Brons­ål­derns fot­folk

UT­AN­FÖR GRAV­HÖ­GAR­NA. Un­der brons­ål­dern be­grav­des över­klas­sen i am­bi­tiö­sa grav­hö­gar. En ny un­der­sök­ning lå­ter oss nu få syn på dem som in­te fick en li­ka fin be­grav­ning.

Populär Arkeologi - - Ak­tu­ellt - AV SOP­HIE BER­GER­BRANT

Vår kun­skap om äld­re brons­ål­derns män­ni­skor är hu­vud­sak­li­gen be­grän­sad till de män­ni­skor som be­grav­des i hö­gar. In­te ba­ra ha­de des­sa per­so­ner till­gång till brons och dyr­ba­ra tex­ti­ler av ull, de blev ock­så be­grav­da i hö­gar som kräv­de sto­ra ar­betsin­sat­ser.

En för­sik­tig be­räk­ning av ar­betsin­sat­sen vid Skel­høj på Jyl­land ty­der på att minst hund­ra per­so­ner var in­blan­dan­de och att det tog dem minst fem vec­kor att byg­ga hö­gen, even­tu­ellt mer. De som be­grav­des på det­ta sätt ver­kar allt­så ha till­hört sam­häl­lets topp­skikt. Uppskatt­nings­vis be­grav­des cir­ka 20 pro­cent av be­folk­ning­en i Sydsve­ri­ge och Dan­mark i hög.

Kun­ska­pen om dem som be­grav­des ut­an­för hö­gar­na har där­e­mot va­rit be­grän­sad. I vå­ra mu­se­er finns dock en ve­ri­ta­bel skatt: spår av and­ra, ti­di­ga­re ut­gräv­da gra­var, bå­de med och ut­an grav­gå­vor. Dels hand­lar det om häll­kis­tor, det vill sä­ga ett slags sten­kam­mar­gra­var, dels om gra­var ut­an syn­li­ga mar­ke­ring­ar ovan mark, så kal­la­de flat­marks­gra­var.

I ett ny­li­gen av­slu­tat forsk­nings­pro­jekt vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet un­der­sök­te vi ett stort an­tal ti­di­ga­re ut­gräv­da gra­var från sten- och brons­ål­dern i Skå­ne och Dan­mark. Fle­ra av des­sa har ti­di­ga­re in­te upp­märk­sam­mats nämn­värt. Många av flat­marks­gra­var­na in­ne­höll in­te någ­ra da­ter­ba­ra fö­re­mål. Nu gjor­des oli­ka na­tur­ve­ten­skap­li­ga ana­ly­ser av des­sa gra­var.

Tack va­re kol-14-da­te­ring­ar av många tän­der från de skåns­ka gra­var­na har vi fått upp ögo­nen för fler av brons­ål­derns män­ni­skor. Många av gra­var­na som vi trod­de var från sten­ål­dern vi­sa­de sig till­hö­ra äld­re brons­ål­dern. Ett av de mer ovän­ta­de fal­len var en häll­kis­ta i Äng­a­möl­lan i när­he­ten av Kristi­an­stad, där många in­di­vi­der har be­gravts. Häll­kis­tan gräv­des ut av ar­ke­o­lo­ger från Lund på 1940-ta­let. Fö­re­må­len som på­träf­fa­des i häll­kis­tan var dol­kar, pil­spet­sar och skra­por, al­la av flin­ta, samt ke­ra­mik och ben­nå­lar. Fö­re­må­len pe­ka­de mot en tro­lig da­te­ring till sen­ne­o­li­ti­kum, den sista fa­sen av ne­o­li­ti­kum. I häll­kis­tan fanns läm­ning­ar ef­ter 14 in­di­vi­der. 13 av des­sa un­der­sök­tes i pro­jek­tet. De fles­ta per­so­ner­na för­vän­ta­des till­hö­ra sen­ne­o­li­ti­kum, men kol-14-da­te­ring­ar­na vi­sa­de att de ha­de levt un­der äld­re brons­ål­dern.

Här ha­de vi med and­ra ord 13 per­so­ner, som levt un­der äld­re brons­ål­dern, men som in­te ha­de be­gravts i hög.

