Sti­li­ko­nen blic­kar fram­åt

Luca Ru­bi­nac­ci har bli­vit ett världs­fe­no­men.

Plaza Uomo - - INNEHÅLL - Text so­fia hall­ström-petra­li­to fo­to Mor­gan nor­man

– Här är vi

strängt ­na­po­li­tans­ka. Ing­en cappuc­ci­no.

Luca Ru­bi­nac­ci skrat­tar åt frå­gan om en skvätt mjölk till es­pres­son.

Tra­di­tio­nen hålls högt i Mi­la­no-bu­ti­ken. Ru­bi­nac­ci har hu­se­rat på ­lyx­ga­tan Via Mon­te­na­po­le­o­ne i ­fem­ton år, men ger ­in­tryck av att ha fun­nits där läng­re. ­Möb­ler­na är i mörk ek, ­kaf­fet ­ser­ve­ras på sil­ver­bric­kor och per­sis­ka mat­tor täc­ker ­gol­ven. En dis­kret luft­kon­di­tio­ne­ring ­rö­jer att det fak­tiskt är 2013.

För da­gen fång­as Luca i Mi­la­no. På sche­mat står an­nars re­sor till Ka­zakstan, New York, Los Ang­e­les, Bel­grad. Se­dan den tred­je ge­ne­ra­tio­nen bör­ja­de ar­be­ta i skräd­dar­fö­re­ta­get, har det spritt sig över värl­den. Ut­ö­ver Ne­a­pel och Mi­la­no, finns även atel­jé­er i New York, Rom, To­kyo och Lon­don.

– Ti­di­ga­re vän­ta­de skräd­dar­na på att kun­der­na kom in. I dag är det i stäl­let jag som re­ser till dem, sä­ger han.

Goog­la Luca Ru­bi­nac­ci och ­re­sul­ta­ten pop­par upp i blän­dan­de fär­ger. På on­li­ne­fo­rum går dis­kus­sio­nen het om hans stil­bland­ning­ar. Hans störs­ta fans är Fi­at-ar­ving­en La­po El­kann och Scott ” The Sar­to­ri­a­list” Schu­man. Själv ­dri­ver Luca ock­så en blog – Ru­bi­nac­ci Club, ­av­sedd att in­spi­re­ra män att kom­bi­ne­ra klas­sis­ka snitt med färg och möns­ter.

– I bör­jan av 2000-ta­let bad jag min far att an­vän­da mig som mo­dell i stäl­let. Folk viss­te in­te vem min far Ma­ri­a­no var, trots att de bar hans klä­der. Men när man i dag ­pra­tar om Ru­bi­nac­ci, tän­ker man ”Luca”.

Han var ba­ra 21 år när han ­bör­ja­de ­ar­be­ta för fa­mil­je­fö­re­ta­get. Ba­kom sig ha­de Luca en seg­lar­kar­riär, ett år på ­Lon­don School of Eco­no­mics och ­Sa­vi­le Row-prak­tik. Han var en täv­lings­män­ni­ska och sä­ker på vad han vil­le upp­nå. Men han fick många mörk­blå ko­sty­mer att sät­ta kaf­fet i vrång­stru­pen.

– När de såg mig i rö­da ka­va­jer el­ler gu­la byx­or, sa de till min far att jag var ­ga­len. Han fick brev. I ett stod: ”Din son kom­mer att få sin far­far att vän­da sig i gra­ven.”

Luca änd­ra­de sig in­te. Men det gjor­de mo­det. För ett par år se­dan blev Luca Ru­bi­nac­ci en sti­li­kon.

– Min far har all­tid sagt till mig att jag får gö­ra pre­cis vad jag vill, ” ba­ra det är av ut­märkt kva­li­tet”. Det har gett mig ­ut­rym­me att klä mig ex­cent­riskt.

Ock­så den här da­gen är Luca klädd i spra­kan­de fär­ger. Ljus­blå­ran­dig skjor­ta, mörk­blå ka­vaj och stic­kad slips till ett par ljus­ro­sa byx­or som slu­tar vid an­keln. I bröst­fic­kan en oran­ge­mönst­rad ­näs­duk och föt­ter­na är ned­stop­pa­de i ett par ­loa­fers i brunt, flä­tat skinn.

– Det finns ett syf­te med att jag ­sö­ker fär­ger och svå­ra kom­bi­na­tio­ner. På så sätt blir jag skick­lig i att sva­ra på al­la ­be­hov mi­na kun­der har. Ta La­po, en konst­när ­el­ler en mo­deska­pa­re – var­för skul­le de ­an­nars kom­ma till oss?

”Estro­so”, kal­lar han den eg­na sti­len. Ex­cent­risk.

