Gam­la Uppsa­la

Populär Arkeologi - - Innehåll - AV KRISTINA EKERO ERIKSSON

Ef­ter de sto­ra ut­gräv­ning­ar­na ös­ter om hö­gar­na i Gam­la Uppsa­la har plat­sens histo­ria skri­vits om. Fram trä­der ett le­van­de sam­häl­le i skug­gan av härs­kar­na.

NYUPPTÄCKT BY.

Gam­la Uppsa­la är för­knip­pat med sve­a­kung­ar och grav­hö­gar. Men nu har en stor ar­ke­o­lo­gisk ut­gräv­ning vi­sat på ett sam­häl­le i mi­ni­a­tyr – med allt från sla­var till aris­to­kra­ter och kri­ga­re. En ny bild av Gam­la Uppsa­la har vux­it fram.

Det var vå­ren 2013 som den sto­ra upp­täck­ten gjor­des.

Tra­fik­ver­ket skul­le byg­ga en järn­vägs­tun­nel ba­ra någ­ra hund­ra me­ter ös­ter om kungs­hö­gar­na i Gam­la Uppsa­la, och ar­ke­o­lo­ger­na fick där­med möj­lig­het att un­der­sö­ka drygt 70 000 kvadrat­me­ter av den mytomspun­na mar­ken.

I hu­vud­sak äg­na­de de sig åt att grä­va ut forn­ti­da och me­del­ti­da går­dar, samt gra­var ett sten­kast där­i­från.

Mel­lan byn och grav­fäl­tet lö­per Vatt­hol­ma­vä­gen, som ver­kar ha en gam­mal sträck­ning. De älds­ta hu­sen, som var från ven­del­tid, 550–790, var vän­da mot den, an­ting­en med ga­veln el­ler lång­sidan.

För att för­säk­ra sig om att ing­en forn­läm­ning låg dold un­der Vatt­hol­ma­vä­gen, knac­ka­de en gräv­ma­skin sön­der as­fal­ten. Och det var då det hän­de. Först hit­ta­des en stor mörk fläck i mar­ken, om­kring 1,5 me­ter i di­a­me­ter. Det ver­ka­de va­ra ett stolp­hål – allt­så en igen­fylld grop i mar­ken där en stol­pe stått. Ef­ter sex me­ter på­träf­fa­des yt­ter­li­ga­re ett. Och se­dan ett till. Till slut stod det klart att 144 stolp­hål löp­te på en spikrak sträc­ka om 862 me­ter, med i snitt sex me­ters mel­lan­rum, från norr till sö­der. Sam­ti­digt up­pen­ba­ra­des än­nu en stolprad. Den löp­te i mot­satt rikt­ning, från öst till väst, på fäl­tet någ­ra hund­ra me­ter sö­der om hö­gar­na. Stolpra­den un­der­sök­tes ald­rig i sin hel­het, men var åt­minsto­ne 726 me­ter lång med 126 stol­par. Ett enormt ar­be­te låg bakom det­ta stolp­mo­nu­ment: från pla­ne­ring, till hop­sam­ling av minst 270 trä­stol­par, mesta­dels av tall, och al­la ste­nar som stöt­ta­de stol­par­na i gro­par­na. Det kun­de i vis­sa fall rö­ra sig om gans­ka tunga lass som slä­pats dit; i ett stolp­hål låg 1,5 ton sten, i ett an­nat ”ba­ra” 500 ki­lo. Vid stolpra­der­na upp­täck­te ar­ke­o­lo­ger­na kra­ni­er från bland an­nat häs­tar och kor, som kan ha va­rit upp­sat­ta på vis­sa av stol­par­na. Det här är en av de störs­ta ar­ke­o­lo­gis­ka upp­täck­ter­na i Sve­ri­ge, och ny­he­ten spreds i me­di­er­na från USA i väst till Ku­wait i öst. Stolpra­der­na är från om­kring år 600 och är in­te det en­da mo­nu­ment i Gam­la Uppsa­la som ska­pa­des vid den­na tid. Man kan sä­ga att fy­ra un­der­verk till­kom un­der ven­del­ti­den, ett par hund­ra år fö­re vi­kin­ga­ti­dens bör­jan. För­u­tom stolp­mo­nu­men­tet är det all­ra mest kän­da de tre kungs­hö­gar­na, där för­mo­da­de sve­a­kung­ar har be­gravts. Två av hö­gar­na, öst­hö­gen och väst­hö­gen, un­der­sök­tes re­dan på 1800-ta­let och trots att grav­gå­vor­na så gott som för­störts på lik­bå­let går det än­då att ut­i­från dem skön­ja härs­kar­nas livs­stil. I li­vet ef­ter dö­den skul­le de ge sig ut på jakt till­sam­mans med häst, jakt­fåg­lar och hun­dar.

