mö­te med ­aris­to­kra­tin

Jo­han­na Kol­jo­nen om sin tid på Ox­fords uni­ver­si­tet och den ­väl­kläd­de kurs­kam­ra­ten.

Plaza Uomo - - INNEHÅLL - AV JO­HAN­NA KOL­JO­NEN

”VÄN­NER­NA FRÅN ETON IN­TRES­SE­RA­DE SIG FÖR HEDGEFONDER, ME­DAN RUSS SJÄLSLIGEN LÄNG­TA­DE TILL BRI­DES­HE­AD RE­VI­SI­TED.”

DE FÖRS­TA FEM må­na­der­na på Ox­fords uni­ver­si­tet var jag rätt sä­ker på att min kurs­kam­rat Russ var en idi­ot. En väl­me­nan­de, älsk­värd, oer­hört väl­klädd idi­ot. Snygg på ett Or­lan­do Bloom-ar­tat sätt, ett av des­sa fel­fria ex­em­plar med själ­full blick som ibland oför­klar­ligt föds in i den brit­tis­ka över­klas­sen. Han ha­de kun­nat bä­ra upp vad som helst, men ton­års­luf­sa­de om­kring på col­lege i skräd­da­de skjor­tor och ita­li­ens­ka skor.

Jag kan in­te ens bli av­und­sjuk på så­da­na män­ni­skor. De är ba­ra en gläd­je att tit­ta på. Så det var ju li­te synd att jag vil­le grä­va ut mi­na eg­na ögon med re­ser­voar­pen­nan var­je gång han öpp­na­de käf­ten.

Allt Russ sa­de i se­mi­na­ri­er var snö­mos – en­tu­si­as­tiskt, svam­ligt, osam­man­häng­an­de. Vi plug­ga­de lit­te­ra­tur, pra­ta­de idéhisto­ria och te­o­ri. Det gick in­te att fus­ka; grup­per­na var små, det märk­tes di­rekt om du var oför­be­redd. Ut­om på Russ, ef­tersom vi säl­lan för­stod vad han pra­ta­de om. Han räck­te upp han­den när han fick fe­e­ling och lik­som … sur­fa­de li­te fritt på si­na tan­kar, med den to­ta­la själv­sä­ker­he­ten hos nå­gon som ald­rig har be­hövt be­vi­sa att han du­ger.

Russ häng­de med de ri­ka kil­lar­na, de som till­hör­de hi­sto­ris­ka hem­li­ga säll­skap, som all­tid ha­de dro­ger – de som ef­ter ex­a­men år 2007 pre­cis hann in i fi­nans­bran­schen in­nan kra­schen tog dem. Han dej­ta­de pe­ti­ta arv­ta­gers­kor: per­fekt hår, en bru­tal lacrosse-klub­ba över ax­eln.

På vå­ren blev jag bords­pla­ce­rad in­till ho­nom. Troll­bun­den av en sub­til kon­trast­söm på hans väl­skräd­da­de ärm ut­brast jag, ut­an att tän­ka: ” That is a damn fi­ne jac­ket”. Han sken upp: ett sam­tal­säm­ne! Vi pra­ta­de herr­mo­de, gans­ka länge.

Jag för­stod mel­lan ra­der­na att han var li­te en­sam. Att det ha­de va­rit ett kons­tigt val av ho­nom att lä­sa lit­te­ra­tur och vil­ja skri­va. Vän­ner­na från Eton in­tres­se­ra­de sig för hedgefonder, me­dan Russ själsligen läng­ta­de till Bri­des­he­ad re­vi­si­ted.

På det sät­tet var vi li­ka. Den för­lo­ra­de värl­den loc­ka­de ock­så mig, loc­ka­de rätt många av de sträv­sam­ma me­del- och ar­be­tar­klasskids som käm­pat sig in, trots att vi fick job­ba så fruk­tans­värt hårt för att sno kurs­plat­ser från de fram­gångs­säk­ra­de pri­vat­sko­lor­nas pro­duk­ter. Vi vil­le till­hö­ra nå­got uråld­rigt. Vi vil­le ten­ta i skol­u­ni­form med knä­lång puc­kel­ryg­gig väst och en hatt man mås­te bä­ra med sig men ald­rig får ha på sitt hu­vud in­nan man skri­vit ex­a­men. För Russ gav Ox­ford chan­sen att smyg­pro­va på ett an­nat liv ut­an att gö­ra upp­ror.

Trots att vi skrev två-tre upp­sat­ser i vec­kan och plug­ga­de tio tim­mar om da­gen, hann man fes­ta, spe­la teater och fot­boll, ge kon­ser­ter, ta sig ut på flo­den fö­re sol­upp­gång­en. Trä­na­ren för ett av vå­ra tjej­lag tving­a­de dem ro tills de kräk­tes. Allt var på all­var. Till och med to­ta­la lal­la­re tving­a­des till viss disci­plin.

Russ fick sin ex­a­men. Se­dan skul­le han gå en kort skriv­kurs, men skrev av miss­tag in sig på en flerå­rig ut­bild­ning, på en an­nan kon­ti­nent. Jag hör­de anek­do­ten av en gam­mal pro­fes­sor och fick änt­li­gen en chans att frå­ga: ”Är­ligt ta­lat. Om allt nu­me­ra är rätt­vist och peng­ar in­te spe­lar roll – hur kom­mer Russ-kil­lar­na in på Ox­ford?”

”Pri­vat­sko­lor­na hård­trä­nar dem för in­ter­vju­er­na”, sa pro­fes­sorn. ”Fast just på vårt col­lege han­dar det mest om dr Ber­man. Hon rös­tar in en blank­po­le­rad Eton-poj­ke var­je år. Det blir in­te all­tid bra.”

Jag för­stod in­te. Dr Ber­man var ju marx­ist. Var­för skul­le hon pri­o­ri­te­ra de mest pri­vi­le­gi­e­ra­de?

”Jag trod­de först det var för att hon är ame­ri­kan! De är så sva­ga för den där sti­len”, skrat­ta­de min pro­fes­sor. ”Men jag tror … jag tror hon för­sö­ker be­fria dem.”

Tio år ef­ter att vi svu­rit, på la­tin, att föl­ja uni­ver­si­te­tets reg­ler tills vi dör, trä•ar jag Russ på col­lege. Han ser fort­fa­ran­de fan­tas­tisk ut. Men lik­som li­te upp­knäppt. Han job­bar på en lit­te­ra­tur­tid­skrift. Jag tror han har hit­tat hem.

jo­han­na kol­jo­nen är skribent och pro­gram­le­da­re. hon stu­de­ra­de lit­te­ra­tur i ox­ford 2008.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.