Östersjöns sjunk­na sten­ål­der

NYA LANDVINNINGAR. För 20 000 år se­dan var världs­ha­ven mer än 100 me­ter läg­re än i dag. De om­rå­den som se­dan dess har över­sväm­mats i värl­den mot­sva­rar Nor­da­me­ri­kas yta. Utan­för Skå­ne och Ble­kinge finns ett sten­ål­ders­land­skap be­va­rat som ar­ke­o­lo­ger­na nu un

Populär Arkeologi - - Aktuellt - AV BJÖRN NILS­SON FO­TO ARNE SJÖSTRÖM

Bfis­ka­re, in­te minst dem som trå­la­de vid Dog­gers ban­kar, fanns ett ut­tryck: mo­or­log. Det stod för ben, trä och bi­tar av torv som ibland fast­na­de i bot­ten­nä­ten. Det ver­ka­de som om de­lar av Nord­sjön nå­gon gång va­rit land.

År 1913 pub­li­ce­ra­de den brit­tis­ke geo­lo­gen och bo­ta­ni­kern Cle­ment Reid boken Sub­mer­ged fo­rests. Den ut­gör en mil­stol­pe för oss som job­bar med över­sväm­ma­de land­skap. Cle­ment Reid ha­de un­der si­na kar­te­ring­ar av kust­land­ska­pen stött på trä­d­res­ter på grun­da­re vat­ten, ibland fullt syn­li­ga vid ebb. Länge ha­de man för­sökt för­kla­ra de över­sväm­ma­de sko­gar­na med jord­skred, el­ler and­ra lång­sök­ta te­o­ri­er.

Cle­ment Reid kopp­la­de sam­man strand­sko­gar­na med mo­or­log och häv­da­de att det mås­te ha skett en av­se­värd land­sänk­ning (el­ler höj­ning av havs­y­tan) för fle­ra tu­sen år se­dan. Han ha­de un­der­sökt frö­er och blad i mo­or­log, och in­sett att des­sa här­rör­de från en tid med ett helt an­nat kli­mat än det man kän­de från hi­sto­ris­ka käl­lor.

Un­der det ti­di­ga

1900-ta­let klar­na­de ock­så bil­den av den se­nas­te is­ti­dens ef­fek­ter. I dag har vi ge­nom bland an­nat kol-14-ana­ly­ser en gans­ka bra bild av hän­del­se­för­lop­pen och av hur is­av- smält­ning­en på­ver­ka­de vå­ra hav­s­ni­vå­er. När isar­na var som störst, för 23 000 år se­dan, låg ex­em­pel­vis världs­ha­vens ni­vå­er åt­minsto­ne 120 me­ter un­der da­gens! I Ös­ter­sjön, som är ett in­nan­hav med grun­da trösklar vid Sto­ra och Lil­la Bält och Öresund, har strand­lin­jen en yt­terst kom­pli­ce­rad histo­ria (se si­dan 17). De snab­ba va­ri­a­tio­ner­na har med­fört att det just i söd­ra Sve­ri­ge, längs Skå­nes och Ble­kinges kus­ter i Ha­nö­buk­ten, finns ut­märk­ta möj­lig­he­ter att träf­fa på boplat­ser från ti­dig jä­garsten­ål­der, meso­li­ti­kum, som bör­jar räk­nas från cir­ka 9500 f.kr. På ner till cir­ka 25 me­ters djup finns res­ter av ett över­sväm­mat land­skap.

I dag är för­ut­sätt­ning­ar­na för ma­rinar­ke­o­lo­gi bätt­re nå­gon­sin. Det finns and­ra sätt än att dy­ka för att gö­ra ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar un­der vat­ten. Man har ett fler­tal hyd­ro­a­kus­tis­ka in­stru­ment, so­nar­sy­stem, till hjälp. Ge­nom att skic­ka ut ljud­pul­ser av oli­ka våg­längd och se­dan fånga in det re­flek­te­ra­de lju­det, kan man in­te ba­ra ska­pa sig en ”ljud­bild” av bot­ten­to­po­gra­fin – ba­ty­me­trin. Man kan ock­så fin­na dol­da läm­ning­ar un­der sand­la­ger och ska­pa myc­ket nog­gran­na ni­vå­kar­tor.