Vil­ka var de då? De var sex vux­na män, tre vux­na kvin­nor, en obe­stäm­bar vux­en, två ung­do­mar och ett barn. Från två per­so­ner gick det att ut­vin­na ad­na, det vill sä­ga an­ci­ent (fos­silt) dna. Det vi­sa­de sig att des­sa per­so­ner in­te var be­släk­ta­de på mö­der­net, ef­tersom de ha­de oli­ka så kal­la­de mi­to­kond­ri­e­hap­lop­grup­per. Mi­to­kond­rie-dna går ba­ra i arv på mö­der­net. För os­te­o­lo­ger­na är det svå­ra­re att köns­be­stäm­ma unga män­ni­skor. Men med ana­lys av fos­silt dna gick det att fast­stäl­la kö­net på en 12-årig poj­ke. Det vi­sa­de sig ock­så att ett kra­ni­um som os­te­o­lo­gen be­dömt till­hör­de en man runt 30 år egent­li­gen var en kvin­nas.

Vi gjor­de ock­så ana­lys av stron­ti­um-iso­to­per som lag­ras i tan­de­malj för att om möj­ligt se om de grav­lag­da per­so­ner­na ha­de vux­it upp i om­rå­det. Det finns dock ing­en sam­lad bild av stron­ti­um­vär­de­na för om­rå­det kring Kristi­an­stad, vil­ket gör det svårt att dra säk­ra slut­sat­ser. För att få fram stron­ti­um­vär­den ana­ly­se­rar man vat­ten och väx­ter från om­rå­det. En så­dan kar­ta finns re­dan över Dan­mark och ar­be­tet med en över Skå­ne är på gång.

Om­rå­det är geo­lo­giskt kom­plext, så de lo­ka­la skill­na­der­na kan va­ra sto­ra. Men ha­de de un­der­sök­ta in­di­vi­der­na vux­it upp på sam­ma plats skul­le de i hög grad ha haft lik­nan­de vär­den. Det ha­de de in­te. De kan al­la ha vux­it upp i Skå­ne, men även nå­gon an­nan­stans i söd­ra Skan­di­na­vi­en, till ex­em­pel på Born­holm. Kol-14-da­te­ring­en och ben­ma­te­ri­a­let ty­der på att de dö­da har be­gravts i kanske tre om­gång­ar, un­der en pe­ri­od av cir­ka 140 år. Möj­li­gen har de dött av en smitt­sam sjuk­dom som har här­jat vid de tre till­fäl­le­na.

Den and­ra grav­ka­te­go­rin, flat­marks­gra­var­na, på­träf­fa­des till ex­em­pel på grav­fäl­ten Ki­a­by mos­se i Kristi­an­stads kom­mun och Väst­ra Virestad, norr om Trel­le­borg. I Ki­a­by mos­se, nä­ra Opp­man­na­sjön, plöj­des tre gra­var fram år 1916. Des­sa gra­var ha­de grävts ner i en äld­re boplats. Den förs­ta gra­ven in­ne­höll fisk­kro­kar av ben, ett flint­blad och en möj­lig sva­vel­kis­boll. Flint­bla­det och sva­vel­kis­bol­len har tro­ligt­vis an­vänts för att gö­ra upp eld. Den dö­de var en man, mel­lan 20 och 30 år gam­mal, som tro­li­gen vux­it upp på plat­sen. Kol-14da­te­ring­en vi­sa­de att han ha­de levt un­der

sen­ne­o­li­ti­kum. Trots fisk­kro­kar­na ha­de han som barn ätit spann­måls­ba­se­rad fö­da; fisk ha­de ba­ra ut­gjort en li­ten del av kos­ten.

Vid plat­sen för grav två ha­de en bon­de, 15 år in­nan gra­ven på­träf­fa­des, hit­tat en brons­ring, en brons­syl och li­te ben. Ske­let­tet i gra­ven vi­sa­de sig va­ra läm­ning­ar ef­ter en vux­en kvin­na. Fö­re­må­len från gra­ven har dock ty­värr för­kom­mit. Kol-14-da­te­ring­en vi­sa­de att gra­ven var från den förs­ta de­len av brons­ål­dern.

I den tred­je gra­ven låg ett barn, cir­ka fy­ra år gam­malt. Al­la grav­lag­da in­di­vi­der har lik­nan­de stron­ti­um­vär­den, vil­ket ty­der på att de vux­it upp på sam­ma plats, om än in­te sam­ti­digt. Trots att ba­ra tre gra­var är be­va­ra­de är det­ta tro­li­gen en lo­kal be­grav­nings­plats som an­vän­des un­der fle­ra hund­ra år. Sä­kert har många gra­var plöjts bort. Ki­a­by mos­se bär allt­så spår av en lo­kal­be­folk­ning som ha­de möj­lig­het att skaf­fa ett få­tal brons­före­mål, men som in­te ha­de mak­ten el­ler kon­tak­ter­na som kräv­des för att byg­ga hö­gar över si­na dö­da.

