NE­A­PELS LYX­I­GAS­TE SKRÄDDARHUS

Allt sys för hand av 250 skräd­da­re. Ita­li­ens mest ex­klu­si­va mo­de­fö­re­tag, Ki­ton, skul­le in­te kun­na lig­ga nå­gon an­nan­stans än i Ne­a­pel – sta­den som sam­man­fat­tar det ita­li­ens­ka ex­klu­si­va herr­skräd­de­ri­et.

Plaza Uomo - - SIDAN 1 - Text pe­ter lo­ewe fo­to Bru­no Ehrs

i den sto­ra fa­briks­sa­len där fle­ra hund­ra per­so­ner ar­be­tar är det döds­tyst. Inga ma­ski­ner som dun­kar och stam­par. Vi är vis­ser­li­gen i en skräd­de­ri­fa­brik, men här hörs in­te så myc­ket som ett su­san­de från en av­läg­sen sy­ma­skin.

Män­nen sit­ter kring lå­ga bord i ­grup­per om tio och syr un­der ­tyst­nad. Nål och tråd mö­ter glän­san­de ty­ger ­un­der ­to­tal kon­cent­ra­tion. På Ki­ton sys all­ting för hand, även knapp­hå­len i en ko­stym el­ler ett glän­san­de Bem­berg-fo­der som in­te syns. För som grun­da­ren till fö­re­ta­get, Ci­ro Pa­o­ne, bru­ka­de sä­ga: ”För käns­lans skull: En Rolls Royce är och för­blir en Rolls Royce.”

Var­je grupp skräd­da­re gör ba­ra ett mo­ment i den långa pro­duk­tio­nen, ­för­kla­rar skräd­da­re Ge­re­mia Cristo­fa­no. Trots att han ba­ra är tju­go­nio har han ­re­dan ar­be­tat på Ki­ton i tio år. Lugnt och me­to­diskt syr han ihop spet­si­ga ka­vajslag med den re­dan fär­di­ga kra­gen. Här finns ing­en stress el­ler någ­ra pro­duk­tions­pre­mi­er. Kva­li­tet tar tid och mås­te få kos­ta.

Vi är i Ar­za­no, en av ­Ne­a­pel­om­rå­dets tris­ta för­orts­kom­mu­ner, do­mi­ne­rad av kri­mi­na­li­tet och mil­jö­för­stö­ring. ­Där­för är det för­vå­nan­de att här hit­ta Ita­li­ens mest ex­klu­si­va mo­de­fö­re­tag med 400 ­an­ställ­da, varav he­la 250 är skräd­da­re. Hit val­de Ci­ro Pa­o­ne att för­läg­ga sitt fö­re­tag när han grun­da­de det 1956. Då het­te det Ci­pa, men 1968 byt­te han namn till Ki­ton. Nam­net an­spe­lar på den tu­ni­ka, chito­ne, som bars i det an­ti­ka Gre­kland.

Det sto­ra trapp­hu­set är fullt med ­an­ti­ka möb­ler. En gam­mal spinn­rock ­tro­nar på en vac­ker by­rå. På väg­gar­na häng­er en sam­ling med sam­ti­da konst av den ­be­röm­de konst­nä­ren Mim­mo Pa­la­di­no. Fo­a­jén går helt i mar­mor. En raf­fi­ne­rad mix av vit ­car­ra­ra och gul mar­mor från Si­e­na. Den sist­nämn­da från ett be­römt brott som stängts av mil­jö­vän­ner­na och som in­te läng­re går att kö­pa för peng­ar.

– Ci­ro Pa­o­ne kom över ett rest­par­ti, får vi ve­ta av Gabri­e­le Na­po­li­ta­no, som på en och sam­ma gång är mark­nads­kon­sult och fun­ge­rar som in­ter­na­tio­nell press­kon­takt.

Med sin per­fek­ta fi­gur bär Gabri­e­le en av fö­re­ta­gets dub­bel­knäpp­ta ko­sty­mer. Det ru­ti­ga ty­get i grått, svart och gul­brunt böl­jar lätt som om det an­da­des. Den ljus­blå ru­ti­ga skjor­tan har lätt välv­da krag­snib­bar som ­in­ne­slu­ter en dis­kret mönst­rad slips i en gyl­le­ne

bronston. Det he­la av­slu­tas med ett par röd­bru­na brit­tis­ka skor i mjukt smi­digt cor­do­van­skinn.

– Inga Church’s tack, det är re­na tor­ty­ren för föt­ter­na, undslip­per han sig.

