La­po El­kann

Från skan­dalom­su­sad Fi­at- ar­vinge till hyl­lad mo­de­ent­re­pre­nör

Plaza Uomo - - SIDAN 1 - Text konrad ols­son fo­to LOR EN­ZO BRINGHELI

säl­lan har

ut­tryc­ket att ”fyl­la ut ko­sty­men” va­rit mer pas­san­de än i fal­let La­po El­kann och hans mor­far ­Gi­an­ni Ag­nel­li.

Den se­na­re var en av 1900-ta­lets störs­ta in­du­stri­mag­na­ter, som kom att tjä­na som fa­mil­je­fö­re­ta­get Fi­ats över­hu­vud un­der 30 års tid. Hans ­hård­fö­ra sätt att dri­va fö­re­ta­get, kom­bi­ne­rat med hans om­ta­la­de skräd­da­de stil – det ­klas­sis­ka grep­pet att bä­ra arm­bandsu­ret ovan­på skjort­man­chet­ten – kom att ska­pa sin­ne­bil­den av ­ita­li­enskt le­dar­skap och ­af­färs­stil. När han gick bort 2003 läm­na­de han in­te ba­ra ef­ter sig ett hål i den ita­li­ens­ka folk­sjä­len – ut­an ock­så en av ko­stym­histo­ri­ens mest av­unds­vär­da gar­de­ro­ber.

Den gar­de­ro­ben fick dot­ter­so­nen La­po El­kann, blott 25 år gam­mal, är­va. Klä­der­na pas­sa­de ho­nom ut­märkt och den unge ­El­kann bör­ja­de sak­ta men sä­kert byg­ga en image som en av 00-ta­lets störs­ta man­li­ga sti­li­ko­ner. Hans pa­ten­te­ra­de mix av mor­fars dub­bel­knäpp­ta ka­va­jer, ett djärvt för­håll­nings­sätt till knal­li­ga fär­ger och en ­mo­dern käns­la för ga­tu­mo­de för­ä­ra­de ­ho­nom en per­ma­nent plats på Va­ni­ty Fairs år­li­ga bäst kläd­da-lis­ta. Tid­ning­en GQ rös­ta­de fram ho­nom till en av värl­dens 25 sex­i­gas­te män och ing­en mind­re än Tom Ford har ut­nämnt ho­nom till värl­dens chi­cas­te man. ”Han bär helt osan­no­li­ka klä­der, men är sam­ti­digt så trygg i sin look, i vad han gör och vem han är. Han har en väl­digt ­in­di­vi­du­ell stil och det gör ho­nom iko­nisk”, sa den ame­ri­kans­ka mo­deska­pa­ren.

Men sam­ti­digt som mor­far ­Ag­nel­lis gam­la klä­der pas­sa­de La­po per­fekt, så lyc­ka­des han på ett bild­ligt plan ald­rig rik­tigt ”fyl­la ut ko­sty­men”.

La­po bör­ja­de vis­ser­li­gen ar­be­ta in­om Fi­at sam­ma år som mor­far gick bort, med an­svar för mark­nads­fö­ring och kom­mu­ni­ka­tion. La­po var dri­van­de i den fram­gångs- ri­ka re­lan­se­ring­en av små­bi­len Fi­at 500, och ska­pa­de kläd­kol­lek­tio­ner med ret­ro­ver­sio­ner av Fi­ats log­ga för att gö­ra va­ru­mär­ket po­pu­lärt hos en yng­re mål­grupp.

Men om det gick bra på job­bet så ­ske­na­de li­vet pri­vat, med änd­lö­sa ­fes­ter och en ac­ce­le­re­ran­de drog­miss­bruk. En livs­stil som kom till sin än­de i ­ok­to­ber 2005, då La­po El­kann hit­ta­des i ett ­nä­ra­dö­den­likt ko­ma­till­stånd or­sa­kat av en ko­ka­in- och he­ri­o­nö­verdos i en lä­gen­het i Tu­rin ­till­hö­ran­de en 54-årig trans­sex­u­ell pro­sti­tu­e­rad vid namn Patri­zia.