Där­ef­ter kun­de man roa sig med att spe­la spel och dric­ka vin ur glas­bä­ga­re. I väst­hö­gen låg spel­pjä­ser av el­fen­ben, och dess­utom kamé­er som tro­li­gen till­ver­kats i Kon­stan­ti­no­pel, da­gens Istan­bul. Guldin­fat­ta­de rö­da gra­na­ter är yt­ter­li­ga­re ett ex­em­pel på eli­tens kon­takt­nät. De kom­mer san­no­likt från nu­va­ran­de Sri Lan­ka och har nått nord­li­ga bredd­gra­der ge­nom mel­lan­hän­der vid det fran­kis­ka ho­vet.

Det tred­je un­der­ver­ket är kung­ar­nas re­si­dens ba­ra någ­ra hund­ra me­ter norr om hö­gar­na. Det har grävts ut i om­gång­ar se­dan 1990-ta­let, i hös­tas un­der­sök­tes det un­der led­ning av John Ljung­kvist vid Uppsa­la

uni­ver­si­tet. Där stå­ta­de en 600 kvadrat­me­ter stor hall­bygg­nad, ett trä­pa­lats som var en av Skan­di­na­vi­ens störs­ta bygg­na­der, uppe­mot tio me­ter hög. (Se Po­pu­lär ar­ke­o­lo­gi 5/17).

Här sam­la­des mäk­ti­ga män och kvin­nor från Svetjud – ett slags fe­de­ra­tion av sve­ar – för att fes­ta vid ri­tu­el­la mål­ti­der och pla­ne­ra kom­man­de plund­rings­fär­der. Det fanns många kung­ar vid den­na tid som ha­de makt över mind­re om­rå­den, men Uppsala­kung­en tycks ha va­rit kung­ar­nas kung. Till viss del kan det be­ro på ett på­stått släkt­skap med frukt­bar­hets­gu­den Frej.

Gam­la Uppsa­la var en central­plats, vil­ket in­ne­bär att plat­sen ha­de ju­ri­diskt, po­li­tiskt och re­li­giöst in­fly­tan­de över ett stör­re geo­gra­fiskt om­rå­de samt att han­del och spe­ci­a­li­se­rat hant­verk be­drevs här.

Men hö­gar­na, hal­len och stolpra­der­na var in­te det en­da som härs­kar­na i Gam­la Uppsa­la lät byg­ga vid den­na tid. Ba­ra någ­ra hund­ra me­ter ös­ter om hö­gar­na an­la­des den by där gård ef­ter gård låg på rad ut­med Vatt­hol­ma­vä­gen. Byn var kär­nan i Uppsa­la öd, den jor­de­gen­dom som för­sörj­de kung­ar­na än­nu un­der me­del­ti­den. Med sin ri­ka so­ci­a­la mång­fald är den som ett fjär­de un­der­verk som nu av­slö­jats. Tack va­re un­der­sök­ning­en av byn har en helt ny bild vux­it fram av plat­sen. Gam­la Uppsa­la, som ti­di­ga­re va­rit känt för si­na grav­hö­gar, har med ens bli­vit ett le­van­de sam­häl­le som kryl­la­de av kvin­nor, män och barn.

