Do­nalds look

Med sitt långa hår, si­na många skägg­fri­sy­rer och coo­la ­ka­va­jer har Do­nald Sut­her­land va­rit en stilförebild i över fy­ra de­cen­ni­er. Här be­rät­tar den bio­ak­tu­el­le skå­de­spe­la­ren om höjd­punk­ter­na i kar­riä­ren och sitt val av Ar­ma­ni.

Plaza Uomo - - INTERVJU - Text gun­nar rehlin

mitt mö­te med

Do­nald Sut­her­land bör­jar på ett yt­terst ovan­ligt sätt.

Jag rå­kar put­ta till hans te­kopp, det kom­mer li­te vat­ten på hans sko, han tit­tar ner­åt och ro­par se­dan till sin as­si­stent:

– Min gylf har va­rit öp­pen se­dan jag se­nast gick och kis­sa­de. Och ing­en har sagt nå­got. Tänk på den unga flic­kan som satt mitt emot mig ti­di­ga­re.

Var­ef­ter den nu 79-åri­ge le­gen­da­ris­ke skå­de­spe­la­ren hyf­sar till sin kläd­sel. Jag frå­ga ho­nom om just hans kläd­in­tres­se. Han sä­ger med ett skratt:

– Det är vik­tigt att klä sig snyggt och jag har un­der­klä­der som jag tyc­ker om och som all­tid är av sam­ma mär­ke. Jag har skjor­tor som jag tyc­ker om, myc­ket be­kvä­ma, och jag har in­te bu­rit ko­sty­mer från nå­gon an­nan än Ar­ma­ni se­dan jag träf­fa­de ho­nom i New York för … det mås­te va­ra 30–40 år se­dan. Men det är vik­tigt att allt pas­sar.

Vi sit­ter i ett stort rum på Hô­tel ­Ma­jestic i Can­nes. Sut­her­land har till­sam­mans med Jen­ni­fer Law­rence, ­Ju­li­an­ne Mo­o­re och de and­ra hu­vud­rolls­in­ne­ha­var­na i Hung­er ga­mes: Moc­king­jay part 1 kom­mit till filmfes­ti­va­len för att ge in­ter­vju­er. Det finns ing­et ma­te­ri­al att se än­nu, och al­la in­ter­vju­er är så kal­la­de one-ono­ne, allt­så för en gångs skull är det inga gruppin­ter­vju­er ut­an en­skil­da mö­ten.

Vad in­tres­se­ra­de dig med att spe­la ­pre­si­dent Snow i Hung­er ga­mes?

– Det var tri­lo­gins po­li­tis­ka ­in­ne­håll, det är en fa­sci­ne­ran­de al­le­go­ri, ­oer­hört ef­fek­tiv. Det finns ing­et sex, ing­en ­sex­ism, ing­en ra­sism, ut­an det hand­lar om ett sam­häl­le som är to­ta­li­tärt och som ­för­tryc­ker. Snow är en man som tror på det sy­stem han har ärvt.

Vad sä­ger det om ti­den vi le­ver i?

– USA av i dag styrs av de rik­tigt ri­ka. Det finns hedge­fond­che­fer som ­tjä­nar mer än två mil­jar­der dol­lar per år. En pro­cent av ame­ri­ka­ner­na har mer ­till­gång­ar än vad nit­tio pro­cent av ­be­folk­ning­en har. De sex ar­ving­ar­na till ­Wal­mart­ked­jan äger mer än vad fyr­tio pro­cent av ame­ri­ka­ner­na äger till­sam­mans. Det som på 30-ta­let var den ame­ri­kans­ka dröm­men om att kun­na flyt­ta och bli nå­got an­nat än vad di­na för­äld­rar var, det hän­der in­te läng­re. Oba­ma gick till kon­gres­sen och vil­le hö­ja mi­ni­mi­lö­nen till tio dol­lar. Han kros­sa­des av ­hö­ger­re­pu­bli­ka­ner­na. De står in­te ut med tan­ken på en svart man i Vi­ta hu­set.

Du har en fan­tas­tisk film­histo­ria ba­kom dig; jag und­rar om du vill min­nas någ­ra av di­na klas­sis­ka verk. Ta Fel­li­ni’s ­Ca­sa­no­va …

– Jag äls­ka­de Fe­de­ri­co [Fel­li­ni] och han äls­ka­de fil­men vi gjor­de till­sam­mans. I USA ha­ta­de man den. Men han äls­ka­de den, och det gjor­de jag ock­så.

1900 var ett fem tim­mar långt verk om Ita­li­ens ut­veck­ling un­der det tju­gon­de år­hund­ra­dets förs­ta hälft. Vil­ka minns du från in­spel­ning­en?

– Om man job­bar med nå­gon som Ber­nar­do Ber­to­luc­ci … oj. Jag hör­de att Ge­rard De­par­di­eu [som spe­lar Ol­mo, en av fil­mens hu­vud­ka­rak­tä­rer] är här i Can­nes i dag. En helt fan­tas­tisk ­skå­de­spe­la­re.

Vil­ket är ditt star­kas­te min­ne från ­Rös­ten från and­ra si­dan från 1973 som re­gis­se­ra­des av Ni­co­las Ro­eg?

– Jag vet att för många har den ­för­stört lug­net i Venedig, att man all­tid sä­ger ”ak­ta dig för nå­gon som är klädd i rött”. Men ve­ne­ti­a­nar­na tyck­te att den skild­ra­de de­ras stad bätt­re än ­nå­gon ­an­nan film har gjort, bätt­re än ­Dö­den i Venedig. Det Venedig som Viscon­ti ­skild­ra­de var ju in­te re­a­lis­tiskt.

”jag bär ba­ra ko­sty­mer från Ar­ma ni se­dan 30–40 år till­ba­ka i ti­den.”

Du har ny­li­gen gjort wes­tern­fil­men ­For­sa­ken med din son Ki­e­fer. Hur var det att job­ba med ho­nom?

– Jag har sett en grov­klipp­ning av den. Det skul­le va­ra en film om en far och hans son, men den bi­ten har de klippt bort och det är nu en film om en ­guns­ling­er. Jag blev oer­hört be­svi­ken. Men jag äls­ka­de att job­ba med Ki­e­fer.

Hur är det att tit­ta på fil­mer­na som du gjort?

– Nu­me­ra tit­tar jag på dem, men jag bru­ka­de in­te gö­ra det. Ka­rak­tä­rer­na ­le­ver kvar i mig och det blev job­bigt. Jag har fort­fa­ran­de in­te sett he­la Klu­te och jag är osä­ker på om jag sett he­la MASH. Men 1993, när jag gjort Ett ovän­tat ­be­sök, stod jag ut­an­för bi­o­gra­fen me­dan Ki­e­fer såg den, och han kom ut och sa ”du mås­te se den”, och då gjor­de jag det och se­dan har jag fort­satt.

Du hål­ler även på och skri­ver di­na me­mo­a­rer?

– Ja, jag har skri­vit ett ka­pi­tel och har dess­utom lagt grun­den till yt­ter­li­ga­re tolv. Jag har all­tid gjort an­teck­ning­ar, och om jag får tid nu fram­ö­ver ska jag ta itu med det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.