Pa­trick Grant

stilin­no­va­tö­ren och tv- stjär­nan som för­ny­at skräd­de­ri­et på sa­vi­le row

Plaza Uomo - - SIDAN 1 - Text jo­han kell­man lars­son fo­to christof­fer rudquist

pas­sio­ne­rad,

mo­dern och ”sharp loo­king”. Det är tre egen­ska­per som stän­digt till­skrivs Stor­bri­tan­ni­ens just nu he­tas­te skräd­da­re, Pa­trick Grant, 42. Ett ka­rak­tärs­drag som man in­te hör om li­ka of­ta, men som snabbt ut­kris­tal­li­se­ras så fort man ham­nar i hans säll­skap, är att han ock­så är väl­digt ro­lig.

– Jag skul­le ald­rig mixt­ra med mitt ­ut­se­en­de. Fler och fler män gör det i dag, på oli­ka sätt. Me? Ne­ver. Det är ett slut­tan­de plan. Jag blev så otro­ligt glad när Tom Jo­nes slu­ta­de fär­ga sitt hår, även om han var typ sjut­tio år då. Helt ­plöts­ligt såg han fak­tiskt ut som en män­ni­ska igen, sä­ger Pa­trick Grant och fnis­sar.

Ge­nom he­la in­ter­vjun ral­je­rar han på det här sät­tet. Som om vi satt och ­snac­ka­de över varsin rumsvarm ­pils­ner på en brit­tisk lant­pub. Det gör vi in­te. Vi träf­fas på Pa­trick Grants ad­op­te­ra­de fin­skräd­de­ri Nor­ton & Sons, som lig­ger på Lon­dons mest pre­stige­fyll­da mo­de­ga­ta Sa­vi­le Row. Bu­ti­ker­na längs adres­sen har se­dan 1800-ta­let till­ver­kat handsyd­da ko­sty­mer av ­yp­pers­ta klass. Ha­de Sa­vi­le Row va­rit en ­per­son så ha­de vi ­ta­lat om en vre­sig, ­upp­näst och små­hem­lig her­re från so­ci­e­te­ten som ­da­gar­na i än­da stått hu­kad över en mått­sydd ko­stym och sörp­lat ex­klu­sivt ci­trus­te. Den tra­di­tion­styng­da ­ga­tan har bli­vit sy­no­nym med en slags nedärvd kon­ser­va­tism. Men i det ­av­se­en­det går Mr Grant sin egen väg. Pa­trick är tvärtom en man som in­te säl­lan släng­er in ett ”fuc­king” i si­na me­ning­ar, som ­un­der fot­bolls-VM ­dis­sar den eng­els­ka för­bunds­kap­te­nens ko­stym­byx­or på Twit­ter, som ci­te­rar Snoop Dogg och som ut­an om­svep be­rät­tar att han ” har svårt att dric­ka al­ko­hol med måt­ta”. Med det sagt: när det plöts­ligt sti­ger in två kun­der i hans skrädderi – en väle­ki­pe­rad äld­re her­re (som på­min­ner om Paul New­man) och den­nes fru (som ser ut som Mar­ga­ret That­cher) – då av­bry­ter Pa­trick Grant ge­nast in­ter­vjun och slår på sin väg­vin­nan­de och oklan­der­li­ga gent­le­man­nacharm. När ko­stym­ma­ka­ren av­slu­tat sitt för­mid­dags­te stäl­ler jag min förs­ta frå­ga; när han tog över Nor­ton & Sons 2005, vil­ka mod­ska­pa­re såg han upp till då – vem vil­le han bli?

– In­tres­sant frå­ga. Det fanns och finns fle­ra an­sed­da yr­kes­per­so­ner längs den här ga­tan. Någ­ra av dem har fort­satt va­ra re­spek­tin­gi­van­de och någ­ra har in­te det. De som jag såg upp till vid den ti­den var fram­för allt Hen­ry Poo­le, Hunts­man och An­der­son & Shep­pard. De gjor­de all­ting

rätt. Och i dag har vi en verk­sam­het som är li­ka bra som des­sa.