Ar­ke­o­lo­ger­na har kun­nat se att går­dar­na mås­te ha sam­ver­kat sinse­mel­lan. I ett par av dem har man sli­tit hårt med bo­skaps­sköt­sel, mal­ning av mjöl och tex­til- och me­tall­hant­verk.

I någ­ra and­ra går­dar har de över­ord­na­de hål­lit till; för­mod­li­gen har de över­va­kat ar­be­tet och dis­tri­bu­e­rat det som fram­ställts i byn till härs­kar­na, som mat, ty­ger, spi­kar, verk­tyg och va­pen.

I den nord­li­gas­te av de un­der­sök­ta går­dar­na vis­ta­des kri­ga­re.

Var­je mor­gon kun­de by­bor­na se so­len gå upp över grav­fäl­tet, som låg på and­ra si­dan vägen. Ar­ke­o­lo­ger­na fick chans att un­der­sök­ta över hund­ra gra­var från mit­ten av 500-ta­let till mit­ten av 1000-ta­let. Al­la var brand­gra­var, det vill sä­ga de dö­da har kre­me­rats. Än­då gick det att se stor so­ci­al skikt­ning även här.

Un­der ven­del­ti­den var det vrä­ki­ga lik­bål som gäll­de för de ri­kas­te. En man brän­des till­sam­mans med glas­bä­ga­re, spel­pjä­ser, ett barn och 16 djur, där­ibland en häst, hun­dar, nöt, duv­hök, berguv, svin, hjort, gås, trast och sik.

I fle­ra gra­var fanns de brän­da res­ter­na av kvin­nor med prakt­ful­la smyc­kesupp­sätt­ning­ar, uppe­mot hund­ra glaspär­lor, som fort­fa­ran­de har kvar si­na ly­san­de fär­ger.

Un­der vi­kin­ga­ti­den, 790–1050, stic­ker ing­en grav ut som rik­tigt rik på grav­fäl­tet, men ic­ke desto mind­re är gra­var­na in­tres­san­ta. Vis­sa är fynd­fat­ti­ga, en grav är fak­tiskt helt tom på fö­re­mål, vil­ket kan ty­da på att den dö­da va­rit en slav el­ler myc­ket fat­tig.

En ton­års­flic­ka som av­led på 900-ta­let har fått med sig för­gyll­da smyc­ken, en guld­ring och ett så kal­lat nål­hus att för­va­ra nå­lar i.

Det kanske mest spek­ta­ku­lä­ra fyn­det från vi­kin­ga­ti­den är ett svärd som låg böjt kring en ur­na med den dö­des brän­da ben – en av Gam­la Uppsa­las kri­ga­re.

Det var in­te ba­ra be­grav­ning­ar som äg­de rum på grav­fäl­tet, här hit­ta­des ock­så en kult­plats där man off­rat ett 40-tal amu­lett­ring­ar av järn till gu­dar­na. De va­ri­e­ra­de i stor­lek mel­lan fy­ra och åt­ta cen­ti­me­ter i di­a­me­ter, och vis­sa av dem har häng­en: små mi­ni­a­ty­rer av skä­ror, li­ar och run­da plat­tor som kan tol­kas som bröd. Även bort­om grav­fäl­tet off­ra­de man till gu­dar­na. I byn un­der­sök­te ar­ke­o­lo­ger­na tre kult­plat­ser där man de­po­ne­rat sä­deskorn, bröd, mi­ni­a­tyrsvärd och del av en häst­ut­rust­ning. Men det var up­pen­bar­li­gen in­te ba­ra fö­re­mål som skänk­tes som gå­va till gu­dar­na, ut­an ock­så ben från bå­de djur och män­ni­ska. I fle­ra av hu­sen har skal­lar lagts ner som ri­tu­el­la de­po­si­tio­ner, ett slags husof­fer. I en av går­dar­na var en hund­skal­le ned­grävd – möj­li­gen för att skyd­da dem som bod­de i hu­set. Ute på ett av gårds­tu­nen låg ett skall­frag­ment av en män­ni­ska, kanske en an­mo­der el­ler an­fa­der som för­mo­da­des kun­na hjäl­pa si­na släk­ting­ar. Des­sa fynd i var­dags­mil­jö ger en ovan­lig

