coggins värld

Han har bör­jat bli mer känd för si­na Instagram-bil­der än för si­na ord. Men jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Da­vid Coggins har med sin bok Men and Sty­le bli­vit li­ka myc­ket sti­li­kon som sti­list. Vi häl­sa­de på ho­nom i lä­gen­he­ten på Man­hat­tan.

Plaza Uomo - - INTERVJU - Text mar­tin ge­lin foto alex­an­der berg

Da­vid Coggins

­lä­gen­het ser ut som lä­gen­he­ter in­te läng­re ser ut i New York. Det är en char­mig sam­ling små rum med nöt­ta skinn­få­töl­jer, slit­na föns­ter­kar­mar och bok­hyl­lor fyll­da med mo­der­nis­tisk skön­lit­te­ra­tur i för­staut­gå­vor. Hans hem på­min­ner om filmsce­ner ur ef­ter­krigs­ti­dens New York­klas­si­ker – Fönst­ret mot går­den el­ler Fru­kost på Tif­fa­ny’s. Det är in­te svårt att fö­re­stäl­la sig nå­gon som sit­ter och rö­ker i fönst­ret i en li­te för tju­sig klän­ning.

På ett gam­malt skiv­bord står fon­tän­pen­nor och mo­le­skin-an­teck­nings­block och på väg­gar­na häng­er ned­to­na­de land­skaps­ak­va­rel­ler. Från en av­läg­sen hög­ta­la­re ström­mar Bon­nie Prin­ce Bil­ly, vars folk­rock mat­char Coggins eget skägg.

Da­vid Coggins bru­kar dy­ka upp på lis­tor över New Yorks bäst kläd­da män. Han har eta­ble­rat sig som för­sva­ra­re av det tra­di­tio­nel­la och klas­sis­ka. ­Sti­li­ko­nen och skri­ben­ten Glenn O’Bri­en har sagt om Coggins att det är lätt hänt att man miss­tar ho­nom för att va­ra en kon­ser­va­tiv per­son in­nan man läg­ger mär­ke till de­tal­jer­na. I in­led­ning­en till Coggins ­förs­ta bok Men and Sty­le, som kom för­ra året, skri­ver han: “Herr­klä­der är in­te så kom­pli­ce­rat. Det som har fun­ge­rat de ­se­nas­te 80 åren fun­ge­rar fort­fa­ran­de, med små va­ri­a­tio­ner.“

– Jag tror att jag har sam­ma idéer om mitt hem som min gar­de­rob. Jag ­gil­lar sa­ker som känns som att nå­got har levt i dem. Sa­ker som har en histo­ria. Jag ­bru­kar be­skri­va min hem­in­red­ning som en eng­elsk klubb där med­lem­mar­na har slu­tat be­ta­la si­na av­gif­ter, sä­ger han.

Ut­an­för hu­set häng­er en skylt från fas­tig­hets­fö­re­ta­get som äger ­ygg­na­den, Gats­by, ett av tu­sen­tals ame­ri­kans­ka ­fö­re­tag som ver­kar va­ra döpt ef­ter F Scott Fitz­ge­ralds ­ro­man­ka­rak­tär.

­Coggins tyc­ker att kul­ten kring Jay Gats­by, en despe­rat brotts­ling som är ­mi­se­ra­bel i stör­re de­len av boken, är li­te yt­lig.

– De fles­ta ver­kar in­te min­nas slu­tet på boken, sä­ger jag.

– El­ler nå­gon an­nan del av boken, ­sä­ger Coggins.

För­ra året pub­li­ce­ra­de Coggins sin förs­ta bok, Men and Sty­le, som ­bygger på läng­re in­ter­vju­er med dus­sin­tals män vars sti­lar Coggins själv ­be­und­rar. Han träf­far skri­ben­ter och författare som Gay Ta­le­se, Jay McI­ner­ney och Guy ­Tre­bay, film­re­gis­sö­ren Whit ­Still­man, ­krö­ga­ren Taa­vo So­mer och stil­iko­ner som Nick Woos­ter, Glenn O’Bri­en och ja­pans­ka Pog­gy. De för of­ta ­gans­ka ­självut­läm­nan­de sam­tal om re­san mot en per­son­lig stil, iden­ti­tet och själv­för­tro­en­de.

