Den ita­li­ens­ka blic­ken

STILSTJÄRNAN FA­BIO ATTANASIO FRÄL­SER VÄRL­DEN MED SKRÄDDERI OCH SPREZZATURA

Plaza Uomo - - SIDAN 1 - Text niklas wahllöf fo­to Max Bal­la­to­re

det räc­ker

att lan­da på flyg­plat­sen Mal­pen­sa i Mi­la­no för att ­för­stå att man ham­nat i vad som­li­ga ­kal­lar herr­mo­dets hu­vud­stad. Över­allt möts den ny­an­län­de av ljus­tav­lor med ­re­klam för mo­de­hu­set si el­ler så, el­ler för ut­ländsk re­pre­sen­ta­tion på kom­man­de mo­de­vec­ka. På tå­get in mot sta­den ­sit­ter def­fa­de ame­ri­kans­ka mo­del­ler och ­upp­da­te­rar varand­ra om nya upp­drag.

Ing­et slår dock vad som mö­ter mig ­ut­an­för Pa­ni­no Gi­usto nä­ra Por­ta ­Ve­ne­zia in­ne i cen­tra­la Mi­la­no. Det kombi­ne­r­a­de kafé­et, ba­ren och re­stau­rang­en lig­ger i ett vac­kert gam­malt hus smyc­kat med fres­komål­ning­ar, ba­ra de vär­da ett be­sök. Här står Fa­bio Attanasio. Det väl­skräd­da­de Ita­li­ens unga röst.

På knappt tre år har hans namn allt of­ta­re kom­mit att näm­nas med ord som auk­to­ri­tet och ikon. Hans blogg The ­be­spo­ke du­des räk­nar in uni­ka ­be­sö­ka­re i ti­o­tu­sen­tals­klas­sen, of­ta dit­loc­ka­de av hans Instagram­kon­to med 46 000 ­föl­ja­re, el­ler Tum­blr. Fa­bio Attanasio är blott tju­go­sju år gam­mal.

På blog­gen in­ter­vju­ar han – i två­språ­kig text el­ler webb-tv – herr­skräd­da­re runt Ita­li­en. El­ler sko­ma­ka­re, el­ler ­fri­sö­rer, el­ler ull­vä­ve­ri­er. Mas­sor av ­fo­ton med Fa­bio själv som mo­dell vi­sar allt från ty­ger, skär­ning, söm­nad, knap­par, re­gi­o­na­la sti­lar, till hans eg­na kom­bi­na­tio­ner, råd och tips. Klas­sisk gent­le­man­na­stil, ett ur­gam­malt skrå, fil­tre­rat ge­nom ett ungt so­ci­a­la me­di­er-fe­no­men. Ju­ristex­a­mi­ne­ra­de ­na­po­li­ta­na­ren ­Fa­bio At­ta­na­si­os histo­ria har li­te av sa­ga över sig. När han nit­ton år ­gam­mal ­flyt­ta­de till Mi­la­no och pre­stigeu­ni­ver­si­te­tet Boc­co­ni fanns ing­et an­nat i ­ho­ri­son­ten än ad­vo­ka­tyr­ket. Men nå­got gnag­de i Fa­bio.

– Jag märk­te att jag till­bring­a­de mer tid med att lä­sa böc­ker, tid­ning­ar och blog­gar om man­lig ele­gans, el­ler tit­ta på gam­la svart­vi­ta fil­mer om min na­po­li­tans­ka kul­tur, än plug­ga­de, be­rät­tar han över ett glas Pe­ro­ni.

– När jag se­dan star­ta­de blog­gen ha­de jag ing­en plan, ing­en mark­nads­un­der­sök­ning, jag var ba­ra tvung­en att ­be­rät­ta om min pas­sion. Och så bör­ja­de jag hänga hos skräd­da­re. Ibland vif­ta­des

Ta ett brin­nan­de in­tres­se för den man­li­ga ele­gan­sens klas­sis­ka vär­den, kom­bi­ne­ra det med ­blog­ga­rens stre­ets­mart­ness och du får Fa­bio Attanasio. I dag har blog­gen The be­spo­ke du­des be­sö­ka­re i ti­o­tu­sen­tals­klas­sen. Pla­za Uo­mo åk­te till Mi­la­no för att få en lek­tion i sprezzatura.

jag bort: ”Stick, vad stry­ker du om­kring här för?!” Men jag vil­le ba­ra lä­ra mig, ­be­rät­ta histo­ri­er om det här nob­la yr­ket och de här gent­le­män­nen: bä­rar­na av de ­klas­sis­ka vär­de­na kring man­lig ele­gans.