”Gam­la Uppsa­la har med ens bli­vit ett le­van­de sam­häl­le med kvin­nor, män och barn”

in­blick i folk­tron och står i skarp kon­trast till de of­fent­li­ga sto­ra of­fer­fes­ter som hölls i Gam­la Uppsa­la un­der vi­kin­ga­ti­den. Det finns en sam­ti­da skild­ring av en så­dan, ned­teck­nad av den tys­ke kyr­ko­histo­ri­kern Adam av Bre­men på 1070-ta­let. Han be­rät­tar att sve­ar­na sam­la­des i Gam­la Uppsa­la vart ni­on­de år och då off­ra­de nio styc­ken av var­je le­van­de va­rel­se av han­kön till gu­dar­na: nio män, nio hun­dar, nio häs­tar och så vi­da­re. Krop­par­na häng­des i en he­lig lund och den­na ”hål­les så he­lig av hed­ning­ar­na, att var­je träd an­ses ha en gu­dom­lig kraft som följd av de off­ra­de krop­par­nas död och förrutt­nel­se”.

Ar­ke­o­lo­ger har ut­an fram­gång le­tat ef­ter den­na of­ferlund. Kanske kan ett nyupptäckt lår­ben från män­ni­ska som hit­ta­des i byn en gång ha hängt där? Lår­be­net, som hit­ta­des i en brunn, har gnag­mär­ken ef­ter hund­tän­der. Har nå­gon tas­sat i väg till lun­den och rof­fat åt sig en god­bit?

Men snart var de sto­ra of­fer­fes­ter­nas da­gar över. Kris­ten­do­men var i an­tå­gan­de. Nå­got som den va­rit i ett par hund­ra år i Sve­ri­ge. Men den nya tron ver­kar in­te ha fått över­tag i Gam­la Uppsa­la.

I sta­den Sig­tu­na, som ha­de an­lagts i slu­tet av 900-ta­let, ba­ra tre mil sö­der om Gam­la Uppsa­la, fanns kyr­kor, krist­na grav­fält och till och med en bis­kop. Men i Gam­la Uppsa­la fort­sat­te man att brän­na de dö­da och off­ra till de gam­la gu­dar­na.

Det hör­de till kung­ens upp­gift att fö­re­stå of­fer­fes­ter­na, och si­tu­a­tio­nen blev ohåll­bar för de krist­na makt­ha­var­na. Som ex­em­pel kan näm­nas kung Inge den äld­re, som i ett brev från på­ven år 1080 upp­ma­na­des att sö­ka ”det evigt go­da” och vi­sa präs­ter, bis­ko­par och kyr­kan vörd­nad. Till­sam­mans med sin fru He­le­na skänk­te Inge mark till Vre­ta klos­ter i Ös­ter­göt­land, Sve­ri­ges älds­ta kän­da klos­ter.

När han väg­ra­de att fö­re­stå blo­tet i Gam­la Uppsa­la upp­ma­na­de ting­et ho­nom att ab­di­ke­ra el­ler blo­ta. Ing­es svå­ger Blot-sven var in­te sen att ut­nytt­ja si­tu­a­tio­nen och sa­de sig vil­lig att hål­la i of­fer­fes­ten ba­ra han fick bli kung.

Blot-svens lyc­ka blev dock kort­va­rig, tre år se­na­re var Inge den äld­re till­ba­ka i Gam­la Uppsa­la med en här, brän­de ner Blot-svens re­si­dens och åter­tog kro­nan. Se­dan gick ut­veck­ling­en fort.