– Men det är i den här mil­jön, sä­ger han och sve­per med han­den över rum­met. ­Prov­doc­kor­na är in­svep­ta i klas­sis­ka ka­va­jer. Ko­sty­mer­na kos­tar 5 000 eu­ro. En ty­pisk kund lå­ter sy upp fem till sex upp­sätt­ning­ar per år. Två ko­sty­mer till som­ma­ren, två till vin­tern och en spor­tjac­ka för var ­sä­song. För den som in­te går till ex­ces­ser, för­pas­sas allt­så ­ex­tra­va­gan­sen till de­tal­jer­na.

Luca pe­kar ut vägen som kun­den tar. Från prov­rum­met i rum­mets ena än­de till ut­gång­en. På ett bord lig­ger de ­färg­gla­da plagg som han lagt till Ru­bi­nac­cis ut­bud det se­nas­te de­cen­ni­et. Pash­mi­na­sja­lar, ­loa­fers och 70-ta­li­ga bad­shorts.

– En kund sa till mig att ”det här är ­go­di­set”. Ka­ra­mel­ler att ploc­ka på sig på ­vägen ut ef­ter att ha pro­vat sin nya ko­stym.

Han tar fram en som­mar­blom­mig slips. Sil­ket fra­sar för­svin­nan­de tunt ­mel­lan fing­rar­na. Ru­bi­nac­cis slip­sar har li­ka mi­ni­mal fod­ring som ka­va­jer­na. Men den här har in­te ens ett tunt in­lägg, ut­an är en se­ven­fold-slips med två handsyd­da stopp­stygn som hål­ler ihop ty­get.

– De här är för en li­ten grupp ­fin­kän­na­re. Slip­sar­na vi läg­ger ut i ­bu­ti­ken är be­tyd­ligt tjoc­ka­re.

Höst­kol­lek­tio­nen har pre­cis kom­mit in till Mi­la­no. Ett hund­ra­tal slip­sar ska få plats nå­gon­stans. Han sä­ger kol­lek­tion. Men det är in­te en mo­deska­pa­res sä­songs­be­ro­en­de plagg. Här byts inga klä­der ut. De läggs till de ­and­ra. Pre­cis som ty­ger­na. Ru­bi­nac­ci vä­ver 60 000 me­ter tyg var­je år. I hyl­lor­na lig­ger 70-talstweed bred­vid årets su­per Tas­ma­ni­an från Lo­ro Pi­a­na.

Från ty­ger­na le­der en dörr in till skräd­dar­na. Tyst­na­den är to­tal. I ena hör­net sit­ter en myc­ket li­ten man i skjor­ta knäppt högt upp i hal­sen, ­väl­kam­mat vitt hår och ett mått­band häng­an­de över nac­ken. Chefs­skräd­da­re Gi­or­gio. Hu­kad över sin nål, tråd och ett par mörk­grå byx­or.

Luca kli­ver in ba­kom Gi­or­gio för att ploc­ka ut en klas­sisk svart ka­vaj. Han drar av plas­ten och knäp­per upp.

– Det ser ut som en klas­sisk ka­vaj. Men se här. När kun­den öpp­nar den ­bre­der ett na­po­li­tanskt land­skap ut sig.

Se­dan nå­got år de­sig­nar han dem. ­Ka­va­jer­na med dam­sja­lar till foder.

­Ru­bi­nac­ci har all­tid gjort vack­ra si­den­näs­du­kar och scarfs med sto­ra ba­roc­ka ­mo­tiv. Där finns världs­kar­tan i guld­gult och kungs­blått. Ett dub­bel­mas­tat skepp ­ut­an­för Ne­a­pels kust. Kung­as­lot­tet i Ca­po­di­mon­te, in­ring­at av si­re­ner och häs­tar.

En an­nan ko­stym kom­mer fram. Mot twee­den blän­ker klar­blått, pric­kigt si­den.

– Det här plag­get är väl­digt klas­siskt. Men de­tal­jer­na är spe­ci­el­la. ­Ma­te­ri­a­let är tungt och vint­rigt, men ut­an foder. ­Där­för har jag gjort en väst till ka­va­jen. Med fy­ra fic­kor och ett runt av­slut. Och byx­or kon­stru­e­ra­de som jeans.

– Det­ta är la ri­cer­ca­tez­za, sä­ger han. Det för­fi­na­de skräd­de­ri­et. Som gör ­så­dant som mass­pro­duk­tio­nen in­te kan: Sät­ta tre knap­par på en ko­stym och rul­la ty­get över den övers­ta, ge ka­va­jär­men rik­ti­ga knapp­håll, pro­du­ce­ra plagg som kan ju­ste­ras för fem ki­lo ex­tra på ma­gen. – Det är äk­ta lyx. Till lyx­en hör ock­så att Ru­bi­nac­ci ­ald­rig av­slö­jar si­na kun­ders namn, in­te gör re­klam och syr upp klä­der­na helt ut­an mär­ken. Kun­den får själv väl­ja om han vill be­rät­ta vem skräd­da­ren är. En re­gel som in­för­des re­dan av Gen­na­ro Ru­bi­nac­ci.