Fa­bio Attanasio åter­kom­mer he­la ti­den till det­ta: ele­gans. Han vär­jer sig mot or­det mode, och ter­mer som re­a­dy to wear sve­per han bort med han­den som vo­re det ir­ri­te­ran­de smu­lor på bor­det fram­för ho­nom.

– Mode är en kod. Ele­gans ­kom­mer in­i­från dig själv, sä­ger han. Med skräd­dar­syd­da klä­der är det du som ­be­stäm­mer allt, från ty­get till hur många cen­ti­me­ter det ska va­ra mel­lan bröst­fic­kan och ax­el­söm­men, det är din stil, in­te ­nå­gon an­nans. Men ele­gans rör så myc­ket an­nat; hur du tän­ker, hur du upp­för dig mot and­ra. Jag vet mo­de­män­ni­skor som gär­na pra­tar om ele­gans men in­te be­ta­lar de som job­bar åt dem, det är in­te ele­gans, sä­ger han och fort­sät­ter:

– Vis­sa tror att ele­gans är att klä sig snyggt, gå på par­tyn, vi­sa upp ett snyggt liv. Men ele­gans är mot­sat­sen till show off, ele­gans är öd­mjuk­het. Och det är här kläd­mär­ken kom­mer in i bil­den, män­ni­skor som bär mär­ken sö­ker en iden­ti­tet, men i skräd­de­ri­värl­den är mär­ken ba­ra tillåt­na på sport­klä­der. Har man en log­ga på sig imi­te­rar man nå­gon an­nans idé.

Det kan ver­ka eli­tis­tiskt när Fa­bio ­Attanasio pra­tar om sin pas­sion för uni­ka stygn, men mäng­den trog­na föl­ja­re i hans me­di­e­ka­na­ler, i al­la möj­li­ga län­der, be­rät­tar en an­nan histo­ria. Han tror att The ­be­spo­ke du­des suc­cé – det är jag som an­vän­der or­det suc­cé, själv stäl­ler han sig kläd­samt frå­gan­de – kan be­ro på att dels var han den förs­ta ita­li­e­na­ren som rap­por­te­ra­de in­i­från den väl­skräd­da­de ita­li­ens­ka värl­den, dels att han var så pass ung. Och att han skri­ver på bå­de eng­els­ka och ita­li­ens­ka. Man kan tilläg­ga att blog­gen präglas av en non­sens­be­fri­ad kva­li­tet och funk­tio­na­li­tet.

– Och jag som ba­ra be­ta­la­de 200 eu­ro för webb­de­sig­nen, skrat­tar han.

Så­dan är han, Fa­bio Attanasio. Myc­ket be­le­vad, no­ga med hur han för sig och ut­tryc­ker sig, otro­ligt öd­mjuk. Och gi­vet­vis gu­dom­ligt klädd, klas­siskt med en twist här och där, och i ma­te­ri­al, skär­ning och fär­ger att dö för. En per­fek­tio­nist. Men sam­ti­digt ger han ett le­digt ut­tryck, är lång­t­i­från nå­gon ­vik­tig­pet­ter el­ler snobb, han be­stäl­ler in öl ef­ter öl när vi pra­tar, och ser så­rad ut när jag på ­mur­vel­vis fö­re­slår att få ­be­ta­la. Han skrat­tar åt myc­ket el­ler ryc­ker på ­ax­lar­na. Och han nä­ra nog dog av blyg­sel i ­bör­jan när han skul­le age­ra mo­dell, ­be­rät­tar han: ”Jag kun­de in­te ens tit­ta mot ­ka­me­ran.” Klas­siskt ele­gant och du­de i ett. Den nya gent­le­man­nen.

Och med fram­ti­den för sig. När även klä­der bör­jar grans­kas skep­tiskt ur ett håll­bar­hets­per­spek­tiv – kva­li­tet och ­ge­nu­i­ni­tet ef­ter­frå­gas – vak­nar ­in­tres­set för skräd­de­ri­et igen. Allt fler vill ve­ta ­var­i­från ma­te­ri­a­len kom­mer, hur ­plag­gen till­ver­kas, och med vad. Fa­bio får allt fler tek­niskt in­tri­ka­ta frå­gor från ­be­sö­ka­re som vill ha koll på he­la ked­jan. Det är en ut­veck­ling som tyd­ligt drivs av de yng­re, sä­ger han, av folk som vill spen­de­ra ­mind­re men på mer kva­li­tet.