I Väst­ra Virestad har man be­gravt folk un­der myc­ket lång tid, tro­ligt­vis i mer än 1 500 år un­der sten- och brons­ål­dern. Här på­träf­fa­des gra­var i bör­jan av 1900-ta­let som se­na­re gräv­des ut. Sam­man­lagt fann man tolv gra­var, varav fy­ra var dub­bel­gra­var. Fem in­di­vi­der un­der­sök­tes, någ­ra ha­de da­te­ras i ti­di­ga­re forsk­nings­pro­jekt. Två av dub­bel­gra­var­na vi­sa­de sig in­ne­hål­la en ung per­son be­gravd till­sam­mans med en vux­en. Da­te­ring­ar­na ty­der på att de dog sam­ti­digt och där­för be­grav­des ihop. De två bar­nen var de en­da som fått brons med sig i gra­ven, och de var allt­så bå­da be­grav­da med en vux­en. An­nars in­ne­höll gra­var­na inga fö­re­mål.

Fy­ra av de fem ha­de väl­digt li­ka stron­ti­um­vär­den, me­dan ett vär­de av­vek. Den per­so­nen ha­de tro­li­gen vux­it upp på en an­nan plats. Han el­ler hon lev­de un­der brons­ål­derns förs­ta pe­ri­od, 1700-1600 f.kr., och kan ha kom­mit från Born­holm el­ler syd­öst­ra Skå­ne. 300 år se­na­re kan man i den här de­len av Skå­ne se tyd­li­ga spår av tä­ta kon­tak­ter med Born­holm ge­nom den så kal­la­de Born­holm sfi­bu­lan, ett spän­ne som an­vän­des för att hål­la ihop en man­tel. Born­holms-fi­bu­lan var med få un­dan­tag be­grän­sad till ett tyd­ligt geo­gra­fiskt om­rå­de: Born­holm och Skå­ne. Per­so­nen med det av­vi­kan­de stron­ti­um­vär­det vi­sar att kon­tak­ter­na mel­lan Skå­ne och Born­holm har en lång histo­ria och att de in­te ba­ra an­gick sam­häl­lets elit ut­an även de mind­re be­ställ­da bön­der­na.

Väst­ra Virestad var tro­li­gen ett grav­fält för en grupp el­ler en fa­milj un­der lång tid. Läm­ning­ar­na är in­te till­räck­ligt väl­be­va­ra­de för att det ska gå att gö­ra ana­ly­ser av fos­silt dna, vil­ket kun­de ha hjälpt oss att för­stå fa­mil­je­sam­man­sätt­ning­en. Di­e­ta­na­ly­ser­na vi­sar dock att al­la in­di­vi­der hu­vud­sak­li­gen åt jord­bruks­ba­se­rad fö­da, det vill sä­ga myc­ket kött och en del spann­mål. Brons­före­må­len och den per­son som in­te var född på plat­sen vi­sar att även van­li­ga bön­der ha­de till­gång till brons­ål­derns lång­vä­ga nät­verk, även om de in­te ha­de råd att lå­ta red­skap av brons och flin­ta föl­ja de dö­da i gra­ven. Des­sa be­höv­des ju för att hål­la i gång jord­bru­ket.

Vil­ka var skill­na­der­na mel­lan grup­per­na? Det ver­kar in­te som om de män­ni­skor som in­te be­grav­des i hög har ätit säm­re mat än de som be­grav­des i hög. Vi kan in­te se nå­gon skill­nad i kropps­längd. Den­na kan vis­ser­li­gen bå­de be­ro på kost och ha ge­ne­tis­ka or­sa­ker. Det har häv­dats att män­ni­skor­na här blev läng­re när stäpp­fol­ket kom till Eu­ro­pa och de­ras arvsan­lag blev van­li­ga. Men med in­vand­rar­na kom ock­så va­nan att äta mer kött från land­le­van­de djur, vil­ket ock­så bi­drar till kropps­läng­den. I Sydskan­di­na­vi­en ser vi med and­ra ord in­te att nå­gon grupp har ätit säm­re, mer än att

de som är be­grav­da i hög ver­kar ha mer ka­ri­es än de and­ra. Det­ta skul­le kun­na ty­da på att eli­ten åt mer ho­nung än and­ra sam­hälls­grup­per.