Rå­den rör sig mel­lan en lek­full dan­dy­ism och nå­got man kanske kan kal­la mer klas­siskt ame­ri­kanskt mas­ku­li­na ­stil­tips, av ett slag som in­te skil­jer sig från ­nå­got man kun­de ha läst i Esqui­re för ett halv­se­kel se­dan: ”Bär ka­vaj på 21 Club, ta med kon­tan­ter till Pe­ter Lu­ger, och ­be­ställ ald­rig en ro­sa cock­tail”. Det hand­lar om reg­ler att föl­ja och reg­ler att bry­ta; man får själv hit­ta ba­lan­sen.

Boken speg­lar i grun­den en gans­ka de­mo­kra­tisk syn på stil och de­sign, där han ex­em­pel­vis be­skri­ver hur han som ung i To­kyo till­bring­a­de ef­ter­mid­da­gar­na på ett tju­sigt va­ru­hus, fingran­des på ­ko­sty­mer han än­nu in­te ha­de råd med. ­Coggins fö­re­språ­kar ”dyr cham­pagne och bil­lig öl”, en livs­stil präg­lad av ­ele­gans, men säl­lan eli­tism.

I dag är Coggins eta­ble­rad som en ­ton­gi­van­de och in­fly­tel­se­rik skri­bent om herr­klä­der, de­sign, stil och re­sor. Han är en un­der­hål­lan­de sam­tals­part­ner, med ett in­ten­sivt in­tel­lekt som är gans­ka ­ty­piskt för folk som bott i New York ett tag. Trots hans böc­ker och sam­ar­be­ten med pre­stige­ful­la in­sti­tu­tio­ner som Dra­ke’s of Lon­don, el­ler Fre­e­man’s här i New York, är det dock hans In­stagram­kon­to han ­nu­me­ra of­tast blir igen­känd för.

– Det kom­mer fram folk till mig ­ut­om­lands och sä­ger, kän­ner jag in­te dig? Och jag tän­ker att de kanske har läst nå­got jag skri­vit. Men det vi­sar sig of­tast att de me­nar mitt In­stagram­kon­to.

Hans re­spekt för tra­di­tio­nell ele­gans och herr­klä­ders kon­struk­tions­pro­cess gjor­de ho­nom till en lo­gisk med­ar­be­ta­re för eng­els­ka Dra­ke’s, som en­ligt Coggins be­står av just des­sa brit­tis­ka gent­le­män som är be­sat­ta av Italien. Till­sam­mans

”När folk kän­ner igen mig tän­ker jag att de läst nå­got jag skri­vit, men de har sett mitt Instagram.”

med Dra­ke’s kre­a­ti­va chef Michael Hill har Coggins till­bring­at en hel del tid på Har­ry’s Bar i Flo­rens, där de druc­kit negro­nis och be­und­rat ky­par­nas vi­ta ka­va­jer. Coggins är nu re­dak­tör för Com­mon Th­re­ad, ett tju­sigt li­tet ma­ga­sin som Dra­ke’s pro­du­ce­rar.

– Jag tyc­ker om klä­der som speg­lar nå­got var­ak­tigt, sna­ra­re än ba­ra mode. Det gjor­de det lo­giskt att ar­be­ta för Dra­ke’s. Det är ett väl­digt eng­elskt fö­re­tag, men de äls­kar ita­li­ensk stil. Dra­ke’s mot­be­vi­sar så myc­ket av det vi tror att vi vet om hur män vill klä sig i dag. De vi­sar att det finns ett be­hov av att klä upp sig, bä­ra slips och se på klä­der i en hi­sto­risk kon­text. De har en un­der­bar käns­la för tex­ti­ler och konst­histo­ria. Michael har till­bring­at myc­ket tid på Ita­li­ens klas­sis­ka tex­til­fa­bri­ker, sam­ti­digt som han har en för­stå­el­se för den mo­der­na värl­den och so­ci­a­la me­di­er, ut­an att, du vet, gö­ra en mas­sa Ted-tal om det.

I boken Men and Sty­le för­sö­ker han ock­så va­ra en pe­da­go­gisk och hjälp­sam röst för unga män i dag. En­ligt Coggins är det lätt att gå vil­se i ett frag­men­ta­riskt me­di­e­land­skap där det bli­vit svå­ra­re att ve­ta vem man kan li­ta på.

– Det är många män i dag som ­le­tar ef­ter reg­ler och väg­led­ning, men de tra­di­tio­nel­la in­sti­tu­tio­ner­na har för­lo­rat sin auk­to­ri­tet där. De bru­ka­de vän­da sig till ma­ga­sin som Esqui­re och GQ, ­el­ler till Brooks Brot­hers och J Press. Men nu har de för­lo­rat sin auk­to­ri­tet och i ­stäl­let kän­ner sig folk vil­se­led­da av al­la ­tren­der som pressas fram av kläd­fö­re­a­gen. Nu har vi tu­sen oli­ka auk­to­ri­te­ter ba­ra på ­Instagram. Det gör folk väl­digt ­för­vir­ra­de. Mad Men har slu­tat sän­das, så nu sit­ter folk där hem­ma med si­na åt­ta, väl­digt sma­la ko­sty­mer som kanske såg jät­te­bra ut på Don Dra­per, men in­te alls ser bra ut på nå­gon an­nan i dag.

