Debatt

FYN­DEN. Om sam­häl­let inte läng­re har råd att ta hand om de ar­ke­o­lo­gis­ka fynd som kom­mer fram när nå­got ska byg­gas, är en lösning att sä­ga nej till bygg­her­rar och ex­plo­a­tö­rer, skri­ver Jo­han Ru­ner.

Populär Arkeologi - - Innehåll - Jo­han Ru­ner, ar­ke­o­log vid Stock­holms läns mu­se­um.

Vi tving­as slänga för myc­ket när vi grä­ver ut forn­läm­ning­ar, skri­ver ar­ke­o­lo­gen Jo­han Ru­ner.

Tänk dig en un­der­sök­ning av två gra­var från yng­re järn­ål­der. Ar­ke­o­lo­ger­na hit­tar två spän­nen av brons, en myc­ket ros­tig tors­ham­mar­ring av järn, två järn­kni­var, en li­ten ros­tig järn­klump och fy­ra ni­tar av järn. De hit­tar ock­så ett frag­men­ta­riskt trä­fö­re­mål och en då­ligt be­va­rad lä­dersnodd. To­talt allt­så tio me­tall­fö­re­mål och två fö­re­mål av or­ga­niskt ma­te­ri­al. I un­der­sök­ning­ens bud­get finns me­del av­sat­ta för att kon­ser­ve­ra två me­tall­fö­re­mål. I det här fal­let be­ty­der det att man släng­er fö­re­må­len av fel ma­te­ri­al, det vill sä­ga trä­et och lä­dersnod­den. Man kas­tar ni­tar­na och kni­var­na, som an­ses va­ra simp­la fö­re­mål. Och så kas­tar man det som är myc­ket ro­sigt, som tors­ham­mar­ring­en, och det man inte kän­ner igen, järn­klum­pen. Kvar blir två he­la brons­spän­nen.

De två spän­ne­na är sä­kert vär­da att spa­ra. Men tänk om tors­ham­mar­ring­en in­ne­höll en vik­tig led­tråd till hur se­den med så­da­na ring­ar upp­kom. Trä­fö­re­må­let kans­ke var en del av en unik skulp­tur. Lä­dersnod­den kans­ke var tvin­nad av ett säll­samt skinn. Ni­tar­na kans­ke var av en typ som in­di­ke­rar att de kom från ett sär­skilt fö­re­mål. Kni­var­na kans­ke ha­de märk­li­ga stämp­lar. Järn­klum­pen kans­ke göm­de ett ovan­ligt lås. Ing­et av det­ta kom­mer vi nå­gon­sin att få ve­ta. När jag bör­ja­de min ba­na som ar­ke­o­log på 1990-ta­let var in­sam­ling och be­va­ran­de av ar­ke­o­lo­gis­ka fynd centralt. Från ti­den som stu­dent vid uni­ver­si­te­tets gräv­ning på Got­land, där mins­ta fnyk av den grop­ke­ra­mis­ka ke­ra­mi­ken spa­ra­des, till min förs­ta gräv­ning in­för ett byg­ge i Gam­la Stan i Stock­holm då allt, även spi­kar och te­gelfrag­ment, till­va­ra­togs.

I dag är det an­norlun­da, och då sär­skilt i den så kal­la­de ex­plo­a­te­rings­ar­ke­o­lo­gin, un­der­sök­ning­ar som görs in­nan nå­got ska byg­gas. Of­ta, sär­skilt vid mind­re un­der­sök­ning­ar, är det stå­en­de or­der från läns­sty­rel­ser­na att så få fynd som möj­ligt ska till­va­ra­tas. For­mu­le­ring­ar som att ”inga fynd kom­mer till­va­ra­tas” och ”fyndin­sam­ling­en kom­mer va­ra yt­terst re­strik­tiv” är sna­rast re­gel i un­der­sök­nings­di­rek­ti­ven. Och även när det gäl­ler stör­re un­der­sök­ning­ar ra­tas och kas­tas be­tyd­ligt mer än ti­di­ga­re.