Ny­he­ten kom att top­pa första­si­dor värl­den över, in­klu­si­ve Ag­nel­li­fa­mil­jens eg­na. När han da­gen där­på vak­na­de och blev ut­skri­ven från sjuk­hu­set såg han till att ome­del­bart läm­na lan­det.

— Grr­ra­zie mill e!

När La­po El­kann pra­tar är det som om mar­ken un­der ho­nom vi­bre­rar. Hans ­ras­pi­ga röst får ho­nom att lå­ta som en ung Al Pa­ci­no med ett par nä­var grus i ­stru­pen, och när han ro­par till män­ni­skan på and­ra si­dan lu­ren är det med en bland­ning av öm­het och otyglad ag­gres­si­vi­tet. Han av­slu­tar sam­ta­let med ett re­pe­ti­tivt: – Ciao ciao ciao ciao! Se­dan dräm­mer han lu­ren i bor­det. – So, whe­re we­re we? Vi be­fin­ner oss i bist­ron på ho­tell ­No­bis i Stock­holm där vi be­stämt lunchmö­te med La­po den­na lju­sa och ljum­ma no­vem­ber­ef­ter­mid­dag. La­po El­kann är för da­gen ned­to­nat klädd i mör­ka jeans och mörk­blå skjor­ta. Det är långt ifrån den ex­cent­ris­ka up­pen­ba­rel­se som gjort ho­nom till ett stil­fe­no­men. Än­då är det nå­got omiss­känn­ligt rock­stjär­ne­ar­tat över La­po El­kanns ut­strål­ning. Med sig till mö­tet har han ett mind­re en­tou­rage be­stå­en­de av en sä­ker­hets­vakt, som ­re­ser med ho­nom var han än åker, och ­vän­nen

”Jag be­fin­ner mig i en väl­digt vik­tig fas i mitt liv.”

Fosco Gi­u­li­a­nel­li, en ­Sve­rige­ba­se­rad ­ita­li­ensk fo­to­graf och skå­de­spe­la­re, mest känd som Ja­mes Bond-ka­rak­tä­ren i ­re­klam­fil­men för mo­bi­lo­pe­ra­tö­ren 3.

– La­po, you must sign, sä­ger Fosco och sträc­ker fram ett tack­kort till ho­tel­lä­ga­ren Sandro Ca­te­nac­ci.

Det är La­pos förs­ta be­sök i Sve­ri­ge, och han är här för att kny­ta ­kon­tak­ter. Bå­de, som han ut­tryc­ker det, för sig själv och för sitt bo­lag Ita­lia In­de­pen­dent Group. I dag har La­po El­kann åter­häm­tat sig bå­de ­fy­siskt och pro­fes­sio­nellt. För­u­tom att va­ra helt nyk­ter dric­ker han till och med mind­re kaf­fe (”jag har dra­git ner från 12 till 4 kop­par per dag”), och de en­da ­ex­ces­ser­na tycks va­ra ett över­dri­vet ­in­tag av äp­pe­ljuice (fy­ra glas på 45 ­mi­nu­ter) samt en och an­nan röd Marl­bo­ro.

– Jag skul­le vil­ja job­ba ihop med de sto­ra svens­ka va­ru­mär­ke­na, sä­ger han, ut­an att spe­ci­fi­ce­ra vil­ka han me­nar.

För­u­tom si­na ägar­in­tres­sen i Ex­or – mo­der­bo­la­get som äger Fi­at ­Chrys­ler Au­to­mo­bi­les, med va­ru­mär­ken som ­Fer­ra­ri, Ma­se­ra­ti, Jeep och Dod­ge – ­dri­ver La­po El­kann i dag två hu­vud­verk­sam­he­ter: Dels re­klam­by­rån In­de­pen­dent Ide­as, med kun­der som Fer­ra­ri, Die­sel och Mo­schi­no. Och dels Ita­lia In­de­pen­dent Group, det mo­de­fö­re­tag som ska­par glas­ö­gon­bå­gar och klä­der en­ligt de­vi­sen ”de­mo­cra­tic costu­mi­za­tion” och som ny­li­gen öpp­nat en flagg­skepps­bu­tik i Mi­la­no.