Bru­ka­de män va­ra bätt­re kläd­da?

– Det är för lätt att bli no­stal­gisk, men män bru­ka­de shop­pa med si­na pap­por och de lär­de sig grund­läg­gan­de sa­ker om hur man klär sig. Nu är det mer san­no­likt att pap­por­na går och shop­par med si­na sö­ner. Jag tyc­ker in­te att det är top­pen. En per­son jag all­tid be­und­rat är ­Lu­ci­a­no Bar­be­ra. Han bru­kar sä­ga att om han ser nå­gon spe­la ten­nis i ka­vaj så vill han ome­del­bart bli hans vän.

Da­gen då vi träf­fas är det ­ovan­ligt varmt vår­vä­der. På ga­tor­na ut­an­för oss, på ned­re Man­hat­tan, fylls trot­to­a­rer­na av unga män som står i ­vid­un­der­ligt långa kö­er till oli­ka kläd­bu­ti­ker. Men de kö­ar in­te för den typ av klas­siskt herr­mo­de som Coggins ge­ne­rellt ­fö­re­språ­kar. I stäl­let vän­tar de på att släp­pas in på den ­an­ri­ka ska­te­bu­ti­ken Supre­me, el­ler ­ny­öpp­na­de bu­ti­ker som säl­jer bas­ketskor och mju­kis­byx­or för 400 dol­lar.

– Det på­går en far­lig sam­man­bland­ning av det in­for­mel­la och det au­ten­tis­ka. Om du har grun­dat Fa­ce­book är det kanske okej att du går runt i en hoodie var­je dag, men de fles­ta av oss har in­te grun­dat Fa­ce­book. Jag me­nar in­te att al­la be­hö­ver ha ko­stym på sig var­je dag, men man kan an­stränga sig li­te för att gö­ra var­da­gen till en hän­del­se. Att strä­va ef­ter att bli en li­te bätt­re ver­sion av sig själ­va.

Han suc­kar över det unga herr­mo­dets ut­veck­ling just nu.

– Mju­kis­byx­or är klä­der­nas piz­za. Det är jät­te­gott med piz­za, men be­hö­ver du äta det var­je dag?

Co ggins väx­te upp i Min­ne­a­po­lis, ­Min­ne­so­ta. Det var ett hem fyllt av dis­kus­sio­ner om lit­te­ra­tur och konst. Hans pap­pa är konst­när, de­sig­ner och författare till en egen bok om att le­va i Pa­ris. Barn­doms­hem­met präg­la­des av mid­da­gar med ­kre­a­ti­va per­so­ner och det var ett hem som, pre­cis som Coggins lä­gen­het här i West ­Vil­lage, sak­na­de tek­nis­ka ny­mo­dig­he­ter, medvar­ken mikrovågsugn el­ler ka­bel-tv. Han ver­kar på sätt och vis ha va­rit dömd på för­hand till ett kre­a­tivt liv. I Min­ne­so­ta gick han på Mon­tes­so­ri­sko­la, följt av ett ­li­be­ral arts col­lege i Mai­ne, där han stu­de­ra­de ­lit­te­ra­tur, konst och tog pi­a­no­lek­tio­ner.

– Jag äls­ka­de re­dan då att ski­va, men såg in­te på det som ett po­ten­ti­ellt yr­ke.

”Mju­kis­byx­or är klä­der­nas piz­za. Det är jät­te­gott med piz­za, men be­hö­ver du äta det var­je dag?”

Mi­na för­äld­rar var väl­digt konst­in­tres­se­ra­de, så vi gick på musé­er och res­te myc­ket. Se­na­re blev min pap­pa min ­förs­ta och bäs­ta re­dak­tör som skri­bent.

För många New York-bor är Min­ne­so­ta och den ame­ri­kans­ka ­mel­lan­väs­tern ett slags punch­li­ne, USA:s Åmål. Jag ­in­ter­vju­a­de en gång för­fat­ta­ren ­Jo­nat­han Fran­zen och frå­ga­de var­för så många ­författare ver­kar kom­ma där­i­från: ”För att det är en bra plats att läng­ta bort från”, sa­de Fran­zen. Men Min­ne­a­po­lis är nå­got an­nat – en märk­ligt kos­mo­po­li­tisk stad, med sprud­lan­de konst-, mu­sik- och matscen. Prin­ce kom trots allt där­i­från. För Coggins ver­kar upp­väx­ten i mel­lan­väs­tern ha närt en dju­pa­re läng­tan ef­ter stör­re met­ro­po­ler, där stil och ele­gans var en del av var­da­gen.