Det tar tid att sam­la in och re­gi­stre­ra fynd. Dess­utom tar fö­re­må­len plats. Gall­ring­en sker of­ta re­dan i fält. Fynd som upp­levs ha lågt in­for­ma­tions­vär­de, el­ler som är från ”fel” tid i för­hål­lan­de till det som är an­gi­vet som un­der­sök­ning­ens hu­vud­sak­li­ga in­rikt­ning, sam­las inte in alls. Det kan gäl­la li­te vad som helst: bränd ler­kli­ning (vägg­le­ra), obe­stäm­ba­ra ros­ti­ga järn­fö­re­mål, hant­verks­spill, ”fel” ke­ra­mik (till ex­em­pel yng­re röd­gods från 1600-ta­let på en by­tomt där järn­ål­ders­fa­sen är i fo­kus), te­gel med me­ra.

Un­der­sök­ning­ar­na ut­förs av ar­ke­o­lo­gis­ka fö­re­tag, och när läns­sty­rel­ser­na för­de­lar upp­dra­gen och jäm­för an­bud är pri­set en vik­tig

el­ler säg nej”

del av be­döm­ning­en. De grä­van­de fir­mor­na är där­för på stän­dig kost­nads­jakt i för­sö­ken att vin­na ar­ke­o­lo­gis­ka upp­drag. Ett en­kelt sätt att få ner kost­na­der­na har va­rit att dra ned på an­ta­let fö­re­mål man ska kon­ser­ve­ra. På så vis blir an­bu­det läg­re och man vin­ner upp­hand­ling­en. Och om fö­re­ta­get ba­ra av­satt me­del för att kon­ser­ve­ra två me­tall­fö­re­mål, men se­dan hit­tar tolv, så be­hö­ver tio fö­re­mål kas­tas.

Pro­ble­met har upp­märk­sam­mats, och läns­sty­rel­ser­na har i vis­sa fall bör­jat lyf­ta ut kon­ser­ve­rings­kost­na­den ur an­bu­den för att det inte ska gå att kon­kur­re­ra med den­na. Det­ta gäl­ler dock fort­fa­ran­de inte all­tid, och kul­tu­ren att ”allt kan inte spa­ras” är re­dan fast eta­ble­rad.

När en fir­ma har av­satt me­del för att kon­ser­ve­ra ett be­grän­sat an­tal fö­re­mål me­n­un­der­sök­ning­en ger be­tyd­ligt fler fynd som be­hö­ver kon­ser­ve­ras för att kun­na läm­nas in till ett mu­se­um, föl­jer släng­an­det en viss lo­gik. Ef­ter gräv­ning­en i fält sköts re­gi­stre­ring av ar­ke­o­lo­giskt fynd­ma­te­ri­al van­li­gen ba­ra av en per­son, som snabbt ska ta ställ­ning till vad som skall spa­ras och vad som ska släng­as. Jag har fle­ra gång­er va­rit med om att man tänkt slänga fynd för att ing­en ve­tat vad det är. Av en slump har en kun­nig per­son kom­mit för­bi i sista stund, och fö­re­må­len har vi­sat sig va­ra ovan­li­ga el­ler till och med uni­ka.

När man ar­be­tar med en mu­sei­sam­ling in­ser man att många av fö­re­må­len har fel­be­stämts el­ler så har de­ras be­ty­del­se för­bi­setts. Det är först när en kun­nig fors­ka­re el­ler ex­pert tit­tar på fö­re­må­let som dess be­ty­del­se up­pen­ba­ras. Med gäl­lan­de ur­vals­pro­cess kom­mer allt fär­re så­da­na upp­täck­ter att gö­ras. Allt po­ten­ti­ellt be­ty­del­se­fullt ma­te­ri­al är ju re­dan bort­pri­o­ri­te­rat och kas­tat.