Pre­cis som Luca, var far­far Gen­na­ro Ru­bi­nac­ci in­te skräd­da­re. Han var en dan­dy som slapp ar­be­ta, tack va­re fa­mil­jens si­de­nim­port, en ang­lo­fil som kläd­de sig i eng­elsk tweed och gav stil­råd åt si­na över­klassvän­ner. I bör­jan av 1930-ta­let öpp­na­de han skräddar­bou­ti­quen ­Lon­don House, se­der­me­ra Ru­bi­nac­ci. På den ­ti­den var Ne­a­pel en lekplats för aris­to­kra­ti och konst­nä­rer. La dol­ce vi­ta. I den kon­tex­ten föd­des den na­po­li­tans­ka ka­va­jen.

– Jag ska be­rät­ta en anek­dot om min förs­ta dag på Sa­vi­le Row.

Han var 20 år och prak­ti­se­ra­de un­der Kil­gour stjärn­de­sig­ner Car­lo Bran­del­li.

– Jag kom dit stolt, iklädd min ­förs­ta Ru­bi­nac­ci-ko­stym. Plöts­ligt stod al­la runt om­kring mig och pe­ka­de på mi­na klä­der. ” Tit­ta på ax­eln – in­te bra. Och här är det för myc­ket tyg.”

Luca ring­de hem till pap­pa. Han var ut­skämd. Hur kun­de de ha gjort så fel med hans ko­stym?

– Pap­pa ba­ra skrat­ta­de. Han sa: ”Det är din förs­ta ar­bets­dag och du har re­dan lärt dig någon­ting. Att det är skill­nad på na­po­li­tanskt och eng­elskt skrädderi.”

Näs­ta dag knac­ka­de Luca på chefs­skräd­da­rens ax­el. Nu skul­le den ­purunge prak­ti­kan­ten be­rät­ta för 60-åring­en hur det låg till. Att det ex­tra ty­get vid ­brös­tet är till för att kun­na sträc­ka ut ­ar­men ut­an att ka­va­jen föl­jer med. Att na­po­li­tans­ka ka­va­jer har en le­di­ga­re stil än eng­els­ka och där­för för­ses med skjortärm och lek­ful­la pig­na­ta-fic­kor.

– Chefs­skräd­da­ren sa till mig att ta plat­sen bred­vid ho­nom. Un­der mi­na sex må­na­der där skul­le han lä­ra mig allt om eng­elskt skrädderi. Se­dan skul­le jag sä­ga om jag fö­re­drog det eng­els­ka el­ler det na­po­li­tans­ka.

Luca val­de var­ken det ena el­ler det and­ra. I stäl­let vil­le han att de två ­sko­lor­na skul­le ta­la med varand­ra.

– När min pap­pa var ung, kom kun­der ut­i­från från Mi­la­no el­ler Flo­rens. I dag har jag kun­der som bor i Stock­holm ­el­ler på Mau­ri­ti­us. Jag mås­te ock­så kun­na gö­ra ka­va­jer för ett kallt kli­mat.

Ute i bu­ti­ken är lunch­tim­mar­na över. Rum­met har bli­vit en le­van­de il­lust­ra­tion av Luca Ru­bi­nac­cis vi­sion, av al­la för­sik­ti­ga för­änd­ring­ar som skräd­de­ri­et ­ge­nom­gått. En grupp rys­ka da­mer står och väl­jer i höst­kol­lek­tio­nen – ka­ra­mel­ler­na. Luca för­svin­ner bort till dem och in i sin roll. Som skräd­dar­sty­list.

Via sin blogg har Luca Ru­bi­nac­ci bli­vit ett mo­de­fe­no­men på nä­tet som hyl­lats av Scott ”The Sar­to­ri­a­list” Schu­man.

Luca kal­lar den eg­na sti­len ­” estro­so”, ex­cent­risk. Här syns han i en­kel­knäppt, blå fla­nell­ko­stym med till­hö­ran­de väst. Väs­ten har ett run­dat slut på eng­elskt vis. Byx­or­na är i jeans­snitt och har ra­ka fic­kor.

”Ti­di­ga­re vän­ta­de skräd­dar­na på att kun­der­na kom in. I dag är det i stäl­let jag som re­ser till dem”, sä­ger Luca som Pla­za Uo­mo fo­to­gra­fe­ra­de i Mi­la­no den 13 sep­tem­ber 2013.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.