– För fem­ton år se­dan var det li­te ­lo­ser­ak­tigt att va­ra skräd­da­re i Ita­li­en, så­vi­da du in­te var be­römd och syd­de ­ko­sty­mer åt be­römd­he­ter. Men se­dan den eko­no­mis­ka ­kri­sen har fler bör­jat ifrå­ga­sät­ta vär­det i att ut­bil­da sig – säg in­om eko­no­mi ­el­ler ju­ri­dik – för att ba­ra möj­li­gen få ett jobb. Så i dag vill fler bli skräd­da­re igen, det är till och med så att folk gär­na kal­lar sig skräd­da­re ut­an att egent­li­gen va­ra det. Som till­skä­ra­re, ett vik­tigt jobb i sig, men skräd­da­re är de in­te. Och det hand­lar in­te om att grä­va upp ett

”Mode är en kod. Ele­gans kom­mer ­in­i­från dig själv.”

gam­malt be­gravt yr­ke, ut­an att för­änd­ra, ut­veck­la det. Det bör­jar kom­ma nu, skräd­da­re re­ser runt värl­den för in­spi­ra­tion och nya kun­ska­per. Det hän­der sa­ker.

– Men det är in­tres­sant även ur and­ra aspek­ter. Den mo­der­na män­ni­skan är på väg att glöm­ma hur nå­got känns. Ba­ra det snab­ba är in­tres­sant. Jag vill gå åt ­and­ra hållet, jag vill hed­ra det lång­sam­ma.

Fa­bio märk­te gans­ka snart att det­ta vill and­ra ock­så. När han bör­ja­de ge ex­po­ne­r­ing åt väl­skräd­dad stil sögs det upp som av svam­par runt jord­klo­tet. Han skrat­tar åt star­ten, hur han i bör­jan in­te tjä­na­de ett öre, där­e­mot be­ta­la­de fo­to­gra­fer ur egen fic­ka. Men så små­ning­om bör­ja­de folk för­stå, att han stod på så­väl skräd­dar­nas som föl­jar­nas si­da.

– Och så bör­ja­de skräd­dar­na kom­ma till mig och vil­le klä mig för ett re­por­tage. Jag in­såg att här fanns en bu­si­ness.

Nu tar Fa­bio Attanasio be­talt. Men ba­ra om han själv tyc­ker om vad ­skräd­de­ri­et gör, om de är san­na vär­de­na, som han ut­tryc­ker det.

– Jag sä­ger nej till fle­ra i vec­kan. ­An­nars åker jag dit, in­ter­vju­ar dem, kol­lar hur de job­bar, jag har med mig en fotograf, jag skri­ver och läg­ger ut. Och allt för en i sam­man­hang­et väl­digt li­ten sum­ma, till i en del fall fler lä­sa­re än en an­nons i ett ma­ga­sin. Och så får jag en ny ko­stym. Al­la vin­ner.

– Men ing­et ut­ländskt. Jag blev er­bju­den en mas­sa peng­ar av ett kläd­mär­ke, som in­te är italienskt, för att bli de­ras ­ta­les­per­son. Väl­digt myc­ket peng­ar. Men, och jag vet in­te var jag hit­ta­de ­mo­det, jag tac­ka­de nej. Blog­gens grun­didé är att fullt ut kun­na stå för allt.

Rätt of­ta pra­tar Fa­bio Attanasio i ­ter­mer av ”vi”. Han pe­kar på plu­ral­for­men i du­des och me­nar att han själv ba­ra ska va­ra for­do­net för be­rät­tel­ser­na.

– Man föl­jer in­te mig för att få re­da på hur jag le­ver mitt liv, det ger jag dem in­te hel­ler, el­ler ens för hur jag klär mig. Det hand­lar om vår pas­sion för det här hant­ver­ket. En ser­vice till li­ka­sin­na­de. Att jag val­de ”du­des” i stäl­let för ex­em­pel­vis ”gent­le­men”, är just för att be­to­na att vi är nor­ma­la snub­bar, men spe­ci­a­li­se­ra­de.