Un­der sam­ar­be­tet med an­ri­ka Dra­ke’s föd­des en te­o­ri om att de bäst kläd­da män­nen of­ta ver­kar läng­ta ef­ter and­ra län­der. Brit­ter som för­sö­ker se ut som italienare, ja­pa­ner som för­sö­ker se ut som ame­ri­ka­ner, italienare som imi­te­rar brit­tis­ka ex­cent­ri­ker, el­ler en man från Min­ne­a­po­lis som per­so­ni­fi­e­rar ­ned­re Man­hat­tans bo­he­mis­ka ele­gans. ­Klä­der hand­lar, en­ligt Coggins, om att va­ra sig själv men ock­så om att få va­ra nå­got ­an­nat, li­te bätt­re.

Stil­mäs­sigt kom­mer hans ­inspiration först och främst från ”gam­la gub­bar i ­Italien”, sä­ger han. Man kan se hans stil som en re­ak­tion på det ned­kläd­da sam­tidsmo­det, även om Coggins vörd­nad för tra­di­tio­nel­la herr­klä­der un­der de se­nas­te åren för­stås bli­vit en egen del av sam­ti­den.

– Jag gil­lar det ita­li­ens­ka sät­tet att bä­ra eng­els­ka klä­der, men än­då be­hål­la mjuk­he­ten i det ita­li­ens­ka, de mju­ka ­ax­lar­na, det be­kvä­ma men ele­gan­ta. Jag åter­vän­der of­ta till Mas­si­mo Al­ba. Det är klä­der som du kan bä­ra på Via Ve­ne­to, men li­ka gär­na ha på dig när du sit­ter hem­ma i få­töl­jen och lä­ser Knaus­gård.

Hans egen läng­tan ef­ter and­ra ­plat­ser till­freds­ställs nu av ett tack­samt upp­dag som re­se­skri­bent för Con­de Nast ­Tra­ve­ler. När vi ses har han ny­li­gen ­åter­vänt från ett upp­drag för Con­de Nast Tra­ve­ler, där han skrev om de an­ri­ka tweed­fa­bri­ker­na i Har­ris, på det skots­ka hög­lan­det. Vi kon­sta­te­rar att vi tyc­ker om att re­sa till sam­ma fy­ra plat­ser: Mon­ta­na, To­kyo, ­Pa­ris och Italien.

– Jag bod­de ett år i To­kyo ef­ter col­lege. För al­la som bryr sig som klä­der, de­sign, mat el­ler ho­tell är det en oer­hört in­spi­re­ran­de plats, ele­gan­sen i ­var­dags­kul­tu­ren och hän­gi­ven­he­ten tlll hant­verk och spe­cia­li­se­ring­en. Man går ner för en ­van­lig ga­ta och där lig­ger de här pyt­tesmå re­stau­rang­er­na som en­bart ­ser­ve­rar ål, ­el­ler en­bart tem­pu­ra. Beams i ­To­kyo har för­mod­li­gen den bäs­ta sam­ling ­ita­li­ens­ka klä­der jag nå­gon­sin sett. Men att re­sa till Italien är på sätt och vis mot­sat­sen till To­kyo. Jag gil­lar att upp­le­va det ­hi­sto­ris­ka där, re­näs­sans­kons­ten och ­ar­ki­tek­tu­ren i Flo­rens. Mon­ta­na är i sin tur lös­ning­en när man be­hö­ver kom­ma bort från allt det där, ba­ra va­ra ut­om­hus he­la ti­den, flug­fis­ke i flo­den, kö­ra runt på vägar­na och um­gås med folk som in­te alls bryr sig om de­sign el­ler mode.

Da­vid Coggins fo­to­gra­fe­rad i ­re­stau­rang­en Via Ca­ro­ta, Da­vids lo­ka­la fa­vo­rit på Man­hat­tan.

De­tal­jer ur Coggins lä­gen­het. Da­vid Coggins i sin fa­vo­rit­bok­af­fär Th­ree Li­ves Book­sto­re på Man­hat­tan.

Da­vid Coggins hit­tar sin stil­mäs­si­ga inspiration från ”gam­la gub­bar i Italien.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.