– Jag ser mig själv bå­de som ent­re­pre­nör och kre­a­tör. För att va­ra fram­gångs­rik och lyc­kas i dag mås­te bå­da ­rol­ler­na gå hand i hand.

Han tycks ve­ta ex­akt vad han vill och hur han vill kom­mu­ni­ce­ra det. Och han ver­kar ar­be­ta väl­digt hårt. När han in­te be­fin­ner sig på någ­ra av si­na 140 ­res­da­gar om året ar­be­tar han från sitt kon­tor i Tu­rin i nor­ra Ita­li­en, där han har

en sov­plats i sitt ar­bets­rum. Han har när­ma­re 100 an­ställ­da och kon­tor i Mi­la­no, Bar­ce­lo­na, Pa­ris, Mi­a­mi och Ams­ter­dam.

– Jag äls­kar att ar­be­ta och jag äls­kar att ar­be­ta till­sam­mans med and­ra män­ni­skor, sä­ger La­po. Jag är ing­en som ­sit­ter på pi­e­de­stal och blic­kar ner, ut­an är ute på gol­vet och spring­er he­la ti­den.

Du är in­te som din mor­far som ha­de led­nings­grup­pen på ett eget vå­nings­plan?

– Nej, jag sit­ter in­te på nå­gon tron. In­te för att ring­ak­ta tro­ner, men de är för kung­lig­he­ter och jag är ing­en kung­lig­het. Jag är född in­dust­ri­a­list. Ba­sen är ent­re­pre­nör­ska­pet och jag an­vän­der kre­a­ti­vi­te­ten som verk­tyg för att gö­ra skill­nad.

La­pos ar­bets­fre­ne­si märks ock­så i hans ota­li­ga si­do­en­ga­ge­mang, som att ska­pa en egen kläd­kol­lek­tion för Guc­ci, kal­lad La­po’s War­dro­be. El­ler att till-

sam­mans med sin sys­ter Gi­nev­ra El­kann kö­pa in sig i film­bo­la­get Good Films, som dis­tri­bu­e­rar den Oscarak­tu­el­la ­Dal­las Buy­ers Club. Och likt många ­välbeställda nä­rings­livs­pro­fi­ler har han ock­så ett ­fi­lan­tro­piskt drag; han är ­am­bas­sa­dör åt Mel­la­nösterns störs­ta sjuk­hus, Tel ­Ascho­mer, känt för att ge sjuk­vård till bå­de mus­li­mer och ju­dar (La­po själv är hälf­ten ka­to­lik, hälf­ten ju­de).

– Jag be­fin­ner mig i en väl­digt ­vik­tig fas i mitt liv. En fas av för­stå­el­se och ­för­lå­tel­se. Li­vet hand­lar in­te läng­re ba­ra om att ska­pa, byg­ga och pro­du­ce­ra. Det hand­lar ock­så om att hjäl­pa and­ra.

Det där sista ci­ta­tet ska – in­nan in­ter­vjun är över – vi­sa sig va­ra vik­ti­ga­re och mer per­son­ligt än jag nå­gon­sin trott.

La­po El­kann föd­des 1977 i New York. Hans mam­ma är Marg­he­ri­ta Ag­nel­li, en­da dot­tern till Gi­an­ni Ag­nel­li, och hans pap­pa Alain El­kann, USA-ba­se­rad, ita­li­ensk för­fat­ta­re. Trots att La­po är en av värl­dens mest be­röm­da ita­li­e­na­re bod­de han in­te per­ma­nent i lan­det för­rän han var 18 år. I stäl­let är hans upp­växt ett ­in­ter­na­tio­nellt lapp­täc­ke av plat­ser som New York, Rio, Lon­don och To­kyo. Han gick i fransk in­ter­nat­sko­la, ut­bil­da­de sig på brit­tiskt uni­ver­si­tet, gjor­de ita­li­ensk mi­li­tär­tjänst­gö­ring som fall­skärms­jä­ga­re.