Det är här vi kom­mer in på sprezzatura, och nu rä­tar Fa­bio At­tan­sio på ryg­gen och lu­tar sig fram­åt. ­Be­grep­pet myn­ta­des av re­näs­sans­för­fat­ta­ren ­Bal­das­sar­re Castig­li­o­ne re­dan 1528 i hans bok Il cor­te­gi­a­no – en sorts gui­de till hur man bäst för­de sig vid ho­vet, som hov­man el­ler dam, el­ler gäst. Ut­tryc­ket skul­le kun­na över­sät­tas till ”med­ve­ten non­cha­lans, att in­te för­sö­ka för myc­ket”.

– Att in­te för­sö­ka va­ra snygg, ald­rig bli en på­få­gel, sä­ger Fa­bio. Att strun­ta i att näs­du­ken i bröst­fic­kan ska ha ett visst an­tal hörn, el­ler den per­fekt sym­met­ris­ka Windsor­knu­ten på slip­sen. Jag ha­tar Windsor­knu­ten. Och jag gil­lar in­te or­det dan­dy, det är en ex­cess. Jag är sna­ra­re för un­der­drift. En so­ber ba­lans är nyc­keln – kanske in­te vad gäl­ler al­ko­hol, he­he – men i öv­rigt.

– Nå­gon på GQ Ita­lia [som Attanasio, fri­lan­sar för, red. anm.] frå­ga­de: ”Fa­bio, hur ska en man klä sig?” Men det ska in­te jag be­stäm­ma, det ska han själv gö­ra, ­se­dan be­ror allt på si­tu­a­tio­nen; att va­ra ade­kvat vad gäl­ler den mil­jö han vis­tas i,

hans ögon­färg, kropp – han ska hit­ta vad som gör just ho­nom ele­gant. Så hur hit­tar jag det, vem är ”min” skräd­da­re?

– Det är en bra frå­ga. Jag tror att det vik­ti­gas­te är skräd­da­rens egen stil. Ser han li­te tacky ut så kom­mer du att upp­le­va pro­duk­ten som tacky. Oav­sett ­kva­li­tet och ut­fö­ran­de. Så prö­va dig fram, pra­ta med dem. Och tit­ta på dem.

– Men var in­ställd på att käm­pa. Om skräd­da­ren är sex­tio­fem år gam­mal så kom­mer ni att skil­ja er åt på nå­got ­om­rå­de. Där­för sö­ker jag helst yng­re skräd­da­re, de för­står mi­na krav. El­ler fri­sör, jag tyck­te ald­rig att det blev rik­tigt bra. Men så kom jag för­bi en sa­long där fri­sö­ren var en ­ele­gant kil­le, och tit­ta – nu får jag den klipp­ning jag vill ha, var­je gång.

Ita­li­en prägl as fort­fa­ran­de av en rad re­gi­o­na­la spe­ci­a­li­te­ter och sti­li­de­al. För en ut­om­stå­en­de ter det sig som en djung­el som för var­je steg man

”MIn fa­vo­rit för Ko­sty­mer är Ne­a­pel, det ita­li­ens­ka herr­skräd­de­ri­ets vag­ga.”

tar änd­rar flo­ra och to­po­gra­fi: Mi­la­no, ­Flo­rens ( The be­spo­ke du­des har en in­ter­vju med ­An­to­nio Li­ve­ra­no, den flo­ren­tins­ka ­ka­va­jens fa­der, med dess välv­da ax­el­par­ti­er och ” lu­tan­de” si­dor), Ne­a­pel, Rom, Apu­li­en, Si­ci­li­en, Venedig ...

– Et­han Newton på The Ar­mou­ry i Hong Kong lik­na­de det vid mat – en pas­ta kan va­ra li­ka god i Bo­log­na el­ler Ba­ri, men sma­kar oli­ka. Oli­ka egen­he­ter som pas­sar en själv bra el­ler mind­re bra.

– Min fa­vo­rit när det gäl­ler ­ko­sty­mer är Ne­a­pel, det ita­li­ens­ka herr­skräd­de­ri­ets vag­ga och där det fort­fa­ran­de är ­tra­di­tion att ta so­nen till en skräd­da­re på hans ­ar­ton­års­dag.

Fa­bio Attanasio bör­jar nu kra­ma och väga sitt ka­vaj­tyg, han kläm­mer på det, drar i det, hål­ler ut det över kafé­bor­det.

