Mi­na gräv

Populär Arkeologi - - Innehåll - Be­rät­tat för Hen­rik Hö­jer.

1930- OCH 40-TAL I stor­po­li­ti­kens skug­ga

Jag väx­te upp i en di­plo­mat­fa­milj, och min pap­pa och min gud­far ar­be­ta­de bland an­nat i Främ­re Asi­en och Sov­jet uni­o­nen. Det be­tyd­de myc­ket för mitt in­tres­se för Mel­la­nöstern.

Jag väx­te upp i skug­gan av stor­po­li­ti­ken. Min pap­pa bod­de i Moskva 1940–42 när bom­ber­na föll. Se­dan bod­de han i Ber­lin un­der res­ten kri­get, och även där föll bom­ber­na. Jag var där som­ma­ren 1942. Så and­ra världs­kri­get präg­la­de mig, så klart. Värl­den är så myc­ket stör­re än Sve­ri­ge!

1950-TAL Ar­ke­o­lo­gins guld­ål­der

Un­der 1950- och 60-ta­len var ar­ke­o­lo­gin ett väx­an­de och vik­tigt äm­ne. Det hän­de myc­ket, det gjor­des många sto­ra fynd och man sat­sa­de myc­ket peng­ar på ar­ke­o­lo­gi.

Jag läs­te språk, fi­lo­so­fi, re­li­gi­ons­hi­sto­ria och klas­sisk forn­kun­skap och tog en fil.kand. i Uppsa­la 1955. Se­dan var jag knu­ten till uni­ver­si­te­tet till och med 1970, då jag dis­pu­te­ra­de i ar­ke­o­lo­gi. Jag res­te myc­ket den­na tid, gräv­de of­ta på som­ma­ren och var i Uppsa­la på vin­tern.

1956 Ste­nen bär spår

I Aten ar­be­ta­de jag med själ­va bygg­na­der­na på Akro­po­lis. Ste­nen är det som bju­der män­ni­skan mest mot­stånd. Guld, sil­ver och le­ra kan man for­ma gans­ka lätt. Men sten är det svå­ra, ste­nen har makt. Så att han­te­ra sten är ett myc­ket sär­skilt hant­verk. Jag ana­ly­se­ra­de hur man ha­de be­ar­be­tat ste­nen på Akro­po­lis. Jag kan näs­tan allt om al­la ty­per av in­stru­ment och verk­tyg som man har an­vänt för att täm­ja ste­nen. Det­ta har ut­gjort bot­ten för myc­ket av mitt ar­ke­o­lo­gis­ka ar­be­te. Här har jag ock­så fått mö­ta spå­ren av dem som har gjort grov­job­bet, så att sä­ga. In­te av härs­kar­na och sam­hälls­e­li­ten.

1957 Mel­lan öst och väst

Jag var nog en av de förs­ta som in­tres­se­ra­de sig för mö­tet mel­lan öst och väst. För den som in­tres­se­rar sig för den an­ti­ka gre­kis­ka kul­tu­ren är Per­si­en, nu­va­ran­de Iran, centralt. Det var ju den sto­ra fi­en­den! Gre­ker­na mot per­ser­na var den sto­ra, grund­läg­gan­de kon­flik­ten. Det­ta fång­a­de mig. Ef­tersom jag var av di­plo­mats­läkt var jag in­tres­se­rad av bå­da si­dor, så att sä­ga. Jag vil­le in­te ta par­ti för det gre­kis­ka, nej jag vil­le i stäl­let ve­ta mer om den and­ra si­dan. Värl­den är ju stör­re än Gre­kland! När jag un­der en tid 1957 bod­de i Aten, åt jag en dag lunch med en äld­re ame­ri­kansk dam som skul­le re­sa till Iran, och hon er­bjöd mig att få föl­ja med. Så vi åk­te bil ge­nom Tur­ki­et till Iran. Det var så jag ham­na­de i det land som kom att bli så vik­tigt för min forsk­ning. Även där ar­be­ta­de jag med ste­nar. Det är ofatt­bart vil­ken kom­pe­tens man ha­de för fle­ra tu­sen år se­dan. Per­se­po­lis är till ex­em­pel ett fan­tas­tiskt bygg­nads­verk – oer­hört im­po­ne­ra­de och nå­got som sä­ger myc­ket om sam­häl­let det bygg­des i.

Jag åter­vän­de se­na­re till lan­det och ar­be­ta­de då i nord­väst­ra Iran, i Takht i Su­ley­man.

Jag ång­rar ba­ra en sak. När jag var en ung och tre­van­de ar­ke­o­log skrev jag på en ar­ti­kel om just Per­se­po­lis. På en av

bygg­na­der­na fanns en in­skrip­tion på tre språk: ela­mi­tis­ka, ba­by­lo­nis­ka och forn­per­sis­ka. Jag re­so­ne­ra­de om des­sa tre språk och att det per­sis­ka ri­ket be­stod av fle­ra oli­ka folk. Jag ha­de stor re­spekt för de äld­re ar­ke­o­lo­ger­na i Uppsa­la, och en av dem frå­ga­de mig ky­ligt: ”Men tänk om nå­gon av des­sa in­skrip­tio­ner har kom­mit till se­na­re?” Jag blev helt ställd! Och på grund av min osä­ker­het skrev jag om ar­ti­keln. Men det var ju helt fel! Jag tror att det­ta ty­värr är gans­ka van­ligt in­om ve­ten­ska­pen. Jag skäms över det än i dag. Men när man är ung är man of­ta all­de­les för osä­ker.