De ar­ke­o­lo­gis­ka läm­ning­ar­na be­va­ras bätt­re un­der vat­ten än på land. Ne­re i dju­pen har vi, lik­som i moss­mar­ker på land, möj­lig­he­ter att fin­na sten­ål­derns or­ga­nis­ka ma­te­ri­al som trä, ben och horn. Skill­na­den mot våt­mar­ker är att un­der vat­ten är he­la kust­rem­sor ex­po­ne­ra­de, och att det in­vid de for­na åmyn­ning­ar­na, som i dag är över­sväm­ma­de, går att fin­na spår av stör­re om­rå­den med boplat­ser. Just des­sa är myc­ket vik­ti­ga om vi på all­var ska för­stå hur män­ni­skor be­fol­ka­de och lev­de un­der slu­tet av is­ti­den och ti­den när­mast där­ef­ter.

Vid Ha­väng på Skå­nes ost­kust, utan­för Ver­keåns myn­ning, finns res­ter av ett land­skap från ti­dig jä­garsten­ål­der: om­kull­fall­na träd, strand­kan­ter och res­ter av åfå­rans bot­ten­gytt­jor. Här finns de tre älds­ta sta­di­er­na av Ös­ter­sjön re­pre­sen­te­ra­de: Yol­di­a­ha­vet, An­cylus­sjön och det ti­di­ga Lit­to­ri­na­ha­vet (se si­dan 17). Det är land­skaps­frag­ment som är runt 11 000 år gam­la. De älds­ta ar­ke­o­lo­gis­ka läm­ning­ar­na är dock någ­ra hund­ra år yng­re – och de all­ra fles­ta och grun­da­re över­sväm­ma­des gans­ka sent, cir­ka 7000 f.kr.

Här har vi ar­be­tat i fle­ra år, men re­dan på 1960-ta­let in­tres­se­ra­de sig lun­da­geo­lo­gen Tage Nils­son för läm­ning­ar­na. Fis­ka­re ha­de fått upp torv och stub­bar, dess­utom ha­de en­sta­ka sten­ål­ders­före­mål på­träf­fats. Någ­ra borr­ning­ar fö­re­togs på stran­den, men ti­den var in­te mo­gen för un­der­vat­tens­un­der­sök­ning­ar.

Un­der 1980- och 90-ta­len drev en pri­vat­fors­ka­re, Lars Han­sen, till­sam­mans med geo­lo­ger vid Lunds uni­ver­si­tet och Mal­mö sport­dykar­klubb ett am­bi­tiöst pro­jekt: Ha­nö­buk­tens forn­ti­da histo­ria. En rad fält­ar­be­ten ut­för­des, men dessvär­re av­stan­na­de pro­jek­tet, och in­te för­rän om­kring 2009 ham­na­de om­rå­det ånyo i fo­kus. Våt­mark­sar­ke­o­lo­gen Arne Sjöström på­bör­ja­de dyk­ning­ar längs Skå­nes kus­ter och i sam­band med det po­pu­lär­ve­ten­skap­li­ga ma­rin­pro­jek­tet Havs­re­san vid Lunds uni­ver­si­tet kun­de nya, myc­ket nog­gran­na so­narupp­mät­ning­ar gö­ras.

Vid en av dyk­ning­ar­na på­träf­fa­des be­ar­be­tat ben samt tjär­bloss och res­ter av sto­ra fas­ta fis­ke­an­lägg­ning­ar – fångstar­mar av has­sel­käp­par med mjär­dar som lik­nar rys­sjor. En kol-14-mät­ning gav en da­te­ring till om­kring 7000 f.kr. Det är där­med så vitt vi vet värl­dens älds­ta da­te­ring av fångstan­lägg­ning­ar i trä. Gans­ka snart stod det klart att om­rå­det utan­för Ha­väng var en myc­ket spe­ci­ell ar­ke­o­lo­gisk mil­jö.