Ki­tons ställ­ning är unik och Gabri­e­le Na­po­li­ta­no, för­kla­rar var­för:

– Vi gö­ra inga ka­va­jer och ko­sty­mer i ren ull. I stäl­let an­vän­der vi kash­mir som blan­das med vikun­ja. I som­mar­kol­lek­tio­ner­na blan­das kash­mi­ren med lin och sil­ke.

För den som vet hur li­ten den ­to­ta­la världs­pro­duk­tio­nen är, sär­skilt från ­vikun­jan som är det mins­ta av Sy­da­me­ri­kas la­ma­djur, så är det lät­ta­re att för­stå pris­bil­den. Vikun­jan blir säl­lan hög­re än 85–95 cen­ti­me­ter och väger runt 50 ki­lo. Ul­len kan in­te ra­kas som på får, då dör dju­ret av ky­lan i An­der­nas hög­län­der. I stäl­let kam­mas dju­ret me­to­diskt. Var­je vikun­ja le­ve­re­rar där­för in­te mer än ett hek­to ull om året som be­står av tun­na ­sil­kes­le­na un­der­hår.

Jag tit­tar på en gra­fit­grå ka­vaj med en raf­fi­ne­rad vit ore­gel­bun­den me­le­ring. Den var­ma ka­va­jen känns som ett mjukt lätt som­mar­moln. På prislap­pen står det 27 000 eu­ro. Jag lä­ser en gång till. Jo, det är rätt. Ka­va­jen kos­tar 240 000 ­kro­nor. Långt ifrån en topp­no­te­ring hos ­Ki­ton. En skräd­dar­sydd rock i vikun­ja, ­fod­rad med chin­chil­la­päls, som gjor­des på ­be­ställ­ning till en rysk af­färs­man kos­ta­de långt över en mil­jon kro­nor.

– Det finns de som tyc­ker vi är dy­ra. Det är in­te sant. Här kos­tar klä­der­na ba­ra vad de är vär­da, sä­ger Gabri­e­le ­Na­po­li­ta­no.

Det­ta är herr­klä­der att vår­da. De fi­na ull­hå­ren i ko­sty­mer­na – här mä­ter man på fack­språk mikron, det vill sä­ga hårstrå­nas di­a­me­ter – va­ri­e­rar mel­lan 12–16 mikron; det vill sä­ga en mil­jon­dels me­ter el­ler, om man så vill, en tu­sen­dels mil­li­me­ter.

– Ett så­dant här tyg be­hö­ver vi­la. Det är där­för som till­skär­ning­en görs minst en dag in­nan ty­get går vi­da­re till söm­nad, sä­ger Gabri­e­le Na­po­li­ta­no.

Av sam­ma skäl bör man in­te bä­ra en Ki­ton­ka­vaj el­ler ko­stym mer än en dag åt gång­en. Se­dan be­hö­ver även den vi­la i gar­de­ro­ben. Då hål­ler den i tio år, ­för­säk­rar Gabri­e­le Na­po­li­ta­no. Hans egen klädupp­sätt­ning be­står av ett ­tret­ti­o­tal ko­sty­mer, vil­ket en­ligt ho­nom själv är aning­en över­dri­vet.

– Hälf­ten är en ide­a­lisk siff­ra, åt­ta för som­mar­halv­å­ret och li­ka många för höst och vin­ter. Vi går in i det sto­ra tyglag­ret, där he­la väg­gen är fylld med pryd­ligt ­hop­vik­ta ­ba­lar. En ro­sa eti­kett mar­ke­rar ­vikun­ja. I som­mar­kol­lek­tio­nen finns ­åt­skil­li­ga skar­pa fär­ger som oran­ge, ro­sa och ­ak­va­ma­rin­blått, även i djär­va ru­ti­ga kombi­na­tio­ner. I vin­ter­lag­ret finns mer tra­di­tio­nel­la mörk­blå, grå och krit­strecks­ran­di­ga ty­ger. 2012 köp­te ­Ki­ton det kän­da vä­ve­ri­et Car­lo Bar­be­ra i ­Bi­el­la-trak­ten i Nor­di­ta­li­en, där Ita­li­ens bäs­ta yl­le­ty­ger pro­du­ce­ras. Men Ki­ton ­an­vän­der även ty­ger från Zeg­na, Lo­ro Pi­a­na och Lui­gi Colom­bo.