– Jag har väl­digt då­li­ga min­nen av min barn­dom, be­rät­tar La­po. Jag var dys­lek­tisk och led av ad­hd. Jag var den sva­gas­te av al­la i sko­lan och jag var väl­digt olyck­lig.

Det är svårt att un­derskat­ta den plikt­tyng­da mil­jö som La­po El­kann föd­des in i. Fa­mil­jen Ag­nel­li – som år 1899 grun­da­de Fi­at, värl­dens näst älds­ta bil­mär­ke ef­ter Ford – har lik­nats vid allt­i­från Ken­ne­dy­dy­nastin till den brit­tis­ka ­kung­a­fa­mil­jen. Mor­far Gi­an­ni Ag­nel­li – po­pu­lärt ­kal­lad L’Av­voca­to, ad­vo­ka­ten – drev Fi­at-im­pe­ri­et mel­lan 1966 och 1996, och var den ­ri­kas­te man­nen i Ita­li­ens mo­der­na ­histo­ria. Fa­mil­jen kon­trol­le­ra­de över fy­ra ­pro­cent av Ita­li­ens brut­to­na­tio­nal­pro­dukt och ha­de in­tres­sen i fle­ra oli­ka bran­scher. Än i dag äger de ex­em­pel­vis fot­bollsla­get Ju­ven­tus och tid­ning­en ­Eco­no­mist.

När La­po El­kann väx­te upp dröm­de han om att bli pi­lot.

– Men fa­mil­jen lät mig för­stå att det in­te var ak­tu­ellt. De sa: bi­lar, an­ting­en pro­du­ce­rar du dem, el­ler så kör du dem!

Myc­ket rik­tigt bör­ja­de han ock­så prak­ti­se­ra in­om fa­mil­je­fö­re­ta­get re­dan som ton­å­ring, och vid 22 års ål­der bör­ja­de han job­ba för Fi­at-äg­da Fer­ra­ri och Ma­se­ra­ti. Ef­ter en kort se­jour i New York i 00-ta­lets gry­ning, där han var per­son­lig as­si­stent åt USA:s fö­re det­ta ut­ri­kesmi­nis­ter Hen­ry Kis­sing­er, tog han an­ställ­ning på Fi­at 2002 och blev snabbt be­ford­rad till He­ad of world­wi­de brand pro­mo­tion.

– Jag kom till­ba­ka till Ita­li­en när ­Gi­an­ni Ag­nel­li höll på att dö och fö­re­ta­get Fi­at höll på att gå i kon­kurs, be­rät­tar han.

Som al­la stor­slag­na dy­nasti­er möt­te ­Ag­nel­li­fa­mil­jen en pe­ri­od av mör­ker när det kom till tron­följ­den ef­ter Gi­an­ni ­Ag­nel­li. Hans en­de son, Edoar­do Ag­nel­li, La­pos mor­bror, lev­de ett en­samt liv, tyngd av bör­dor­na från sitt ef­ter­namn, och ­be­gick själv­mord ge­nom att kas­ta sig från en bro i no­vem­ber 2000. Tron­följ­den skul­le i ­stäl­let säk­ras av Gi­an­nis bror­son Gio­van­ni ­Ag­nel­li, men han om­kom i en ovan­lig form av can­cer vid 33 års ål­der 1997.

Det­ta fick strål­kas­tar­lju­set att ­vän­das mot La­po och hans ett år äld­re bror John El­kann, i dag ord­fö­ran­de i Fi­at ­Chrys­ler Au­to­mo­bi­les. Me­dan John ­an­ses va­ra den som tog de af­färs­mäs­si­ga be­slu­ten som fick Fi­at på ­föt­ter (bland an­nat ­ge­nom att till­sät­ta vd:n Ser­gio Mar­chion­ne) står La­po ba­kom fle­ra mark­nads­fö­rings­mäs­si­ga geni­drag som gjor­de Fi­at till ett mo­dernt va­ru­mär­ke. På om­sla­get av bi­o­gra­fin om ­Fi­ats ” tur­na­round”-sto­ry syns en sti­li­se­rad Fi­at 500, den bil som La­po or­kest­re­ra­de ­åter­koms­ten av.

