CO­LIN FIRTH

Få bär upp en ko­stym på bio­du­ken som Co­lin Firth. För Pla­za Uo­mo be­rät­tar han om sam­ar­be­tet med Tom Ford och nya fil­men Kings­man: The sec­ret ser­vice som ut­spe­lar sig på Sa­vi­le Row.

Plaza Uomo - - SIDAN 1 - text gunnar rehlin

först kän­ner jag ­näs­tan in­te igen Co­lin Firth – han är ­näm­li­gen in­te klädd i ko­stym. Den­na ja­nu­a­ri­dag i Lon­don är han klädd i mör­ka byx­or, skjor­ta och en trö­ja. Och det känns fel. För ef­ter fil­mer som En en­da man och den nu ak­tu­el­la Kings­man: The sec­ret ­ser­vice känns det som om Firth på nå­got sätt kom­mit att sym­bo­li­se­ra den ko­stym­bä­ran­de man­nen.

– Visst, jag trivs väl­digt bra i ­ko­stym. Fast det känns ock­så bra när kväl­len kom­mer och jag får ta av den, sä­ger han med ett snett le­en­de.

I ac­tionko­me­din Kings­man: The ­sec­ret ser­vice spe­lar han en av le­dar­na för en ­su­per­hem­lig spi­on­or­ga­ni­sa­tion. Al­la som job­bar där är snyggt kläd­da – det är in­te för in­te som in­gång­en till or­ga­ni­sa­tio­nens hög­kvar­ter lig­ger i en ko­sty­m­af­fär och skrädderi på Sa­vi­le Row i Lon­don. Har du all­tid ve­lat spe­la någon­ting ­lik­nan­de Ja­mes Bond?

– In­te all­tid, men det är klart att det all­tid fun­nits en dröm om hur det skul­le kun­na kän­nas. En av re­pli­ker­na i fil­men är ”en agents ko­stym är hans rust­ning”. Kommentar?

– I fil­men har det en dub­bel ­me­ning. Dels är ju ko­sty­mer­na spe­ci­al­gjor­da, de skyd­dar verk­li­gen, och dels är det ock­så en hänsyft­ning till det fak­tum att ­agen­ter­na upp­kal­las ef­ter rid­dar­na kring run­da bor­det: Ga­la­had, Art­hur och så ­vi­da­re. Men det syf­tar ock­så på att ­agen­ter i åt­minsto­ne brit­tis­ka fil­mer all­tid är väl­digt väl­kläd­da, of­tast i ko­stym.

Bär du själv of­ta ko­stym?

–Ja, jag trivs i en väl­sit­tan­de ko­stym. Det gör någon­ting med väl­be­fin­nan­det, det gör att jag kän­ner mig sä­ker. Men, som sagt, det är ock­så skönt när jag får ta av mig ko­sty­men och klä mig i ­någon­ting le­di­ga­re. För någ­ra år se­dan spe­la­de du hu­vud­rol­len i En en­da man, skri­ven, re­gis­se­rad och in­te minst de­sig­nad av Tom Ford. Där bar du ba­ra Tom Ford-ko­sty­mer och blev an­tag­li­gen bort­skämd?

– Ab­so­lut. Har du en gång klätt dig i mått­be­ställ­da Tom Ford-ko­sty­mer så är det svårt att an­pas­sa sig till någon­ting an­nat. Hur skaf­far du di­na ko­sty­mer nu? ­Be­sö­ker du Sa­vi­le Row el­ler vän­tar du på att Tom Ford ska kom­ma med någon­ting?

– Tom har va­rit myc­ket vän­lig mot mig (sagt med ett li­tet le­en­de). Hur var det att gö­ra En en­da man?

– Jag blev för­vå­nad över det ma­nus som Tom skic­ka­de till mig. Om en ­be­römd de­sig­ner ska re­gi­de­bu­te­ra, så vän­tar man sig ju in­te di­rekt att det ska hand­la om en de­pri­me­rad man i bör­jan av 1960-­ta­let. Det ha­de va­rit tro­li­ga­re att det skul­le hand­la om mode. Det var ett väl­digt spar­sma­kat ma­nus. Tom gav mig väl­digt fria hän­der att ut­veck­la karak­tä­ren, och jag fick många möj­lig­he­ter att gö­ra sa­ker som jag an­nars in­te bru­kar gö­ra. Vis­sa re­gis­sö­rer har en ten­dens att för­mins­ka skå­de­spe­lar­na till pus­sel­bi­tar, men så­dan är in­te Tom. Han ska­pa­de en at­mo­sfär som fick folk att vil­ja gö­ra sitt bäs­ta. Ditt ge­nom­brott ha­de med klä­der att gö­ra – när du stod i blöt skjor­ta i ­Stolt­het

och för­dom och kvin­nor värl­den över svim­ma­de. Har du ång­rat den sce­nen?

– Nej, hur skul­le jag kun­na det? Ut­an Mr Dar­cy ha­de jag kanske in­te va­rit där jag är i dag. Men ibland fun­de­rar jag över om att jag in­te bor­de by­ta namn och he­ta Co­lin Dar­cy. Det skul­le kun­na va­ra min rädd­ning den dag min kar­riär är över och det en­da som åter­står är att in­vi­ga snabb­köps­af­fä­rer. Rol­len som Mr Dar­cy gjor­de att du ­kal­la­des ”värl­dens sex­i­gas­te man” …

– Al­la gil­lar väl att bli smick­ra­de, men vad ska man sä­ga om det? Man kan ba­ra und­ra om det kom­mer att be­ty­da någon­ting, men det tror jag in­te det har gjort.

Vad får dig att väl­ja en viss roll?

– Jag väl­jer de rol­ler som in­tres­se­rar mig och som lå­ter mig fort­sät­ta med mitt liv. Jag har ett trev­ligt hem, un­der­ba­ra ung­ar och en fru som jag äls­kar. Jag är lyck­lig. För någ­ra år se­dan såg vi dig i fil­ma­ti­se­ring­en av Mam­ma Mia. Kän­de du till Ab­bas mu­sik se­dan ti­di­ga­re?

­– Ja, det gjor­de ju al­la som lev­de ovan mark på 1970-ta­let. Men jag var mu­siksnobb på den ti­den, så jag var ing­et fan. Men jag mis­sa­de dem ald­rig på tv, för ­tje­jer­na i grup­pen var fa­sci­ne­ran­de. Spe­ci­ellt hon med de taj­ta klä­der­na. Se­dan ­bör­ja­de jag tyc­ka om mu­si­ken i hem­lig­het. Du och Stel­lan Skars­gård sjöng er ­ige­nom fil­men – fast in­te så bra, el­ler?

– Vi lig­ger väl näs­tan i sam­ma ­ka­te­go­ri, även om Stel­lan är den mest ton­dö­va per­son jag nå­gon­sin träf­fat. Hans oför­måga att träf­fa en en­da ton rätt är så ena­stå­en­de att den bor­de vi­sas upp i sho­wer. Fast det skul­le gö­ra för ont i ­öro­nen på folk. Det orätt­vi­sa är att det se­dan räc­ker med att nå­gon vri­der på en knapp i en stu­dio och så lå­ter det bra. Jag kan åt­minsto­ne hål­la to­nen.

”agen­ter i brit­tis­ka fil­mer är all­tid väl­kläd­da, of­tast i ko­stym.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.