Med stöd från det ny­bil­da­de Ma­rinar­ke­o­lo­gis­ka forsk­nings­in­sti­tu­tet vid Sö­der­törns hög­sko­la kun­de vi pla­ne­ra mer stra­te­gis­ka in­ven­te­ring­ar. Lång­samt bör­ja­de vi för­stå hur sto­ra om­rå­de­na med be­va­ra­de läm­ning­ar är un­der ytan, men ock­så hur svår­tol­ka­de de ar­ke­o­lo­gis­ka spå­ren är. Det kräv­des mer in­gå­en­de geo­lo­gisk och ar­ke­o­lo­gisk kun­skap om söd­ra Ös­ter­sjön för att för­stå land­ska­pet un­der vat­ten. Dess­utom in­ne­hål­ler de be­va­ra­de se­di­men­ten vär­de­ful­la da­ta om då­ti­dens kli­mat, hav och land­skap.

Vi tog där­för kon­takt med kvar­tär­geo­lo­gen Svan­te Björck, en av dem som ti­di­ga­re ar­be­tat utan­för Ha­väng. Kvar­tär­geo­lo­ger och ar­ke­o­lo­ger stu­de­rar sam­ma tid, och of­ta an­vän­der vi lik­nan­de me­to­der. Han vil­le fort­sät­ta un­der­sök­ning­ar­na och gans­ka snart lyc­ka­des vi fi­nan­si­e­ra en dykan­de geo­lo­gi­dok­to­rand med fo­kus på dendro-

”Så vitt vi vet är det värl­dens älds­ta da­te­ring av fångstan­lägg­ning­ar i trä”

kro­no­lo­gi, det vill sä­ga års­rings­da­te­ring av trä, och se­di­men­ta­na­lys. Nu kun­de den meso­li­tis­ka Ver­keån stu­de­ras i de­talj.

Vår in­ven­te­ring av skogs­res­ter­na på bott­nen bör­ja­de med sys­te­ma­tis­ka prov­tag­ning­ar. Då och då på­träf­fa­de vi ar­ke­o­lo­gis­ka fö­re­mål, som ha­de ero­de­rat fram, främst så­dant som kas­tats ut i den for­na åfå­ran el­ler strand­la­gu­nen.

Un­der­sök­ning­ar­na av bot­ten­se­di­men­ten gav en in­tres­sant bild: det som i dag kan skön­jas som en lång­sträckt rev­bild­ning på bott­nen är res­ter­na av en fle­ra gång­er över­sväm­mad ådal. Strand­lin­jer­na i Östersjöns oli­ka sta­di­er har flyt­tat sig fram och till­ba­ka över om­rå­det och av­satt tjoc­ka la­ger av gytt­je­se­di­ment i de for­na strand­la­gu­ner­na. Där­för finns inga tyd­li­ga spår av boplat­sy­tor be­va­ra­de, dä­re­mot red­skap och av­fall som har kas­tats i vatt­net. Boplat­ser­na har le­gat på de san­di­ga slutt­ning­ar­na längs den gam­la Ver­keån, men des­sa ero­de­ra­de slut­li­gen bort i sam­band med den sista sto­ra över­sväm­ning­en av Lit­to­ri­na­ha­vet. I och un­der åbott­nen – det vill sä­ga i de be­va­ra­de bot­ten­gytt­jor­na – finns trä­d­res­ter, tal­lar som of­ta är fle­ra hund­ra år äld­re än åse­di­men­ten.