Det finns få spår av hur de som in­te var be­grav­da i hög var kläd­da. Bar de ock­så brons­ål­derns bru­na yl­leklä­der el­ler ha­de de klä­der av ex­em­pel­vis lä­der? Ny forsk­ning har vi­sat att he­la 80 pro­cent av den ull som hit­tats i dans­ka ek­kistegra­var – ur­hol­ka­de ek­stam­mar som fun­ge­ra­de som kis­tor i hö­gar på brons­ål­dern – in­te kan kom­ma från får i Dan­mark. Det finns väl­digt få ar­ke­o­lo­gis­ka spår av tex­til­pro­duk­tion i Sydskan­di­na­vi­en, nå­got som kan ty­da på att fär­di­ga tex­tili­er köp­tes in och att klä­der­na se­dan syd­des i Nor­den för att pas­sa den nor­dis­ka dräktsti­len. Men om det­ta ba­ra gäll­de sam­hälls­e­li­ten och om de van­li­ga bön­der­na bar and­ra plagg, det vet vi in­te.

Det vi­sa­de sig att vi fann fler barn i gra­var­na ut­an­för hö­gar­na. He­la 25 pro­cent av al­la ana­ly­se­ra­de gra­var var barn­gra­var jäm­fört med ett par pro­cent i hö­gar­na. Det ver­kar som en­dast ett få­tal av över­klass­bar­nen fick be­gra­vas i hö­gar­na, me­dan en stör­re del av ic­ke-eli­tens barn be­grav­des på sam­ma stäl­le som öv­ri­ga fa­mil­jen. Allt ty­der på att man un­der brons­ål­dern an­sågs vux­en vid 14 års ål­der. Ung­do­mar som dog vid 14 års ål­der el­ler äld­re be­grav­des med fö­re­mål som kan re­la­te­ras till den vux­na dräk­ten. De nya ana­ly­ser­na av ek­kistegra­ven i Skryd­strup på Jyl­land ty­der ock­så på att den 17-åri­ga kvin­nan i gra­ven har flyt­tat från sitt ur­sprungs­om­rå­de när hon var cir­ka 14 år och se­dan in­te rest nå­gon­stans un­der si­na sista tre år.

Att folk flyt­ta­de myc­ket un­der äld­re brons­ål­dern syns ock­så i ma­te­ri­a­let. Fler har be­gravts ut­an­för det om­rå­de där de föd­des än un­der sten­ål­dern. Av 28 ana­ly­se­ra­de per­so­ner be­grav­da i hög, häll­kis­ta, gång­grift och flat­marks­grav un­der äld­re brons­ål­dern var sju in­te föd­da där de var be­grav­da. Al­la barn var tro­li­gen be­grav­da där de vux­it upp, me­dan bå­de kvin­nor och män ur al­la sam­hälls­skikt flyt­ta­de, en del lång­vä­ga.

Med and­ra ord tycks var­dags­li­vet in­te skil­ja sig så myc­ket mel­lan grup­per­na. De åt un­ge­fär sam­ma mat, var un­ge­fär li­ka långa, lev­de un­ge­fär li­ka länge, flyt­ta­de från ett om­rå­de till ett an­nat i un­ge­fär li­ka stor ut­sträck­ning. Kanske gick det att se vem som var vem på dräk­ten, men det krävs myc­ket mer forsk­ning in­nan vi kan sä­ga nå­got om det.

Det som skil­jer är till­gång­en till brons och va­pen i gra­var­na. En­dast någ­ra få har grav­lagts med va­pen i häll­kis­ta el­ler flat­marks­grav och då hand­lar det om flint- el­ler brons­dol­kar. Män­ni­skor­na ut­an­för hö­gar­na be­grav­de si­na barn på ett sätt som gör att vi kan hit­ta dem i hög­re grad, men de har in­te haft möj­lig­het att lå­ta byg­ga en hög. Tro­li­gen var det i stäl­let de som bygg­de hö­gar­na till män­ni­skor­na ur de hög­re sam­hälls­skik­ten. I gen­gäld fick de till­gång till de­ras nät­verk och kun­de skaf­fa sig den brons de be­höv­de för sitt dag­li­ga ar­be­te, men in­te nog för att pry­da sig med.

Kraf­tig artros i en knä­led, fun­nen i häll­kis­tan i Äng­a­möl­lan nä­ra Kristi­an­stad. Knä­le­den är da­te­rad till äld­re brons­ål­der.

Rolf­s­hö­gar­na i Fjäl­kestad, nä­ra Kristi­an­stad, var rik­ti­ga över­klasssgra­var.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.