1959— 60 Fan­tas­tisk ke­ra­mik

Min pap­pa var po­ste­rad i Mex­i­ko, och jag var där i fle­ra må­na­der. Jag lär­de mig fram­för allt att se skill­na­der och lik­he­ter med fyn­den i vår världs­del och fun­de­ra över vad des­sa be­rod­de på. Az­te­ker­nas och may­as histo­ria är rik, men det­ta är en del av värl­den som många ar­ke­o­lo­ger i Eu­ro­pa in­te har in­tres­se­rat sig för. Ke­ra­mi­ken är fan­tas­tisk, och för mig hand­lar det of­ta om att jäm­fö­ra för att kun­na lä­ra sig mer. Där­för var det en in­tel­lek­tu­ellt myc­ket spän­nan­de tid.

Jag skrev myc­ket i dags­pres­sen i mi­na yng­re da­gar, och det­ta led­de till att jag fick er­bju­dan­den om att åka till Te­o­ti­hu­acán, ru­instad cir­ka 50 kilo­me­ter nord­öst om Mex­i­co Ci­ty, cent­rum för en in­fly­tel­se­rik kul­tur cir­ka 100 f.kr.–ca 700 e.kr.

1961— 65 Min as­si­stent kung­en

Ut­gräv­ning­en i San Gio­ve­na­le i Ita­li­en var re­sul­ta­tet av en in­bju­dan. Jag stan­na­de där i fy­ra år. Vi gräv­de ut en etrus­kisk by från 800-ta­let till 300-ta­let f.kr. Det var un­der­bart! Ita­li­en är nå­got spe­ci­ellt. Kung Gustav VI Adolf var min as­si­stent, och han äls­ka­de ar­ke­o­lo­gi. Han gil­la­de att va­ra i San Gio­ve­na­le. Det fun­ka­de bra att ar­be­ta ihop och jag tyck­te myc­ket om ho­nom. Vi gräv­de längs en vac­ker slutt­ning, där det fun­nits enkla­re bo­stä­der. Ar­be­tet hand­la­de om att ef­ter själ­va grä­van­det, som någ­ra lo­kalt an­ställ­da gjor­de, do­ku­men­te­ra, fo­to­gra­fe­ra och ana­ly­se­ra. Det är ut­tol­kan­det som är det in­tres­san­ta. Vi hit­ta­de hus och hus­ge­råd och and­ra spår av etrus­ker­na.

Ar­be­tet i fält kan va­ra en­kelt; vi bod­de i tält. Det är en tid som jag ser till­ba­ka på med gläd­je.

1970— 76 Dy­na­miskt i USA

Jag ar­be­ta­de på uni­ver­si­te­tet Bryn Mawr i Penn­syl­va­nia, USA, där jag un­der­vi­sa­de i klas­sisk och ori­en­ta­lisk ar­ke­o­lo­gi. Jag triv­des väl­digt bra i den dy­na­mis­ka ame­ri­kans­ka fors­kar- och uni­ver­si­tets­värl­den.

1977— 80 Dans­kan – en svår nöt

I någ­ra lä­ro­ri­ka år var jag pro­fes­sor i Kö­pen­hamn. Den dans­ka klas­sis­ka ar­ke­o­lo­gin var mer te­o­re­tisk än den svens­ka. Ef­tersom jag till­hör dem som in­te ba­ra är ut­grä­va­re, ut­an ock­så in­tres­se­rad av de stör­re sam­man­hang­en, var det­ta en in­tres­sant tid för mig. Men det fun­ka­de in­te med språ­ket. Det var plåg­samt att in­te kun­na ta­la dans­ka. Jag kun­de in­te ge det jag vil­le ge, så jag var tvung­en att sö­ka mig vi­da­re.

1979— 97 Cir­keln slöts i Rom

Jag blev chef för Svens­ka in­sti­tu­tet i Rom 1979 och kom att stan­na i he­la 18 år.

Jag ha­de ju som ung grävt i Ita­li­en och se­dan ar­be­tat i Främ­re Asi­en och i Gre­kland. Nu fick jag gläd­jen att slu­ta cir­keln och av­slu­ta mitt yr­kes­liv i Ita­li­en. Det lan­det är en syn­tes av he­la den an­ti­ka värl­den. För mig var det vik­tigt att va­ra öp­pen, att in­te fast­na i en re­gi­on, att för­sö­ka för­stå och le­va mig in i män­ni­skan. Jag tyc­ker om att gå ner i det för­flut­na, men att kopp­la det till nu­et är vad som har dri­vit mig. Jag har haft ro­ligt.

Carl Nylander, pro­fes­sor i klas­sisk och främ­re ori­en­ta­lisk ar­ke­o­lo­gi

I Es­fa­han, Iran 1957.

Vid ut­gräv­ning­en i San Gio­ve­na­le, Ita­li­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.