Sal­va­to­re ambro­si

Plaza Uomo - - PORT FOLIO -

Ambro­si Na­po­li

Till al­la lov­sång­er om hans ex­per­tis, den ena­stå­en­de lätt­he­ten och kom­for­ten i hans ska­pel­ser el­ler skulp­tu­ra­la lin­jer, har ­Sal­va­to­re Ambro­si sam­ma non­cha­lan­ta svar: ”Det är ba­ra byx­or”. Det är just hans brist på pre­ten­tio­ner och hans be­slut­sam­het att fånga själ­va es­sen­sen i sa­ker som ut­gör skön­he­ten i ett par Sal­va­to­re Ambro­si-byx­or.

Histo­ri­en om Sal­va­to­re Ambro­si bör­jar in­te med ho­nom. Han är fjär­de ge­ne­ra­tio­nen av byx­ma­ka­re och han bör­ja­de ­ar­be­ta med sin far re­dan vid åt­ta års ål­der. Sal­va­to­re fick ock­så er­fa­ren­het ut­an­för fa­mil­je­fö­re­ta­get, hos Ki­ton, men be­stäm­de sig för att star­ta eget.

– Jag viss­te att jag var bra, men de gav mig in­te chan­sen att få vi­sa det, för­kla­rar Ambro­si.

Goog­la på ho­nom el­ler frå­ga en krets kräs­na män och du kom­mer att få hö­ra lov­sång­er, såsom ”värl­dens bäs­te ­byx­ma­ka­re” el­ler ” byx­kung­en”, men för att verk­li­gen upp­skat­ta hans ­ar­be­te mås­te man till­bringa tid till­sam­mans med ho­nom och få en verk­lig käns­la för man­nen själv. So­ci­a­la me­di­er har bi­dra­git till hans suc­cé­er, men det är in­te Ambro­si själv som be­räk­nar in­läg­gen som ge­ne­re­rar ” li­kes”. Upp­rik­tigt sagt så ver­kar in­te Ambro­si va­ra i fas med den dår­ska­pen – han har än­nu in­te en egen webb­si­da och sist vi ta­la­des vid ha­de han ing­en tan­ke på att skaf­fa en hel­ler. ”Jag är fullt upp­ta­gen med att till­ver­ka mi­na pro­duk­ter”, var hans svar på min frå­ga om hans image i so­ci­a­la media. I ­da­gens, di­gi­ta­la, gal­na jakt att sy­nas och er­kän­nas i media för­tjä­nar en konst­när, som hell­re vill ha re­spekt för sitt ar­be­te än bli media-hy­pad, stor akt­ning. Jag kan in­te lå­ta bli att tän­ka att den at­ti­ty­den och för­hål­lan­det till verk­lig­he­ten be­ror på om­giv­ning­en. Am­bro­sis bu­tik lig­ger i de spans­ka kvar­te­ren, ett ­om­rå­de i Ne­a­pel som är själ­va sin­ne­bil­den för sta­dens nu­va­ran­de stig­ma, med sitt ryk­te av brotts­lig­het som över­träf­far allt an­nat. Jag fick till­fäl­le att se Sal­va­to­re Am­bro­sis ur­sprung­li­ga atel­jé och den nya som han ny­li­gen flyt­tat in i. I den förs­ta atel­jén, vid ett ­li­tet ­föns­ter i ett trångt ut­rym­me, satt hans mor, hans far och en hjälp­re­da och ar­be­ta­de till­sam­mans med oli­ka de­tal­jer på byx­or­na. Den nya atel­jén var myc­ket stör­re. Där stod nu den gam­la trä­bän­ken som han ärvt från sin far­far, där han sit­ter och ska­par.

Sal­va­to­re Am­bro­sis byx­or är tigh­ta, grad­vis avsmal­nan­de, med enk­la och dubb­la veck. Dol­da knap­par er­sät­ter ibland söm­mar­na vid sla­gen så att de kan vi­kas ut när de tvät­tas.

– 95 pro­cent av det vi till­ver­kar är hand­gjort. Med un­dan­tag av mitt­söm­men bak är varen­da stygn sytt för hand. Det gör att byx­or­na känns som en and­ra hud. De ut­vid­gas när man har dem på sig, för­kla­rar han för mig som han för­kla­rar för många kun­der som und­rar över att de stra­mar vid förs­ta prov­ning­en. Pre­ci­sio­nen och hans kun­skap om krop­pen är det som lig­ger bakom den gu­dom­li­ga skär­ning­en och pass­for­men.

Oav­sett stor­le­ken på atel­jén, så ver­kar Ambro­si nöjd med att sit­ta i ett hörn med en nål i ena han­den och till­ver­ka ” ba­ra byx­or”, med mäs­ta­rens själv­sä­ker­het och fräck­het hos konst­nä­ren som än­nu in­te vet att hans verk re­dan är odöd­li­ga. Via Gio­van­ni Ni­co­te­ra, 80132 Na­po­li

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.