Ra­ka val

Ca­ro­li­ne Hai­ner om vad de gam­la egyp­ti­er­na och Richie i The Royal Te­nen­baums har ­ge­men­samt.

Plaza Uomo - - INNEHÅLL - Av Ca­ro­li­ne hai­ner

”Han ra­kar av sig skägg och hår un­der en av film­värl­dens vack­ras­te sce­ner.”

jag blev oro­lig ­förs­ta gång­en jag såg The Royal ­Te­nen­baums och Lu­ke ­Wil­sons ka­rak­tär tog fram ­raklödd­ret. Richie har ­pre­cis in­sett att hans kär­lek till sin ­styv­sys­ter Mar­got ald­rig ­kom­mer att få ett lyck­ligt slut så han stäl­ler sig fram­för bad­rums­spe­geln och tar upp rak­kni­ven. ­Un­der de tre mi­nu­ter som föl­jer ­spe­las en av de ­vack­ras­te och ­sorg­li­gas­te sce­ner som finns när Richie­­Te­nen­baum ­ra­kar av sig bå­de skägg och hu­vud­hår. Den­na, en av de mest ­ri­tu­a­li­se­ra­de rak­nings­sce­ner jag sett (och jag har än­då ­va­rit film­kri­ti­ker), vi­sar rak­ning när den är som mest själv­för­verk­li­gan­de och styr­ke­gi­van­de. Rak­ning­en som en vac­ker och oer­hört man­lig ri­tu­al. För rak­ ning­en fun­kar så. Det är ett till­fäl­le om ­da­gen som spen­de­ras i en­sam­het, en tid för ­ef­ter­tan­ke och kon­cent­ra­tion. Gör ett miss­tag och he­la skäg­get ry­ker el­ler så skär du dig. Rak­nings­stun­den ­krä­ver sin tid, sin upp­märk­sam­het och sin in­van­da ­kun­skap som ba­ra kan fås ge­nom ­öv­ning och ­re­pe­ti­tion.

I film­värl­den står det ­ra­ka­de hu­vu­det of­ta för en ­ka­rak­tärs ut­veck­ling. Han ­( el­ler hon) är re­do för näs­ta steg, en ny ­ut­ma­ning, en ny ­mog­nad och insikt. Och li­te så ­fun­kar ju ock­så rak­ning­en för ­ge­me­ne man som un­der den ­stun­den på mor­go­nen för­be­re­der sig för res­ten av da­gen, för de ­svå­rig­he­ter och be­slut som kom­mer att hö­ra da­gen till. Det finns någon­ting ­vac­kert här, och ­någon­ting fint som ärvts från fa­der till son i en evig­het. Det finns ­mas­sor av skrif­ter som ­vi­sar att ­re­dan de gam­la egyp­ti­er­na ­ra­ka­de sig, och gär­na ­ri­tu­ellt som ett tec­ken på ett in­re ­re­nan­de ­så­väl som ett ytt­re, och det ­vi­lar ­någon­ting frid­fullt i att tän­ka att just den där stun­den, den ­stun­den på mor­go­nen, är ­me­nad att va­ra just en egen stund, tid för ef­ter­tan­ke och har så ­va­rit ­se­dan apost­lar­nas tid.

Så när Richie Te­nen­baum tog fram raklödd­ret ana­de jag oråd. Hans roll­fi­gur står ­in­för sitt livs svå­ras­te val: att ­un­der­kas­ta sig en kär­lek som ald­rig blir av el­ler att ac­cep­te­ra ting­ens till­stånd och gå vi­da­re. Han väl­jer det ­and­ra och lå­ter rak­ning­en bli en del av det. Han ra­kar av sig skägg och hår un­der en av film­värl­dens vack­ras­te ­sce­ner där var­je strå som fal­ler sym­bo­li­se­rar hop­pet och ­kär­le­ken som för­svin­ner och den ­ren­het han slut­li­gen uppnår ge­nom att gö­ra så. Det är en rö­ran­de scen, en ta­lan­de scen trots att den är helt ­re­pliklös. För al­la vet att en rak­hy­vel ­be­ty­der för­änd­ring va­re sig man vill el­ler in­te.

Ca­ro­li­ne Hai­ner bor i Stock­holm och ­ar­be­tar som fri­lans­skri­bent och ­för­fat­ta­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.