”Män,n i vet in­te hur bran i hard et!”

Sve­ri­ge må va­ra ett av värl­dens mer jäm­ställ­da län­der. Men in­te när det kom­mer till ser­vicen i kläd­bu­ti­ken. Su­san­ne Ljung av­un­das upp­märk­sam­he­ten vi män får när vi ska kö­pa ny ko­stym.

Plaza Uomo - - SOMMAR - FOTO MOR­GAN NOR­MAN

Mo­de­jour­na­lis­ten och pro­gram­le­da­ren Su­san­ne Ljung om att

bli bort­skämd i bu­ti­ken.

EN GÅNG FÖR

länge se­dan ar­be­ta­de jag som mu­sik­kri­ti­ker. Mitt hem, som även var min ar­bets­plats, var där­för fyllt av vi­nyl­ski­vor. Lä­gen­he­ten som var på tret­tio kvadrat var ett helsic­ke att mö­ble­ra ele­gant. Ski­vor­na gick in­te att göm­ma, oav­sett tips om smar­ta plan­lös­ning­ar och för­va­rings­lå­dor. Och tur var väl det. Ski­vor­na vi­sa­de sig näm­li­gen ge en ovär­der­lig in­blick i det man­li­ga psy­ket.

Var­je gång en man kom på be­sök (näs­tan var­je gång i al­la fall) upp­re­pa­des sam­ma sak. Så fort de fick syn på de många ski­vor­na bör­ja­de de­ras hjär­tan att klap­pa i li­ka snabb takt som mu­si­ken de fick vitt­ring på.

In­nan förs­ta drin­ken var urdruc­ken var de fullt en­ga­ge­ra­de i sam­tal om mu­sik – el­ler låt oss kal­la det mo­no­lo­ger – där ing­en de­talj var för li­ten för att grans­kas och dis­ku­te­ras. Press­ning­ar. Sträng­tjock­lek. Små be­stånds­de­lar som an­sågs ha stor be­ty­del­se för soun­det.

Män­nens ana­ly­ser var san­ner­li­gen in­te alltid kor­rek­ta, men vil­jan till att vän­da och vri­da och pra­ta om sa­ker och ting var änd­lös. In­te säl­lan ut­mat­tan­de. Ibland im­po­ne­ran­de.

I dag hit­tar man in­te den­na typ av män i min lä­gen­het. Man hit­tar dem i mo­de­bu­ti­ker för män.

Och bland lä­sar­na av ma­ga­sin som det­ta, där klä­der of­ta av­hand­las på en sorts mo­dets mo­le­kylär­ni­vå. Men den­na be­satt­het har gett ut­del­ning – den har fått kläds­hop­pan­de kil­lar att er­hål­la en ser­vice­ni­vå som kvin­nor ba­ra kan dröm­ma om.

För män är knä­bö­jan­de ex­pe­di­ter som kun­nigt måt­tar och nå­lar en ko­stym så att den sit­ter som gju­ten en själv­klar­het i näs­tan vil­ken mo­de­bu­tik som helst. Sam­tal om så simp­la sa­ker som in­köp av ett par jeans pepp­ras i herr­mo­de­bu­ti­ker gär­na och of­ta med pro­fes­sio­nel­la ut­tryck som: ”ounce”, ”sel­ved­ge”,”over­lock­söm­mar” och ”dips”, för rätt sorts ny­ans på byx­or­na. Om jag upp­fat­tat rätt. Det är in­te alltid lätt att hänga med när man själv är upp­fost­rad i en tra­di­tion som vill gö­ra gäl­lan­de att det finns ba­ra ett svar på frå­gan om vil­ka jeans som är bäst – de som sit­ter snyg­gast.

HÖR JAG IN­VÄND­NING­AR mot det­ta på­stå­en­de? Då vill jag ba­ra på­pe­ka att trots att vi i dag le­ver i ett upp­lyst sam­häl­le, där många har nåtts av in­for­ma­tio­nen att kvin­nor in­te är mer kor­ka­de än män, flo­re­rar näm­li­gen än­nu idén att kvin­nor lik­som kan klä­der på ett själv­klart sätt. En kun­skap som för­vän­tas kom­ma med … tja, föd­seln?

Kvin­nor be­trak­tas fort­fa­ran­de, rent ge­ne­rellt, som mer in­tres­se­ra­de av mo­de än män vil­ket har lett till att vi in­te för­ut­sätts be­hö­va mer hjälp i bu­ti­ker än att hit­ta rätt bland small, me­dium och lar­ge.

En fö­re­ställ­ning som fått så kal­lad ”fast fashion” att blomst­ra. Vi kö­per of­ta och vi kö­per fel än­nu of­ta­re. Vi släng­er enor­ma mäng­der klä­der. Åt­ta ki­lo klä­der ham­nar på sop­tip­pen var­je år, en­ligt svens­ka Na­tur­vårds­ver­ket.

Jag vet till ex­em­pel in­te, och vill hel­ler in­te ve­ta, de sum­mor jag själv spen­de­rat på klä­der ge­nom åren. El­ler det an­tal plagg som jag gjort mig av med.

Där­e­mot vet jag att jag på ena han­dens fing­rar kan räk­na de gång­er per­so­na­len i kläd­bu­ti­ker har kas­tat sig på knä för att nå­la upp en klän­ning, häm­tat en skräd­da­re för att se om en kom­pli­ce­rat sku­ren ka­vaj kan tas in i ryg­gen ut­an att for­men för­störs och un­der he­la den­na pro­ce­dur dis­ku­te­rat be­hov, kva­li­tet och smak. Det är de gång­er bu­ti­ker­na haft kän­da de­sig­ner­namn på dör­ren – och plag­gen haft prislap­par som fort­fa­ran­de smär­tar att tän­ka på.

Men följ med en man in i val­fri her­re­ki­pe­ring och häp­na över hur per­so­na­len ge­nast ini­ti­e­rat bör­jar ta­la om klä­der­nas bes­ka‹en­het. Hur ty­get är vävt, var­för sam­ma stor­lek kan kän­nas an­norlun­da be­ro­en­de på ma­te­ri­a­let och själv­klart kan byx­or­na fål­las upp av pro­fes­sio­nell skräd­da­re, inga pro­blem.

Trots den­na all­män­na su­per­ser­vice­ni­vå finns det än­då en hel del män som sä­ger sig av­sky att hand­la nya klä­der. Blot­ta tan­ken på att trä­da in i en kläd­bu­tik ger dem så­da­na käns­lor av obe­hag att de, vid des­sa trau­ma­ti­se­ran­de till­fäl­len, kö­per fle­ra plagg av sam­ma sort ba­ra för att slip­pa gö­ra om upp­le­vel­sen i en snar fram­tid. Huh, sä­ger de och rus­kar på sig av obe­hag.

Till des­sa män sä­ger jag ba­ra – ni vet in­te hur bra ni har det.

UO­MO

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.