Ef­ter åt­skil­li­ga mo­de­re­por­tage vet jag att ingen­ting är så för­bju­det att fo­to­gra­fe­ra som en kom­man­de kol­lek­tion som än­nu in­te lan­se­rats och där­med ome­del­bart kan ko­pie­ras. Men här finns lo­giskt nog ing­et fo­to­för­bud. Ki­tons vd An­to­nio De Mat­te­is slår ut bå­da ar­mar­na i en av­väp­nan­de gest:

– Vem skul­le kun­na ko­pi­e­ra vå­ra ­klä­der med vår kva­li­tet? En del av ­ty­ger­na finns till för­sälj­ning. Men för att kon­kur­re­ra med oss gäl­ler det ock­så att ha en stab med någ­ra hund­ra skräd­da­re. På ar­bets­mark­na­den finns det in­te en en­da till­gäng­lig skräd­da­re som har ­Ki­tons höga kom­pe­tens.

Jag lä­ser en gång till. Jo, det är rätt. Ka­va­jen kos­tar 240 000 kro­nor.

Pro­duk­tio­nen har växt. Förr gjor­des ba­ra ko­sty­mer och ka­va­jer. I dag är Ki­ton ett kom­plett mo­de­hus som år­li­gen pro­du­ce­rar 20 000 plagg, bland des­sa finns ock­så en myc­ket li­ten del dam­klä­der. Tolv par skor görs om da­gen. Ett hant­verk i mins­ta de­talj, där Ki­ton läg­ger in pul­ve­ri­se­rad kork i su­lans mel­lan­la­ger. Allt för att skon ska va­ra be­kväm och lätt att gå i länge.

Skjor­tor­na är ett ek­vi­li­bris­tiskt ­ma­te­ma­tik­prov som man an­tag­li­gen ock­så bör va­ra ar­ki­tekt för att kla­ra av per­fekt. ­Se­basti­a­no Bor­rel­li, som ­ti­di­ga­re till­hör­de det väl­kän­da ­na­po­li­tans­ka ­mo­de­hu­set med sam­ma namn, ­vi­sar hur skjort­ty­get skärs till för att ­lin­jer­na i ­kra­gen ska pas­sa med rygg- och fram­styc­ke och ock­så gå ihop per­fekt i en slim­ning i si­dan. Det krävs he­la 17 ­söm­nadsmo­ment in­nan skjor­tan är klar.

Se­basti­a­no Bor­rel­li be­rät­tar om hur han hand­ploc­ka­des till Ki­ton di­rekt av Ci­ro Pa­o­ne:

– Han sa­de till mig: ”Jag dröm­mer om att gö­ra värl­dens mest per­fek­ta skjor­tor”. Då sva­ra­de jag ho­nom: ”Ge mig ett mått­band, två sax­ar och tyg och läm­na mig ­se­dan en­sam i ett par tim­mar”. Nu har jag va­rit här i tju­gotvå år, skrat­tar han.

Ki­tons nu­va­ran­de vd An­to­nio De ­Mat­te­is är sys­ter­son till Ci­ro Pa­o­ne. Ki­tons grun­da­re är i dag 81 år gam­mal. Ci­ro Pa­o­ne är dag­li­gen när­va­ran­de i fö­re­ta­get, trots att en stro­ke gjort att han tap­pat ta­let och dess­utom fjätt­rat ho­nom vid rull­sto­len.

– Han vi­sar med fing­rar­na vil­ka be­slut som ska fat­tas, ja el­ler nej, sä­ger De Mat­te­is och il­lu­stre­rar sin mor­brors ges­ter.

Ci­ro Pa­o­ne är fort­fa­ran­de en man med vi­sio­ner som vill att fö­re­ta­get ska för­nya sig och in­ve­ste­ra. Hans mot­to för­blir: ”Det bäs­ta av det bäs­ta som står att upp­bringa plus ett”. Det var han som härom året var dri­van­de när det gäll­de be­slu­tet att Ki­ton skul­le skaf­fa sig ett or­dent­ligt showroom i Mi­la­no. Sålun­da köp­te Ki­ton he­la Gi­an­fran­co Fer­rès kon­torspa­lats – ett mo­de­hus som i dag är myc­ket re­du­ce­rat ef­ter Fer­rès död 2007 – för 250 mil­jo­ner kro­nor.

Näs­tan al­la er skräd­da­re är män, var­för det?

– Herr­klä­der mås­te sys av en man. För att till ful­lo för­stå hur en pro­dukt ska va­ra så mås­te man själv bä­ra den.