En gång för länge se­dan sägs det att man tänk­te kas­ta al­la brän­da ben som sam­lats in vid ti­di­ga­re ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar av brand­gra­var. Be­nen sa ju än­då ing­et, het­te det. Som tur var spa­ra­des de än­då. I dag har ut­veck­ling­en in­om os­te­o­lo­gin lett till att brän­da ben har ett stort kun­skaps­vär­de. Om be­nen skul­le ha slängts un­der den tid då de an­sågs mind­re vär­da ha­de allt­så oö­ver­skåd­lig och ovär­der­lig kun­skap gått för­lo­rad.

Gi­vet­vis kan allt inte spa­ras. Men min po­äng är att strä­van mås­te va­ra att så myc­ket som möj­ligt spa­ras. Var­je slängt ar­ke­o­lo­giskt fö­re­mål in­ne­bär all­tid en kun­skaps­för­lust om det för­gång­na som inte kan över­blic­kas. Ar­ke­o­lo­gis­ka fö­re­mål ska inte ses som kost­sam­ma pro­blem ut­an som de kun­skaps­bä­ra­re de är.

Upp­fatt­ning­en att fö­re­mål är be­svär­li­ga och kost­sam­ma har ty­värr även bör­jat få ge­nom­slag på de mu­se­er som har upp­dra­get att för­val­ta det som till­va­ra­tas. Utred­ning­ar för­sö­ker till ex­em­pel hit­ta vägar till hur mu­sei­fö­re­mål kan släng­as (el­ler gall­ras, som man sä­ger) trots att det är mu­se­er­nas upp­gift att be­va­ra dem.

Nu har cen­tra­la an­svars­mu­se­er skri­vit di­rek­tiv om att ”mass­ma­te­ri­al” och ”hant­verks­spill” inte kom­mer att tas emot. Vad det­ta be­ty­der är öp­pet för tolk­ning. Vid ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar i stä­der bru­kar till ex­em­pel näs­tan he­la fynd­ma­te­ri­a­let gå un­der be­näm­ning­en ”mass­ma­te­ri­al” el­ler ”hant­verks­spill” (all ke­ra­mik, te­gel, gjut­forms­frag­ment, klipp från me­tall­hant­verk, ofär­di­ga kam­mar och så vi­da­re). Om även re­sul­ta­tet från sten­hant­verk räk­nas som ”hant­verks­spill” för­svin­ner i prin­cip en stor del av det to­ta­la fynd­ma­te­ri­a­let från sten­ål­dern. För kost­nads­pres­sa­de ak­tö­rer är det lätt att tolk­ning­en blir vid.

Var­je forn­läm­ning som un­der­söks är unik. En ar­ke­o­lo­gisk un­der­sök­ning in­ne­bär all­tid att forn­läm­ning­en, el­ler en del av den, för­svin­ner. Ef­ter un­der­sök­ning­en kom­mer chan­sen till kun­skaps­in­sam­ling ald­rig till­ba­ka. Vårt an­svar är där­för att så långt det går ta till va­ra den in­for­ma­tion som forn­läm­ning­en rym­mer, även in­för fram­ti­den.

Om det är så att sam­häl­let inte läng­re an­ser sig ha råd att ta det­ta an­svar är en lösning att gö­ra fär­re ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar. Det be­ty­der att läns­sty­rel­ser­na med forn­läm­ning­ar­nas be­va­ran­de i cent­rum vå­gar fat­ta fler be­slut som går bygg­her­rar och ex­plo­a­tö­rer emot. Även om det mot­ar­be­tar den ar­ke­o­lo­gis­ka marknad som har ska­pats, en marknad som för sin över­lev­nad för­ut­sät­ter att vo­ly­men ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar hålls up­pe och helst ökar.

”En ar­ke­o­lo­gisk un­der­sök­ning in­ne­bär all­tid att en del av forn­läm­ning­en för­svin­ner.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.