Ett halv­se­kel se­na­re, 1164, blev Gam­la Uppsa­la Sve­ri­ges förs­ta är­ke­s­ä­te. Då stod den sto­ra dom­kyr­kan klar som, lik­som hal­len en gång, var en av Nor­dens störs­ta bygg­na­der. Den bygg­des på mark som skänkts till kyr­kan av kung­a­mak­ten.

Går­dar­na i byn låg kvar på sam­ma stäl­le un­der me­del­ti­den, även om de blev fär­re till an­ta­let. By­bor­na fick sä­kert hjäl­pa till med dags­ver­ken för att få dom­kyr­kan i stånd: kö­ra sten, blan­da mur­bruk, snick­ra tak­sto­lar och dör­rar.

”Män­ni­skor­na i hö­gar­nas skug­ga gjor­de sats­ning­en på Gam­la Uppsa­la möj­lig”

Någ­ra fö­re­mål som bär kris­ten prä­gel har hit­tats på går­dar­na, bland an­nat ett run­bleck från 1000–1100-tal där or­den ”Ka­ta­ri­na”, ”he­lig”, ”Mi­kael” och ”hjäl­pe” kan skym­tas. Mi­kael syf­tar tro­li­gen på är­keäng­eln Mi­kael. Ka­ta­ri­na skul­le kun­na va­ra Ka­ta­ri­na den he­li­ga, men för­mod­li­gen in­te ef­tersom hon bör­ja­de dyr­kas långt se­na­re i Nor­den. Ka­ta­ri­na var ett ovan­ligt namn som ba­ra för­nä­ma kvin­nor bar. Kan det va­ra nam­net på run­blec­kets äga­re? Och i så fall, är det Inge den äl­dres dot­ter Ka­ta­ri­na som av­ses? Hon var svär­mor till en av de mest kän­da ge­stal­ter­na i Gam­la Uppsa­las histo­ria, näm­li­gen Erik den he­li­ge.

Vid 1100-ta­lets mitt ha­de Gam­la Uppsa­la allt­så bå­de dom­kyr­ka och är­ke­bis­kop, men det var nå­got som sak­na­des: ett hel­gon kopp­lat till plat­sen.

Hel­gon var vik­ti­ga och al­la kyr­kor vil­le ha re­li­ker som till ex­em­pel ske­lett­de­lar och klä­der som hört till dem. He­li­ga män och kvin­nor trod­des för­med­la bö­ner till Gud och gri­pa in när nå­got hemskt skett.

Hel­go­nen var syn­ner­li­gen lön­sam­ma för kyr­kor­na. Pil­gri­mer­na som kom till kyr­kan för att kom­ma nä­ra re­li­ker­na ha­de med sig gå­vor i form av vax­ljus, klä­der, djur och peng­ar. Ri­ka per­so­ner kun­de do­ne­ra he­la gods.

Det var Erik den he­li­ge som räd­da­de si­tu­a­tio­nen i Gam­la Uppsa­la. Han het­te egent­li­gen Erik Jed­vard­son, blev kung om­kring år 1150 och tros va­ra en av dom­kyr­kans bygg­her­rar. Men den 18 maj 1160, då han fi­ra­de mäs­san i da­gens Uppsa­la, blev han mör­dad av en dansk tron­pre­ten­dent vid namn Mag­nus Hen­riks­son.

Kort ef­ter mor­det sägs fle­ra un­der ha in­träf­fat: en käl­la bröt fram ur mar­ken där Eriks blod run­nit och en blind kvin­na fick sy­nen åter när hon, ef­ter att ha fått Eriks blod på fing­rar­na, fört dem till si­na ögon.

Erik be­grav­des i dom­kyr­kan i Gam­la Uppsa­la och snart vall­fär­da­de män­ni­skor dit för att få hjälp av hel­go­net. Pre­cis som un­der ven­del­tid och vi­kin­ga­tid fort­sat­te makt och re­li­gi­on att gå hand i hand i Gam­la Uppsa­la. Förr ha­de kung­ar­na på­stått att de var släkt med Frej, nu kun­de den Eriks­ka ät­ten häv­da släkt­skap med ett hel­gon.