Ef­tersom det råd­de stor brist på skräd­da­re så star­ta­de Ki­ton år 2000 en egen sko­la. I bör­jan ha­de de svårt att fyl­la al­la plat­ser. I dag är vän­te­lis­tan lång, ­ef­tersom Ki­ton ock­så ga­ran­te­rar ar­be­te i fa­bri­ken och un­der stu­di­e­ti­den ger en lär­lings­lön på 4 500 kro­nor i må­na­den. Ut­bild­ning­en be­står av två års te­o­ri som följs av li­ka lång prak­tik. För att bli kom­plett skräd­dar­mäs­ter krävs yt­ter­li­ga­re 4–5 års ar­be­te. Av 120 utex­a­mi­ne­ra­de skräd­da­re, job­bar he­la 80 kvar här.

I den sto­ra fa­briks­sa­len är ar­bets­da­gen näs­tan slut. Do­me­ni­co Cai­az­za ­hål­ler på att av­slu­ta stryk­ning­en av ­da­gens sista kash­mir­ka­vaj. Det är ett käns­ligt ­mo­ment i pro­duk­tio­nen som när det gäl­ler de mest raf­fi­ne­ra­de ko­sty­mer­na kan va­ra så länge som fem­tio tim­mar. Ång­stryk­järn är det in­te tal om. Det för­stör ty­get.

Do­me­ni­co vi­sar sitt ar­bets­red­skap, lo stuf­fo­lo, en hårt ihoprul­lad tygrul­le som han an­vän­der som en pen­sel. Med rul­len fuk­tar han ka­va­jen yt­terst för­sik­tigt och stry­ker se­dan en bit i ta­get. Det tar cir­ka fy­tio mi­nu­ter in­nan ka­va­jen är fär­dig­stru­ken och hängs upp på en gal­ge.

Ki­ton ha­de in­te kun­na upp­stå nå­gon an­nan­stans än i Ne­a­peltrak­ten. An­to­nio De Mat­te­is är över­ty­gad och tar mo­de­hu­sets star­ka fär­ger som ex­em­pel.

– Fär­ger­na är en del i na­po­li­ta­na­rens dna. Ne­a­pel lig­ger vid ha­vet, där ­väd­ret näs­tan all­tid är vac­kert. Där­för är ­tur­kos och azur­blått na­tur­ligt för oss, lik­som gult som i Amal­fis ci­tro­ner el­ler skarpt rött som vi hit­tar i de an­ti­ka läm­ning­ar­na i Pom­pe­ji.

Mi­la­no är mer kon­ser­va­tivt och grått, även men­talt. Ita­li­ens na­tio­nal­ko­mi­ker Totò sä­ger i en be­römd filmscen när han kli­ver av tå­get i Mi­la­no: ”Det är dim­migt, men dim­man syns in­te”.

Hur ska ni som na­po­li­ta­na­re kla­ra av att säl­ja era klä­der i Mi­la­no?

– Vi an­pas­sar oss till ef­ter­frå­gan, ut­an att för­rå­da vår stil och ur­sprung. Vi ­kom­mer att säl­ja fär­ger även till ­mi­la­ne­sar­na. Var så sä­ker.

”Vi an­pas­sar oss till ef­ter­frå­gan, ut­an att för­rå­da vår stil och ur­sprung.”

Den skräd­de­ritra­di­tion som Ki­ton höjt till maestro­ni­vå star­ta­de i Ne­a­peltrak­ten ­un­der 1800-ta­let, då ­Ne­a­pel fort­fa­ran­de var en hu­vud­stad i kung­a­ri­ket Bäg­ge ­Si­ci­li­er­na. Adelns och ­kyr­kans män kläd­de sig kor­rekt och ­slö­san­de ele­gant. Se­na­re kom tu­ris­men med eng­els­män som trots att de höll på tra­di­tion loc­ka­des och föll för det ita­li­ens­ka klä­det.

Så upp­stod i Ne­a­pel en rad herr­skräd­de­ri­er och mode­hus, som ­ex­em­pel­vis Ed­dy Mo­net­ti. Mer­par­ten av sta­dens skräd­da­re ­kom­mer från or­ten Ca­sal­nu­o­vo di ­Na­po­li, som sett be­röm­da skräd­de­ri­er som At­toli­ni ­fö­das. Det är den­na tra­di­tion som har va­rit Ki­tons ut­gångs­punkt.

Tra­di­tio­nen

Hant­ver­ket Ki­tons fa­briks­sa­lar är sto­ra, 250 skräd­da­re be­hö­ver plats. Pre­cis allt görs för hand med unik pre­ci­sion, från mins­ta knapp till att stry­ka den ­fär­di­ga ko­sty­men.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.