor­b­rorn Na­nuk ­Fran­chet­ti. Känd för att bju­da in He­ming­way att ja­ga an­kor vid sitt gods vid en ­la­gun ­ut­an­för Venedig. Gae­ta­ni be­skri­ver ­ho­nom som en vild och ex­tra­va­gant ­ba­ron, sten­döv av ge­värs­skju­tan­de.

– Som ung lå­na­de jag en dyr bil av ­ho­nom. På vägen till Mon­tal­ci­no ­för­stör­de jag bå­de mig och bi­len. Min ­mor­bror kom ome­del­bart till mig på sjuk­hu­set. Bi­len vil­le han in­te ve­ta ­nå­got om, ut­an frå­ga­de ba­ra hur jag måd­de. Det gjor­de in­tryck på mig.

Se­na­re har mor­far ta­git över som ­in­spi­ra­tion. Gae­ta­ni drar ned skjor­tax­eln för att vi­sa. Över ar­mar­na klätt­rar sto­ra dra­kar, pre­cis som hos mor­far, upp­täckts­re­san­den Rai­mon­do Fran­chet­ti.

– I dag är al­la ta­tu­e­ra­de, men det ­mo­det fanns in­te då. Jag var 16 när jag gjor­de den förs­ta, min mor blev hemskt arg.

Där­ef­ter har de även­tyr­li­ga ­at­tri­bu­ten bli­vit fler. Mo­tor­cyklar, krigs­fo­to, fall­skärms­hopp­ning och ex­tre­ma res­mål. Ett de­lar han med mor­far – Dan­ca­lia-ök­nen i Eti­o­pi­en.

– Mor­far lev­de där i fle­ra år. 50 ­gra­der i luf­ten och ex­tremt salt i Afre­ra-sjön. Där är det här­ligt att ba­da.

På Ho­tel de Rus­sie drar sam­ta­let ut på ­ti­den. Stän­digt av­bru­tet av kän­diskoc­kar, tv-jour­na­lis­ter och börs­fö­re­tags­le­da­re som al­la stan­nar till för att ska­ka hand. För det är ­nå­got visst med gre­ven. Nå­got som su­ger till sig män­ni­skor. Nå­got som har si­na röt­ter i en tid som flytt. Då även­ty­ra­re och sä­reg­na ba­ro­ner in­te var fi­gu­rer i en He­ming­way-bok, ut­an pro­me­ne­ra­de längs Roms ga­tor.

”I dag är al­la ta­tu­e­ra­de, men det mo­det fanns in­te då. Jag va r 16 när jag gj or­de den förs­ta.”

”Bå­de ka­va­jen och de blå byx­or­na med re­vä­rer har ­mi­li­tär bak­grund, byx­or­na har jag kvar se­dan jag ­job­ba­de som of­fi­cer i ­ar­mén. Ka­va­jen är en ­So­la­ro, mo­del­len blev väl­digt po­pu­lär bland aris­to­kra­ter ef­ter and­ra världs­kri­get. Ty­get är eng­elskt och vävt med en röd un­der­tråd som syns när man rör sig.”

”Den här tweed­ko­sty­men köp­te jag när jag skul­le på en mid­dag hos en ­eng­elsk lord, den häng­de i en fis­ke­af­fär. Det är 20 år ­se­dan nu.”

Fo­to­gra­fe­ring­en gjor­des i Oli­va Sal­vi­a­tis lä­gen­het, kvin­nan han sä­ger sig va­ra olyck­ligt för­äls­kad i. ”Hon är den en­da kvin­na som har läm­nat mig.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.