Sa­vi­le Row har bör­jat tap­pa ­sting­et. Det häv­dar Pa­trick Grant. Och hans ­kri­tik sipp­rar fram mel­lan ra­der­na i var och varan­nan me­ning. Han är starkt kri­tisk till den kva­li­tets­mäs­si­ga ­ur­vatt­ning som skett längs Sa­vi­le Row un­der det ­se­nas­te de­cen­ni­et. I nät­han­delns och ­bu­tiksked­jor­nas ti­de­varv har allt fler av de tra­di­tio­nel­la mär­ke­na läm­nat det strikt skräd­dar­syd­da och över­gått till mass­pro­duk­tion och re­a­dy to we­ar. ­Pa­trick Grant dri­ver vis­ser­li­gen själv även kläd­mär­ket E. Tautz, som gör fär­dig­pro­du­ce­ra­de klä­der med fri­tids­in­rikt­ning, men det sker helt vid si­dan av skräd­de­ri­et. Det är Nor­ton & Sons han brin­ner för.

– Det jag för­sö­ker gö­ra är att åter­stäl­la hant­verks­kons­ten till dess for­na glans. Jag gör det ge­nom att lå­ta Nor­ton & Sons va­ra en klas­sisk Sa­vi­le Row-verk­sam­het. Allt är hand­gjort. Och al­la klä­der till­ver­kas i de här lo­ka­ler­na. Många män­ni­skor har de ­se­nas­te de­cen­ni­er­na sat­sat myc­ket peng­ar på att för­yng­ra verk­sam­he­ter­na längs den här ga­tan. Men på det sto­ra he­la så tyc­ker jag att det har in­ne­bu­rit en för­säm­ring. Att ex­plo­a­te­ra ett gam­malt namn för att säl­ja nya mass­till­ver­ka­de pro­duk­ter … jag tyc­ker att det känns fel. På ett fun­da­men­talt plan.

Det har snart gått tio år se­dan Pa­trick Grant kom till Sa­vi­le Row. Vid den ti­den ha­de han just av­slu­tat si­na stu­di­er, en ­ci­vilin­gen­jörs­ut­bild­ning vid Ox­ford Uni­ver­si­ty. En ef­ter­mid­dag satt han i lunch­kan­ti­nen på uni­ver­si­te­tet och ­blädd­ra­de för­strött i Fi­nan­ci­al Ti­mes. Plöts­ligt fick han syn på en an­nons, li­ten som ett ­fri­mär­ke, som be­rät­ta­de om att den ­klas­sis­ka Sa­vi­le Row-skräd­da­ren ­Nor­ton & Sons – grun­dat 1821 – var till sa­lu. ­Pa­trick Grant kän­de till verk­sam­he­ten väl. Det var och är ett av Stor­bri­tan­ni­ens älds­ta och mest re­spek­te­ra­de mo­de­mär­ken. An­non­sen kom att för­änd­ra ­Pa­trick Grants liv. Än­da se­dan han var en li­ten poj­ke ha­de han närt ett mo­de­in­tres­se (”Jag var all­tid proprast klädd, det syns tyd­ligt på gam­la skol­fo­ton, re­dan i femårs­ål­dern var jag no­ga med att klä­der­na skul­le sit­ta per­fekt”). Han ha­de ald­rig ens över­vägt en kar­riär i kläd­bran­schen men nu såg han plöts­ligt en öpp­ning. Det var ju det här som han egent­li­gen vil­le ar­be­ta med. Sagt och gjort. Han sål­de sin bil och sitt hus, köp­te fö­re­ta­get och bör­ja­de lä­ra sig skräd­de­ri­kons­ten. I back­spe­geln fram­står det som ett hals­bry­tan­de be­slut. Men så tänk­te han in­te då, för­kla­rar han och drar han­den ge­nom hå­ret.

– Det kän­des fak­tiskt helt na­tur­ligt. Kanske för att jag viss­te att det var rätt. Men min mam­ma var be­drö­vad. Jag ha­de just av­slu­tat en lång och kost­sam ut­bild­ning. Nu för­svann mi­na ­klass­kam­ra­ter iväg för att tjä­na de sto­ra peng­ar­na me­dan jag res­te till Lon­don med tio pund på fic­kan. Men sät­tet som jag fick re­da på det, det var en så otro­lig till­fäl­lig­het. Och när jag kom in här förs­ta gång­en, då såg allt an­norlun­da ut, men jag kän­de ­di­rekt att jag ha­de pas­sio­nen och ener­gin att kun­na gö­ra nå­got bra av det.