”Jag är ing­en kung­lig­het, jag är född in­dust­ri­a­list.”

Var det en hård fajt att vän­da fö­re­ta­get?

– Det rik­ti­ga sla­get ut­fär­da­de man som team. Vi var tvung­na att åter­ta vår po­si­tion på kar­tan och … vi gjor­de det. I dag är jag ak­tieä­ga­re, me­dan min bror dri­ver fö­re­ta­get.

Hur är re­la­tio­nen till din bror?

– Väl­digt bra, jag har en fin re­la­tion

bå­de med min sys­ter och min bror. Vi står varand­ra väl­digt nä­ra. Tän­ker du myc­ket på din mor­far Gi­an­ni?

– Hur myc­ket jag än äls­kar min mor­far så är jag in­te han. Jag är La­po. Folk kal­lar mig La­po. De kal­lar mig in­te ­nå­gons barn­barn. Det be­ty­der in­te att jag in­te re­spek­te­rar min fa­milj. Jag hög­ak­tar mitt arv. Men mitt mål är och har all­tid va­rit att byg­ga La­po, från in­si­dan och ut.

La­po sve­per det sista av äp­pe­ljui­cen och und­rar om vi vill föl­ja med ut på ga­tan och ta en ci­ga­rett. Sä­ker­hets­vak­ten står på be­hö­rigt av­stånd, men ald­rig mer än någ­ra me­ter bort. La­po tar dju­pa bloss och för­kla­rar att det va­rit hek­tis­ka två da­gar i Stock­holm.

– Jag har in­te haft en en­da mi­nut för mig själv. Och i dag fly­ger jag till Mi­la­no, i mor­gon är jag i Ma­ra­nel­lo, se­dan Pa­ris, Rom och Bar­ce­lo­na …

Vi har re­dan kom­mit över­ens om att Pla­zas äga­re Christop­her Öst­lund, som sut­tit med un­der in­ter­vjun, ska kö­ra La­po till fly­get. I bi­len på väg till Ar­lan­da ­pra­tar vi länge om att Ita­li­en är i be­hov av att ­för­nya sin plats på världs­kar­tan. ­La­pos lös­ning är att ska­pa pro­duk­ter som är ”cre­a­ted, craf­ted and con­ci­e­ved” i Ita­li­en.

– Ita­li­en har enorm po­ten­ti­al och ­ta­lang, men sak­nar för­må­gan att va­ra rik­tigt kom­mer­si­el­la. Det vill jag käm­pa för. Det är det jag bru­kar kal­la Ita­li­en 2.0.

Vad gör du för att var­va ner?

– Det är in­te en av mi­na star­kas­te ­si­dor. Jag äls­kar att spor­ta. Jag gör pi­la­tes. Jag tyc­ker det är kul med fot­boll, jag ­gil­lar ski­dor och snow­board. Jag äls­kar fall­skärms­hopp­ning och skärm­flyg­ning …

Det lå­ter in­te som ak­ti­vi­te­ter för att var­va ner.

– Nej, of­tast kom­mer jag till en ni­vå då jag ba­ra däc­kar, och då so­ver jag or­dent­ligt.

Hur ser en ar­bets­dag ut?

– Jag är en mor­gon­per­son. Of­tast ­bör­jar jag job­ba från kloc­kan sju. Jag ­ha­tar re­pre­sen­ta­tions­mid­da­gar, men ­äls­kar ti­di­ga af­färs­fru­kostar. Visst är jag ny­fi­ken på vad nat­ten har att er­bju­da, men jag tyc­ker om da­gen myc­ket mer om jag ska va­ra är­lig. Nat­ten skräm­mer mig.

