Ristad av en kvin­na

Till Tor­kels min­ne var det Gunn­bor­ga som ris­ta­de. Det är den en­da kän­da runsten som ristats av en kvin­na.

Populär Arkeologi - - Runstenen - AV MA­RIT ÅH­LÉN JÄTTENDALS KYR­KA

Kanske är det in­te förvånande att det var vi­kin­ga­ti­da män som äg­na­de sig åt ett så tungt hant­verk som att ris­ta ru­nor. Fak­tiskt är al­la mer än hund­ra kän­da run­rista­re män – med ett un­dan­tag.

Ut­an­för Jättendals kyr­ka i Häl­sing­land står en runsten som är svårt ska­dad av brand. Den granska­des på 1600-ta­let av Jo­han­nes Bu­reus. Häl­sing­en Olof Bro­man var ock­så där och tit­ta­de, nå­got av de förs­ta de­cen­ni­er­na på 1700-ta­let. Han föd­des 1676 i Rogs­ta soc­ken och lev­de fram till 1750, verk­sam som kyr­ko­her­de och rek­tor. Olof Bro­man var in­tres­se­rad av sin hem­bygds histo­ria, och för­fat­ta­de det om­fat­tan­de ver­ket Gly­sis­val­lur i tre band. Bå­de Bu­reus och Bro­man anger att ste­nen sit­ter in­mu­rad i kyrk­väg­gen, på ut­si­dan.

År 1800 eld­här­ja­des kyr­kan. En ny kyr­ka bygg­des ett par år se­na­re på sam­ma plats. Då la man den svårt brand­ska­da­de run­ste­nen som trapp­sten vid väst­ra in­gång­en. Un­der de cir­ka fem­tio år den låg kvar där för­vär­ra­des ska­dor­na av tramp­nöt­ning. År 1856 be­slöt man att ta loss ste­nen från trap­pan och re­sa den på kyr­ko­går­den.

I sam­band med losstag­ning­en gick ste­nen sön­der i fle­ra de­lar, och run­rist­ning­en fick yt­ter­li­ga­re ska­dor. Den la­ga­des med bre­da järn­band, som täck­te de­lar av rist­ning­en. Dess­utom sat­te man den så djupt ner i mar­ken att de­lar av in­skrif­ten täck­tes av jord. Det var nu så li­te av rist­ning­en som syn­tes, att det i hem­bygds­bo­ken Häl­sing­land (1944) står att det är en min­nes­sten över Olof Berg­ström, det vill sä­ga god­temp­la rrö­rel­sens grun­da­re i Sve­ri­ge.

Som tur var ha­de konst­nä­ren Olof Rehn (1723–98) teck­nat av run­ste­nen fö­re kyrk­bran­den. Ste­nen kun­de där­för iden­ti­fie­ras och re­dan 1945 gjor­des lag­ning­ar­na om. Järn­ban­den togs bort och ste­nen höj­des. Tack va­re Olof Rehns nog­gran­na teck­ning är he­la in­skrif­ten känd. Den ly­der i över­sätt­ning:

”Åsmund och Fartegn de res­te den­na sten ef­ter Tor­kel, sin far, på Vattrång. Gunn­bor­ga ris­ta­de den­na sten, den go­da”.

In­skrif­ten på run­ste­nen är allt­så sig­ne­rad av en kvin­na. Tilläg­get den go­da står det i det näs­tan ut­plå­na­de kor­set mitt på rist­nings­y­tan. I ris­tar sig­na­tu­ren an­vänds ver­bet fa, som be­ty­der ’må­la’. Det fö­re­kom­mer på yt­ter­li­ga­re någ­ra run­ste­nar. Det är ju, kan man sä­ga, li­ka märk­ligt att an­vän­da må­la som att an­vän­da det van­li­gast fö­re­kom­man­de ris­ta. Att ris­ta är van­ligt be­ror sä­kert på att mer­par­ten av al­la ru­nin­skrif­ter rista­des in i träpin­nar. Att man ock­så ibland an­vän­der må­la kan väl tas som in­täkt för att ru­nin­skrif­ter­na ock­så färg­la­des. Det­ta har vi be­vis för i form av res­ter av ur­sprung­lig färg på någ­ra på­träf­fa­de runsten sfrag­ment.

Ma­rit Åh­lén är in­ten­dent vid Kung­li­ga Gustav Adolfs Aka­de­mi­en för svensk folk­kul­tur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.