Trots Erik den he­li­ges när­va­ro i Gam­la Uppsa­la var plat­sens da­gar räk­nan­de. Kyr­kan brann vid ett par till­fäl­len, och re­dan 1215 gav på­ven till­stånd att flyt­ta är­ke­s­ä­tet till Sig­tu­na i stäl­let – nå­got som dock in­te blev av.

I mit­ten av 1200-ta­let togs frå­gan upp på nytt, och då var det Öst­ra Aros, da­gens Uppsa­la, som häg­ra­de. Där ha­de en köp­stad ta­git form med fi­na bo­stads­hus som var mer loc­kan­de för kyr­kans män. Man häv­da­de att Gam­la Uppsa­la var en ”för­akt­lig och för­ak­tad” plats, dit knappt nå­gon kom för att hö­ra är­ke­bis­ko­pen pre­di­ka Guds ord. Och ut­an be­sö­ka­re inga gå­vor till kyr­kan.

Så slut­li­gen, år 1273, flyt­ta­de är­ke­s­ä­tet – och Erik den he­li­ges kvar­le­vor – till Öst­ra Aros. Där bygg­des en ny dom­kyr­ka av röd te­gel­sten och sta­den tog så små­ning­om över nam­net Uppsa­la. I Gam­la Uppsa­la ned­gra­de­ra­des den for­na prakt­ful­la dom­kyr­kan till soc­ken­kyr­ka. De­lar av den eld­här­ja­de kyr­kan revs och i dag står ba­ra central­tor­net, ko­ret och ab­si­den kvar. Men plat­sens mytomspun­na ryk­te fro­da­des och plat­sens stor­hets­tid fort­sat­te på sätt och vis. Ti­di­ga­re ha­de pam­pi­ga mo­nu­ment byggts, som hö­gar­na, hal­len, stolpra­der­na och dom­kyr­kan. Nu ska­pa­des luft­slott kring Sve­ri­ges histo­ria.

Kung­ar an­vän­de Uppsa­la hö­gar som ta­lar­stol och na­tio­na­lis­tis­ka idéer bör­ja­de snur­ra med Gam­la Uppsa­la som nav. Un­der 1600-ta­let me­na­de ve­ten­skaps­man­nen Olof Rud­beck den äld­re att Gam­la Uppsa­la va­rit hu­vud­sta­den i den forn­ti­da stor­mak­ten At­lan­tis. Och i april 1943 ja­ga­de po­li­ser med sa­bel i hand bort mot­de­mon­stran­ter som stör­de en na­zis­tisk ma­ni­fes­ta­tion vid kungs­hö­gar­na. Härs­kar­nas sto­ra in­ve­ste­ring i plat­sen om­kring år 600 vi­sa­de sig bli lång­li­vad. Få stäl­len i Sve­ri­ge har spe­lat så stor roll un­der en så lång tid som Gam­la Uppsa­la. Men den sto­ra sats­ning­en ha­de in­te va­rit möj­lig ut­an de många män­ni­skor som vis­ta­des i hö­gar­nas skug­ga, en histo­ria som vi in­te skul­le ha känt till om in­te den nya järn­vägs­tun­neln byggts.

Gu­da­bil­den, en gång för­gylld, hit­ta­des i en aris­to­krat­kvin­nas grav, da­te­rad till 600-700-ta­len.

An­ton Sei­ler un­der­sö­ker ett av stolp­hå­len i den 862 me­ter långa nor­ra ra­den.

Ett vi­kin­ga­ti­da svärd, 106 cen­ti­me­ter långt, låg böjt kring en ur­na.

Ar­ke­o­lo­ger un­der­sö­ker de går­dar som låg ut­med Vatt­hol­ma­vä­gen.

Stolpra­den kan ha flan­ke­rat en pro­ces­sions­väg.

Run­blec­ket är ba­ra tre gång­er två cen­ti­me­ter stort.

Ett hänge på­träf­fat i en ton­års­flic­kas grav.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.