Borr­ning­ar i de uppe­mot fy­ra me­ter mäk­ti­ga och kom­pak­ta se­di­men­ten vi­sar att la­gun­se­di­men­ten av­satts myc­ket snabbt. Det ger oss möj­lig­he­ten att de­tal­je­rat föl­ja land­ska­pets ut­veck­ling un­der fle­ra tu­sen år. Men Ha­väng är in­te en­samt i sitt slag. Vi

har kun­nat lo­ka­li­se­ra fle­ra nya plat­ser och om­rå­den längs Skå­nes och Ble­kinges kus­ter, och har nu uni­ka möj­lig­he­ter att föl­ja bå­de na­tur- och kul­tur­histo­ri­en, från det kal­la Yol­di­a­ha­vets kar­ga tid till Lit­to­ri­na­ha­vets vär­me­pe­ri­od för näs­tan 8 000 år se­dan.

Trots att de egent­li­ga boplat­ser­na se­dan länge är bort­skölj­da, så är de tjoc­ka un­der­vat­tenslag­ren av gytt­je­se­di­ment, som stått emot vå­gor och ström­mar, en guld­gru­va för sten­ål­dersar­ke­o­lo­gen. På 15–20 me­ters djup, och näs­tan två kilo­me­ter ut i ha­vet finns väl­be­va­ra­de spår som är över 10 500 år gam­la. I se­di­men­ten på Ha­väng finns de sed­van­li­ga teck­nen på mänsk­lig när­va­ro: has­sel­nöts­skal, brän­da kol­bi­tar och fack­lor som an­vän­des för att ly­sa upp vid fis­ke­tu­rer och i hyd­dor­na. Dess­utom på­träf­fas väl­be­va­ra­de djur­ben av bland an­nat uroxe, älg, kron­hjort och bä­ver. Al­la ben­fynd bär tyd­li­ga spår av män­ni­skor­nas fl­in­tred­skap, det hand­lar allt­så om slaktav­fall el­ler res­ter från red­skaps­till­verk­ning. Än så länge har vi in­te fun­nit någ­ra fisk­bens­res­ter över hu­vud ta­get, så när som på någ­ra fjäll av ab­bor­re och lax. Och vi har en­dast någ­ra få säl­ben, från grå­säl och vi­ka­re. Det för­bryl­lar. Spå­ren an­ty­der en kust­kul­tur med få spår av havsnä­ring.

Även om vi ba­ra har skra­pat på ytan – el­ler bott­nen – har det dykt upp en rad spe­ci­el­la fynd. Ett av des­sa är en stor hac­ka av älg­horn(längst upp till hö­ger). Den kom fram ef­ter en storm, som bröt upp en av gytt­je­ban­kar­na med ut­kast­sla­ger. Ett märk­ligt fö­re­mål: en över 20 cen­ti­me­ter lång or­ne­rad hac­ka av ett blank­po­le­rat sko­vel­horn. Egg­de­len har bru­tits av i en storm, men av­tryc­ken i gytt­jan vi­sa­de att fö­re­må­let har haft en trub­big egg och ur­sprung­li­gen va­rit 5 cen­ti­me­ter läng­re. Skaft­hå­let är smalt – la­gom för en lång has­sel­käpp – och spruc­ket. Kans­ke var det där­för hac­kan ha­de slängts i vatt­net. Någ­ra ex­ak­ta pa­ral­lel­ler finns in­te, men på väst­kus­ten och i Nor­ge finns lik­nan­de fö­re­mål, dock av sten. De är un­ge­fär li­ka gam­la – från 7000 f.kr. Den svagt krum­ma for­men, samt slag­mär­ke­na på änd­but­ten, ger in­tryck av att det är ett bruks­före­mål med fle­ra an­vänd­nings­om­rå­den. Vi har spe­ku­le­rat om huruvi­da det är ett red­skap som an­vänts för att un­der­hål­la och ren­sa fångstan­lägg­ning­ar­na. Pa­ral­lel­ler­na av sten är ock­så de fun­na på boplat­ser vid ha­vet. Och or­na­men­ti­ken, 27 enk­la streck på rad och där­un­der tre ra­der med streck­par, är gåt­full. Den lik­nar in­te de kän­da, hel­täc­kan­de geo­met­ris­ka möns­ter som vi ibland åter­fin­ner på stör­re ben­red­skap från sam­ma pe­ri­od.

