­den sto­re fer­ry

Ärke­dan­dyn he­ter Bry­an Fer­ry.

Plaza Uomo - - INNEHÅLL - text Ca­mil­la Alft­han Fo­to Ger­rit Star­cewski, Bry­an Fer­ry Ar­chi­ves

Med ditt se­nas­te al­bum ut­fors- kar du den ur­sprung­li­ga jaz­zen i mu­si­ken. Har du bli­vit no­stal­gisk på gam­la dar?

– För mig hand­lar det in­te om nostal­gi. Det är sna­ra­re än hyll­ning till en un­der­bart rik tid. Den vir­tu­o­si­tet som mu­si­ker­na ha­de då sak­nas i dag. När jag ar­be­ta­de med min nya plat­ta var det otro­ligt upp­fris­kan­de att job­ba med en helt ny pa­lett av ljud. Med Roxy Mu­sic gick du emot den tra­di­tio­nel­la mu­sik­ström­men. Du an­vän­de ud­da in­stru­ment och mix­a­de in lju­det av valsång i lå­tar­na. Var det där in­tui­ti­va ex­pe­ri­ment?

– Ja. Mål­sätt­ning­en var att ska­pa ­mu­sik för en in­tel­li­gent publik, med dju­pa ­käns­lor som var fyll­da med idéer och ­mångsidi­ga as­so­ci­a­tio­ner. Jag tyck­te om tan­ken på ­mu­si­ken som konst. Mi­na in­ten­tio­ner var gans­ka hög­sin­na­de och am­bi­tiö­sa. Jag ha­de en väl­dig tur att jag kun­de sät­ta ihop en så in­tres­sant grupp av li­ka­sin­na­de ­mu­si­ker och konst­när­li­ga de­sig­ners, som kun­de hjäl­pa mig att upp­nå det­ta. Du ex­pe­ri­men­te­ra­de även när det gäll­de om­sla­gen – och nu ställs de ut på gal­le­ri­er i New York och i Du­bai.

– Re­dan från bör­jan för­sök­te jag att ska­pa ett gla­mou­röst ut­tryck. ­Ban­det het­te trots allt Roxy Mu­sic, som ju är nam­net på en be­römd klubb. Det kän­des na­tur­ligt att ha en rad vack­ra gu­din­nor på om­sla­gen för att för­länga det ro­man­tis­ka in­ne­hål­let i mu­si­ken. Där fanns en este­tisk kopp­ling som ver­ka­de fun­ge­ra, och som vår publik tog till sig. Som barn var du mu­sik­in­tres­se­rad. Om kväl­lar­na åk­te buss en­sam till stan för att gå på kon­ser­ter el­ler bio. – Min barn­dom var en­kel, kanske till och med fat­tig. Sam­ti­digt var det en frukt­bar tid. Jag ut­veck­la­de en läng­tan till and­ra och mer so­fisti­ke­ra­de värl­dar. I dag finns det så myc­ket att väl­ja bland, in­om po­pu­lär­kul­tu­ren. Det mås­te va­ra för­vir­ran­de för ung­do­men. Vil­ka var di­na ido­ler som ung? Jag läs­te att du ha­de dik­ter av Sylvia Plath på väg­gen. Gans­ka ovan­ligt för en ton­å­ring?

– Sylvia Plath var de­fi­ni­tivt en för­fat­ta­re som jag iden­ti­fi­e­ra­de mig med, men det fanns ock­så många and­ra, som T. S. Eli­ot, Scott Fitz­ge­rald och ­Evelyn Waugh ... Och såklart en mas­sa oli­ka mu­si­ker, Char­lie Par­ker, Litt­le Ri­chard, Frank Si­nat­ra, Bil­lie Hol­li­day … Du bör­ja­de själv spe­la av en slump. Ha­de du nå­gon aning om hur du skul­le gö­ra?

– Nej. Jag viss­te ba­ra att jag äls­ka­de ­mu­sik. Jag tyck­te vis­ser­li­gen om att i­mi­te­ra and­ra sång­a­re, men jag hit­ta­de in­te min

egen röst för­rän läng­re fram. Det var skräm­man­de att upp­trä­da in­för publik. Jag minns att en kil­le från den lo­ka­la cy­kel­klub­ben ­be­höv­de en sång­a­re till sitt band, så jag ryck­te in och upp­träd­de en hel som­mar. Det där är ett av mi­na bäs­ta ung­domsmin­nen. Du ar­be­ta­de hos en skräd­da­re som ung.

– Det var i sam­band med det som jag fick min förs­ta er­fa­ren­het av skräd­dar­syd­da plagg. Men jag ha­de re­dan un­der lång tid fa­sci­ne­rats av de un­der­ba­ra klä­ der jag såg på bio, och de sti­li­ga ko­sty­mer som mi­na ido­ler bland jazz­mu­si­ker­na bar. Vil­ka kläd­mär­ken fö­re­drar du?

– Jag blan­dar friskt. Men låt oss sä­ga Ber­lu­ti när det gäl­ler skor, ­An­der­son & Shep­pard el­ler Ru­bi­nac­ci när det ­gäl­ler ko­sty­mer samt Char­vet el­ler Se­an O’Flynn för skjor­tor. Jag spa­rar klä­der­na länge och of­ta blir de bätt­re med åren. Vil­ka konst­nä­rer in­spi­re­rar dig just nu?

– Fo­to­gra­fer som Guy Bour­din och Ge­or­ge Hoy­ning­en-Hu­e­ne. Även ­klas­sis­ka må­la­re som J.M.W. Tur­ner och Tho­mas Gains­bo­rough. Gla­mou­rö­sa kvin­nor och se­na nät­ter har ock­så all­tid va­rit en vik­tig in­spi­ra­tion i din mu­sik.

– Ja, i all­ra högs­ta grad. I dag hit­tar de fles­ta in­spi­ra­tion och mu­sik på in­ter­net. Vad tyc­ker du om den ­ut­veck­ling­en?

– Jag äls­kar det hand­grip­li­ga med ­ski­vor och böc­ker och jag blir för­tviv­lad över att jag in­te läng­re kan gå i af­fä­rer och ki­ka som jag bru­ka­de. Är det mu­si­ken el­ler din unga fru som ­ hål­ler dig ung?

– Att åld­ras är nå­got trå­kigt. Det ska man helst und­vi­ka.

”Att åld­ras är nå­got trå­kigt. Det ska man helst und­vi­ka.”

3 3. Roxy Mu­sic, brit­tiskt avant­gar­dis­tiskt rock­band, som bil­da­des 1971 av ärke­dan­dyn Fer­ry.

1 1. Fer­ry plå­tad un­der sin skäg­gi­ga pe­ri­od.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.