Var kom­mer din driv­kraft ifrån?

– Jag var väl­digt olyck­lig som barn. San­ning­en är att det är där­för jag är så bra på mitt ar­be­te. För att jag var tvung­en att ar­be­ta tre gång­er hår­da­re än and­ra för att kom­ma över mi­na svag­he­ter, allt­så dyslex­in och ad­hd:n. Och jag var tvung­en att över­vin­na vis­sa pro­blem som and­ra barn in­te ha­de.

Ett par vec­kor in­nan vi träf­fas i Stock­holm har La­po gjort en in­ter­vju med ­ita­li­ens­ka tid­ning­en Fat­to Qu­o­ti­di­a­no. I in­ter­vjun av­slö­ja­de La­po att han blev ­sex­u­ellt ut­nytt­jad när han som 13-åring gick på brit­tisk in­ter­nat­sko­la. Han av­slö­ja­de in­te vem som ha­de ut­nytt­jat ho­nom. Ny­he­ten slog ner som en bomb i Ita­li­en, och det var som om La­pos drogs­tin­na 00-tal fick sin ome­del­ba­ra för­kla­ring.

I bi­len på väg till Ar­lan­da för­kla­rar han var­för han val­de att be­rät­ta.

– Jag vil­le of­fent­lig­gö­ra det­ta för att hjäl­pa and­ra, sä­ger han. Att jag blev ­sex­u­ellt ut­nytt­jad har ska­pat sto­ra ­svå­rig­he­ter i mitt liv, men i dag har jag kraf­ten att gö­ra nå­got åt det. Många i min när­het med lik­nan­de er­fa­ren­he­ter har in­te kla­rat sig li­ka bra. För ett och ett halvt år se­dan för­lo­ra­de jag min bäs­ta vän i ett själv­mord, för att han in­te kun­de han­te­ra sam­ma pro­blem.

Nu sjö­sät­ter han en stif­tel­se med syf­te att stöt­ta de med lik­nan­de er­fa­ren­he­ter.

– Jag gör det­ta för att li­vet in­te får va­ra cy­niskt. Man mås­te byg­ga det på med­mänsk­lig­het. Jag är över­ty­gad om att man kan lyc­kas och sam­ti­digt va­ra snäll. Man be­hö­ver in­te va­ra en skit­stö­vel. Man kan va­ra fram­gångs­rik med ett le­en­de. Man kan vin­na slag i af­färs­li­vet ut­an att hug­ga nå­gon i ryg­gen. Man kan ut­ma­na sin kon­kur­rent ut­an att va­ra ar­ro­gant. Man kan vin­na ut­an att fus­ka.

– Jag har haft mi­na top­par och ­da­lar i li­vet, men det har in­te ba­ra va­rit en ­nack­del. Jag har vänt det till en ­för­del. Da­lar­na har gett mig en bätt­re själv­käns­la.

Vi stan­nar ut­an­för en­trén, lyf­ter ur väs­kor­na. La­po tar en sista ci­ga­rett.

– Jag vill gö­ra sa­ker med Sve­ri­ge, jag vill kom­ma hit of­ta här, sä­ger han.

Se­dan vän­der han sig om, bör­jar gå mot ter­mi­na­len och ro­par ef­ter oss:

– Grr­ra­zie mil­le! Good bye! Gra­zie! gra­zie! gra­zie!

”Jag job­bar helst på da­gen – Nat­ten skräm­mer mig.”

La­po El­kann fång­ad på bild till­sam­mans med sin ­mor­far, Fi­at-mag­na­ten Gi­an­ni ­Ag­nel­li, i ok­to­ber 2011. Två år se­na­re gick Gi­an­ni bort.

La­po El­kann ar­be­tar hårt på att tvät­ta bort bad boy-ima­gen från par­ty­å­ren un­der 00-ta­let. ”Folk vill må­la en bild av mig som en play­boy, vil­ket jag in­te är. Jag är en väl­digt all­var­lig per­son.”

11

10

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.