Kun­ska­pen om hur de förs­ta jä­gar-, fis­kar- och sam­lar­kul­tu­rer­na i Skan­di­na­vi­en ut­nytt­ja­de na­tu­ren är gans­ka li­ten. Läm­ning­ar­na vid Ha­väng, till­sam­mans

med fors­kar­grup­pens un­der­sök­ning­ar vid våt­mar­ker, vi­sar på be­tyd­ligt stör­re mänsk­lig på­ver­kan än vad man ti­di­ga­re trott.

Där­för in­tres­se­rar oss just de livsvik­ti­ga blos­sen, som vi fin­ner i när­he­ten av fis­ke­plat­ser. Tjär­veds­fack­lor­na är tag­na ur tal­lar. Någ­ra av träd­stam­mar­na tycks bä­ra spår av nä­ra 11 000 år gam­mal täkt: in­grepp i tal­len så att man vid be­hov kun­de hug­ga ut tjär­veds­bloss. Det rör sig allt­så om en re­la­tivt stor­ska­lig och pla­ne­rad pro­duk­tion. Att skil­ja mel­lan tal­lar som har ma­ni­pu­le­rats av män­ni­skan och de na­tur­ligt ska­da­de är na­tur­ligt­vis in­te lätt. Dess­utom är vi ar­ke­o­lo­ger ovana att tän­ka på den äld­re sten­ål­derns kul­tur som pro­duk­tiv, pla­ne­rad och stor­ska­lig.

Bland sko­gens re­sur­ser var det in­te ba­ra tal­len som var vik­tig. Än­nu vik­ti­ga­re var has­seln, som med si­na långa, sma­la käp-

par gav rå­ma­te­ri­al till hyd­dor, skaft, kor­gar och fis­ke­red­skap och vars nä­rings­ri­ka nöt­ter var vik­tig fö­da. Man mås­te tän­ka sig att män­ni­skan re­dan för 10 000 år se­dan ha­de avan­ce­ra­de me­to­der att främ­ja och tuk­ta has­sel­bus­kar­na.

Även fis­ke­me­to­der­na är över­ras­kan­de stor­ska­li­ga. Res­ter­na av has­sel­stäng­sel, pål­verk och fångst­stru­tar an­ty­der ett söt­vat­tens­fis­ke, som gjort det möj­ligt att fånga sto­ra mäng­der pas­se­ran­de el­ler le­kan­de fisk i åmyn­ning­en. Ett mass­fis­ke och en masskon­sum­tion som ut­ma­nar ti­di­ga­re idéer om den ti­dig­meso­li­tis­ka be­folk­ning­en och li­vet vid kus­ter­na.

Kans­ke är det så att pe­ri­o­den om­kring 8000 år f.kr. var vår verk­li­ga ”folk­vand­rings­tid”? Låg­vat­ten­pe­ri­o­dens land­bryg­ga mot kon­ti­nen­ten sat­te bå­de djur och män­ni­skor i rö­rel­se och då kan Sydskan­di­na­vi­en på all­var ha ko­lo­ni­se­rats av mer bo­fas­ta jä­gar­grup­per. Sam­ti­digt sked­de sto­ra för­änd­ring­ar i in­te allt­för av­lägs­na om­rå­den. Dog­ger­land, den sto­ra, nu­me­ra över­sväm­ma­de land­mas­san i Nord­sjön, var san­no­likt be­fol­kat av bå­de ne­an­der­ta­la­re och Ho­mo sa­pi­ens. Spår av sen- och mel­la­nis­ti­da djur­fos­sil i Nord­sjön skvall­rar om en rik och vid­sträckt jakt­mil­jö. I och med is­av­smält­ning­en för 20 000 år se­dan höj­des havs­y­tor­na, vil­ket lång­samt be­grän­sa­de ut­rym­met.