– Känn vad lätt. Ba­ra ett fo­der, ingen­ting in­nan­för, inga som helst ax­el­vad­dar. Jag äls­kar det. Men, sä­ger han och hål­ler upp ett pek­fing­er, den här ver­ti­ka­la söm- men i mid­jan är ty­piskt na­po­li­tansk och … in­te bra. Där fö­re­drar jag den mi­la­ne­sis­ka sti­len med ett en­da styc­ke. Så, för att fort­sät­ta på matme­ta­fo­ren – en na­po­li­tansk piz­za med li­te mi­la­ne­sisk topp­ning? Jag för­sö­ker få skräd­da­re i Mi­la­no att gö­ra en na­po­li­tansk ka­vaj.

Och hur går det?

– Bra om de är unga. Men vis­sa äld­re är oer­hört kon­ser­va­ti­va. De slår ut med ar­mar­na: ”Det är omöj­ligt”. I Ne­a­pel bad jag en skräd­da­re om ba­ra två knap­par i man­schet­ten: ”Nej, sig­no­re Attanasio, det är in­te ele­gant, det kan vi in­te gö­ra.” Jag fick in­te mi­na två knap­par, ha­ha.

På en mis­sio­närs vis tar Fa­bio Attanasio tid på sig att över­ty­ga om rätt och fel, fast på ett mju­ka­re sätt. Och li­te grann tycks han för­und­ras över okun­ska­per och miss­för­stånd. Som att man mås­te va­ra rik för skräd­dar­syd­da ko­sty­mer, när de kan kos­ta mind­re än fär­di­ga, el­ler al­la som miss­tar mått­sydd för skräd­dar­sydd.

– Se­dan är in­te allt svart el­ler vitt. Jag har lyc­kats få en bra mått­sydd ka­vaj en gång, jag har till och med nå­gon från ett mär­ke som en skräd­da­re har änd­rat li­te ba­ra. Och det har hänt att en skräd­da­re har miss­lyc­kats med min in­ten­tion. Men så­dan är pas­sio­nen, ibland gör den dig be­svi­ken.

– Som Ne­a­pel. En av de vack­ras­te ­plat­ser som finns, men ock­så en av de far­li­gas­te. Det går in­te att an­ting­en ha­ta el­ler äls­ka Ita­li­en, du gör bå­de och. Det är som en vac­ker kvin­na, du vet att hon be­drar dig med varen­da man hon mö­ter men du kan in­te slu­ta att för­äls­kas i hen­ne.

Dik­ta­fo­nens siff ror bör­jar rul­la mot tre tim­mar. Till kaf­fet och den lil­la por­tions­för­pac­ka­de ku­ben med glas­sen ­be­rät­tar Fa­bio Attanasio om det se­nas­te på blog­gen, en ut­veck­ling:

– Vår egen ey­ewear­lin­je! TBD by ­Ka­dór 1962. Jag hit­ta­de den här glas­ö­gon­ma­ka­ren som dri­vit sitt lil­la fa­mil­je­fö­re­tag se­dan 1962. Den åt­ti­otvåå­ri­ga far­b­rorn bö­jer fort­fa­ran­de för hand varen­da bå­ge. Allt, allt, görs för hand. Tit­ta på de fy­ra små skru­var­na mel­lan skalm och bå­ge. Och de an­vän­der fort­fa­ran­de pimp­sten för att sli­pa. De pro­du­ce­rar på ett år vad de sto­ra fa­bri­ker­na gör på en dag, det kan ta ett par må­na­der att få sitt ex­em­plar, men det stäm­mer helt ­över­ens med min fi­lo­so­fi: Hant­verk. Omsorg. Lång­sam­het.

Och så skri­ver Fa­bio Attanasio på en bok. Om vad? Den ita­li­ens­ka skräd­dar­kul­tu­ren, för­stås.

– Men den tar tid, sä­ger han. Det mås­te ju sit­ta per­fekt.

Ko­stym i ir­ländskt lin­ne från ­Edesim Na­po­li, slips från Chi­aia Na­po­li, skjor­ta från Ca­mi­ce­ria Be­sa­ni, bröst­näs­duk från Serà fi­ne silk och ­sol­glas­ö­gon Cran light tor­to­i­se fra­me från The ­Be­spo­ke Du­des Ey­ewear.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.