Fo­to­gra­fen tar med Pa­trick Grant ut för att ta någ­ra bil­der i den vim­lan­de ­Lon­don­tra­fi­ken. Själv pas­sar jag på att kli­va in ba­kom lob­byn, in i skräd­de­ri­et. Om ­en­trén – med si­na dju­pa ches­ter­fi­eld­få­töl­jer, tunga ek­bord och pryd­ligt ord­na­de konst- och mo­de­böc­ker – är mon­dän och väl­kom­nan­de, så ser själ­va verk­sta­den ut som vil­ken stö­kig sy­slöjds­sal som helst. På gol­vet lig­ger tygs­lam­sor och ­gal­gar. ­Sy­ma­ski­ner, stryk­järn och mått­band trängs mel­lan be­lam­ra­de kläd­vag­nar. På bän­kar el­ler ba­kom skriv­bord sit­ter skräd­dar­na med nål och tråd, djupt kon­cen­tre­ra­de. Pa­trick Grant har de se­nas­te åren lyc­kas vän­da Nor­ton & Sons ut­veck­ling till vinst. Fram­gångsre­cep­tet är till sy­nes okom­pli­ce­rat, ett slags mo­dets hus­mans­kost: handsyd­da och mått­be­ställ­da ko­sty-

mer. Ing­et tjafs. Det trådsma­la kon­cep­tet har bli­vit en kon­kur­rens­för­del.

– Nor­ton & Sons är en li­ten ak­tör. Vi syr 400 ko­sty­mer av klas­siskt snitt per år, till skill­nad från de störs­ta skräd­dar­na längs Sa­vi­le Row, som pro­du­ce­rar runt 1 000 per år. Al­la vå­ra ma­te­ri­al kom­mer från Stor­bri­tan­ni­en, vil­ket jag tyc­ker är vik­tigt.

Pri­set för en svid? Cir­ka 4 000 pund. Det tar tio till tolv vec­kor från förs­ta kund­mö­te till fär­dig ko­stym.

– Vå­ra kun­der ser väl­digt oli­ka ut. Å ena si­dan har vi ar­ki­tek­ter, mo­de­de­sig­ner, ar­tis­ter och mu­si­ker. Se­dan, för­stås, de mer tra­di­tio­nel­la Sa­vi­le Row-kun­der­na, allt från bank­di­rek­tö­rer till kung­lig­he­ter. Vi har någ­ra kän­da kli­en­ter ock­så men just det får va­ra en hem­lig­het, åt­minsto­ne från vår si­da.

Den tys­ta över­ens­kom­mel­sen är i ­re­gel öm­se­si­dig. ”En gent­le­man ­av­slö­jar ald­rig sin skräd­da­re”, som Nick Ca­ve sagt. Ge­or­ge Bush, Ju­les Hol­land och her­ti­gen av Edin­burgh är dock någ­ra av de som bru­kar näm­nas bland Nor­ton & Sons mer ce­leb­ra kö­pa­re.

Pa­trick Grant har haft en stres­sig vår och för­som­mar. Han har ar­be­tat fram till mid­natt var­je dag i sex må­na­der. Och ­kli­vit upp i gry­ning­en. Den upp­lys­ning­en gör hans ytt­re än mer obe­grip­ligt: han ser ohygg­ligt fräsch ut. Klä­der­na gör kanske man­nen, som det bru­kar he­ta. Pa­trick Grant – för da­gen klädd i en mörk­grå och en­kel­knäppt krit­strecks­ran­dig ko­stym – är en gi­ven sti­li­kon i Stor­bri­tan­ni­en. Han har bland an­nat bli­vit ut­sedd till värl­dens sti­li­gas­te man av ­Esqui­re ­Ma­ga­zi­ne. Den se­nas­te pe­ri­o­den har hans tid fram­för allt upp­ta­gits av ­in­spel­ning­ar­na av den tred­je sä­song­en av den BBC-­pro­du­ce­ra­de re­a­li­tysho­wen The gre­at Bri­tish sewing bee. ­Pro­gram­met går ut på att del­ta­gar­nas kun­ska­per bok­stav­li­gen sy­nas i söm­mar­na. På ­sed­van­ligt do­kuså­pa­vis – även om ­sho­wen över­lag be­trak­tas som ovan­ligt mild och ­se­ri­ös – slås del­ta­gar­na se­dan ut allt ­ef­tersom. Den förs­ta sä­song­en vanns av Ann ­Row­ley, 81 år. Fi­na­len loc­ka­de 2,7 ­mil­jo­ner tit­ta­re.