I ti­der av mi­gra­tion kan kon­kur­ren­sen om vik­ti­ga plat­ser vid ex­em­pel­vis åmyn­ning­ar och stör­re sjö­ar i in­lan­det ha ska­pat be­hov av tyd­li­ga ter­ri­to­ri­er. Kans­ke kom de fas­ta fis­ke­red­ska­pen att ut­gö­ra mar­kö­rer, som skic­ka­de sig­na­ler om att vis­sa om­rå­den var upp­tag­na. Att an­vän­da sig av fas­ta fis­ke­verk gav viss fri­het och möj­lig­het att sam­la in fö­da till många. Man kun­de fis­ka, fast man in­te var på plats. Sam­ti­digt knöts män­ni­skor­na när­ma­re till fis­ke­plat­sen; fis­ke­ver­ken kräv­de un­der­håll och kans­ke även skydd gente­mot and­ra män­ni­skor och ”tjuv­fis­kan­de” djur. På så sätt lik­nar det 9 000 år gam­la åmyn­nings­li­vet det bo­fas­ta jord­bruksli­vet.

Kvar­tär­geo­lo­gen An­ton Hans­son med det uni­ka fyn­det av en älg­horns­hac­ka da­te­rad till 6800 f.kr. Ma­rinar­ke­o­log och fo­to­graf Arne Sjöström med horn­hac­kan mi­nu­ter­na ef­ter dy­ket.

Någ­ra hund­ra år se­na­re steg havs­y­tan snabbt och om­rå­det över­sväm­ma­des. Många träd dog och boplat­ser­na fick flyt­ta läng­re in åt land. Stå­en­de tal­lar på­träf­fas på någ­ra stäl­len. Fle­ra är ska­da­de av djur och kans­ke män­ni­skor. Den­na kan va­ra en rest av en täk

Den gam­la åfå­ran ham­na­de 7000 f.kr. helt vid kus­ten och bil­da­de en strand­la­gun. I la­gu­nen fis­ka­de man och släng­de av­fall som be­va­rats till i dag. 6000 f.kr. över­sväm­ma­des he­la om­rå­det och har se­dan dess le­gat på ha­vets botten. Åbrin­ken för­svann i vå­gor­na.

Ha­väng, en av Nor­ra Eu­ro­pas ri­kas­te un­der­vat­tens­läm­ning­ar från sten­ål­dern. På ba­ty­met­ris­ka kar­tor som upp­rät­tas med pre­ci­sa eko­lod kan läm­ning­ar­na och mil­jön tol­kas. De me­and­ran­de for­mer­na är gytt­je­ban­kar, res­ter av den for­na Ver­keån.

9000 f.kr väx­te tal­lar i gam­la Ver­keåns dal­gång. Här en ge­nom­skär­ning nå­gon kilo­me­ter från den då­va­ran­de kus­ten.

I gytt­je­ban­kar­nas ut­kast­la­ger fin­ner man allt från kot­tar, pin­nar och kol­bi­tar till has­sel­nöt­ter, res­ter av rep­stum­par och fu­rubloss. Läm­ning­ar­na kom­mer att ana­ly­se­ras mer in­gå­en­de, se­di­men­ten med hjälp av mo­der­na dna-ana­ly­ser.

Horn­hac­kan fun­nen på sex me­ters djup utan­för Ha­väng. Gyttje­ban­ken föll sön­der un­der en storm och ex­po­ne­ra­de ett ut­kast­la­ger från en bo­sätt­ning.

Gyttje­bank som bil­da­des 8800 f.kr. I den öv­re de­len har ett ut­kast­la­ger bör­jat att ero­de­ra fram. Här på­träf­fa­des ett på­bör­jat ben­red­skap, even­tu­ellt en har­pun. Det är ett urox­e­ben som har slängts i ån och som har spår av hundgnag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.