– 1990-ta­let var ett slit och släng-de­cen­ni­um. Men nu har i stäl­let allt som är hand­gjort, nedärvt och ge­nu­int bli­vit po­pu­lärt. Det spe­lar ing­en roll om vi pra­tar om mat, krog­liv, möb­ler el­ler klä­der. Och i den me­ning­en har taj­ming­en va­rit per­fekt för mig. Över­allt finns tec­ken på den här ut­veck­ling­en i po­pu­lär­kul­tu­ren. Kol­la på hur Jay-Z och Jus­tin Tim­berla­ke klär sig. Kol­la på tv-se­ri­er som Mad men, Board­walk em­pi­re och Pe­aky blin­ders. Kol­la på The Gra­ham Nor­ton show (en brit­tisk hu­morshow) en fre­dags­kväll; det är fullt av tre­de­la­de ko­sty­mer, si­den­näs­du­kar och flu­gor.

Snart kom­mer vi in på det vi bör­ja­de ta­la om – för­yng­ring­en av Sa­vi­le Row och be­ty­del­sen av den. Där and­ra har miss­lyc­kats, vad är det som Pa­trick Grant har gjort rätt? Till­sam­mans med ak­tö­rer som den 47-åri­ge mo­de­de­sig­nern Ozwald ­Bo­a­teng, som flyt­tat in på Sa­vi­le Row nr 30, och Thom Sweeney, en herr­bu­tik runt ­hör­net från Sa­vi­le Row som drivs av de unga skräd­dar­na Lu­ke Sweeney och Thom Whid­dett, har han bli­vit sym­bo­len för en på­gåen­de åter­växt av Sa­vi­le Row-kul­tu­ren. Men även om Pa­trick Grant ord­nar mo­de­vis­ning­ar och kom­plet­te­rar sitt skrädderi med den le­di­ga­re lin­jen E. Tautz, är det tyd­ligt att hans gär­ning hand­lar mer om att för­äd­la gam­la vär­den än att ad­de­ra nya.

– Jag hål­ler ab­so­lut med om att jag har bi­dra­git till en för­yng­ring. Det är ock­så det som jag är mest stolt över. Det hand­lar om mål­sätt­ning­en, som skil­jer sig myc­ket bland ägar­na här i dag. Jag är in­te här för att bli rik. Jag bru­ka­de tjä­na myc­ket mer peng­ar än vad jag gör i dag. Men jag gör det här för att jag äls­kar det. Det ­hand­lar om att re­spek­te­ra ar­vet, in­te att säl­ja maxi­malt an­tal ko­sty­mer. Mo­ti­va­tio­ner­na ser helt en­kelt oli­ka ut. Jag tror att verk­sam­he­ten på­ver­kas av vad äga­ren har för syn på fö­re­ta­get och vad han vill att det ska ha för be­ty­del­se för Sa­vi­le Row.

Pa­trick Grant är in­te en­sam om att vil­ja hed­ra tra­di­tio­nen och vär­na ­lär­lings­verk­stä­der­na. Sa­vi­le Row ­Be­spo­ke As­so­ci­a­tion är en re­la­tivt ny ­för­e­ning som ar­be­tar för att skyd­da mo­de­ga­tans va­ru­mär­ke. Mass­pro­duk­tion och säm­re kva­li­tet hål­ler på att ­ur­hol­ka va­ru­mär­ket, me­nar man. När en ame­ri­kansk kläd­ked­ja för­ra året öpp­na­de en barn­bu­tik på Sa­vi­le Row ord­na­des till och med de­mon­stra­tio­ner (”Gi­ve th­ree­pie­ce a chan­ce!”). Pa­trick Grant ut­ta­lar sig of­ta skarpt om de­ge­ne­re­ring­en. Å ena si­dan är han, allt­så, be­fri­an­de trans­pa­rant och pro­gres­siv. Å and­ra si­dan, längst fram på gam­mel­skräd­dar­nas bar­ri­ka­der.

– Look, det är gans­ka en­kelt. Det mest vär­de­ful­la plagg som jag äger är en ­fi­na­re ko­stym som jag ärv­de av min ­far­far. Den be­ty­der mer för mig än al­la and­ra ­klä­der som jag nå­gon­sin köpt. Så tror jag att vi män­ni­skor fun­ge­rar. Vi vill al­la ha ­nå­got i gar­de­ro­ben som är unikt och ­au­ten­tiskt. Och det är det som jag för­sö­ker bi­dra till.

”Det mest vär­de­ful­la plagg som jag äger är en fi­na­re ko­stym som jag ärv­de av min ­far­far.”

– Det vi gör här är nå­got för al­la. Det är in­te möj­ligt att kö­pa för al­la, det kan vi in­te gö­ra nå­got åt. Men det är re­le­vant för al­la, sä­ger Grant.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.