Se­di­ment som ar­kiv

Populär Arkeologi - - Bergsbruk - Richard Bindler och Johan Rydberg är pro­fes­sor re­spek­ti­ve lek­tor vid In­sti­tu­tio­nen för eko­lo­gi, mil­jö och geo­ve­ten­skap, Umeå uni­ver­si­tet.

På bott­nen av sjö­ar an­sam­las he­la ti­den ma­te­ri­al, så kal­lat se­di­ment. Se­di­men­tet be­står av mi­ne­ral­korn och väx­tres­ter från sjöns om­giv­ning, som blan­das med res­ter av allt som le­ver i själ­va sjön, till ex­em­pel al­ger, väx­ter och fis­kar. I sjöns dju­pas­te de­lar, där se­di­men­tet in­te rörs om av vind och vå­gor, byggs med ti­den upp ett tjockt skikt av se­di­ment; de dju­pas­te lag­ren är äldst och det övers­ta yngst. Ett orört se­di­ment är där­för ett ar­kiv över allt som hänt un­der sjöns histo­ria. Ge­nom att ana­ly­se­ra se­di­men­tets sam­man­sätt­ning kan vi lä­ra oss om bå­de na­tur­li­ga för­änd­ring­ar och för­änd­ring­ar or­sa­ka­de av män­ni­skor. Res­ter från de väx­ter som levt i el­ler vid sjön be­va­ras i se­di­men­tet, och kan be­rät­ta om hur ve­ge­ta­tio­nen har för­änd­rats. Li­kaså be­rät­tar de res­ter av al­ger som levt i sjön bland an­nat om hur sjöns nä­rings­sta­tus och ph-vär­de har för­änd­rats över tid. Om sko­gen kring sjön huggs ner le­der det­ta till en ökad halt mi­ne­ral­korn i se­di­men­tet, och om mar­ken bör­jar an­vän­das för jord­bruk bör­jar det dy­ka upp spår av od­lings­väx­ter, som pol­len­korn från råg och korn.

Gruv­drift läm­nar of­ta myc­ket tyd­li­ga spår i se­di­men­tet; dam­mar och vat­ten­kraft på­ver­kar trans­por­ten av mi­ne­ral­korn till sjön, läc­kage från gruv­varp och slagg ger öka­de hal­ter av malm­re­la­te­ra­de me­tal­ler som kop­par, bly och järn, och till­verk­ning och an­vänd­ning av trä­kol kan spå­ras i mäng­den mik­ro­sko­pis­ka kol­par­tik­lar i se­di­men­tet. Med and­ra ord är kons­ten att lä­sa se­di­men­tet ett ovär­der­ligt red­skap för att stu­de­ra bå­de hur land­ska­pet för­änd­ras ge­nom år­tu­sen­de­na och hur vi män­ni­skor på­ver­kar vår mil­jö.

för­änd­ring i se­di­men­tets sam­man­sätt­ning fö­re mit­ten av 1200-ta­let. Där­med finns in­te läng­re någ­ra be­lägg för att det fö­re­kom­mit nå­gon koppar­bryt­ning i Falun fö­re and­ra hälf­ten av 1200-ta­let. Det är först då som torv­lag­ret vid gru­van täcks av varp­sten, kop­par­hal­ten i Runns se­di­ment kraf­tigt sti­ger och skrift­li­ga käl­lor be­rät­tar om gru­vans ex­istens.

Om kop­parn i det got­länds­ka svär­det in­te kom från Falun – som va­rit Sve­ri­ges mest be­ty­dan­de kop­par­gru­va un­der näs­tan he­la vår mo­der­na histo­ria – var­i­från kom­mer den då? Vi be­slu­ta­de oss för att le­ta i Gar­pen­berg, un­ge­fär fem mil syd­öst om Falun. Här har bå­de järn och kop­par bru­tits un­der fle­ra år­hund­ra­den, och mal­men i Gar­pen­berg har en likar­tad sam­man­sätt­ning som den i Falun. En stor för­del med Gar­pen­berg jäm­fört med Falun är att sjön Gruv­sjön är mind­re än Runn, och att den lig­ger all­de­les in­till malm­krop­pen. Se­di­men­ten i Gruv­sjön är där­för bätt­re läm­pa­de för att spå­ra de all­ra ti­di­gas­te teck­nen på gruv­drift än vad se­di­men­ten i Runn är. Se­di­ment­pro­fi­len från Gruv­sjön vi­sar – som för­vän­tat – tyd­li­ga spår av gruv­bryt­ning­en. Det för­vå­nan­de är att hal­ten av kop­par och and­ra malm­re­la­te­ra­de me­tal­ler öka­de be­tyd­ligt re­dan 375 f.kr., det vill sä­ga näs­tan 1 200 år in­nan det got­länds­ka svär­det till­ver­ka­des och 1 600 år fö­re de förs­ta teck­nen på koppar­bryt­ning i Falun. Hal­ter­na av kop­par i se­di­men­tet ökar se­dan grad­vis i tre etap­per. Den förs­ta fa­sen på­går fram till 175 f.kr., den and­ra från år 115 till 275 och den tred­je, som star­tar på 400-ta­let, sträc­ker sig he­la vägen fram till i dag.

Så i stäl­let för att ”ba­ra” ve­ri­fi­e­ra att koppar­bryt­ning­en i Falun bör­ja­de på 800-ta­let vi­sar vå­ra nya stu­di­er att be­ty­dan­de koppar­bryt­ning bör­ja­de mer än 1 200 år ti­di­ga­re än vad vi ti­di­ga­re har trott. Den­na ti­di­ga bryt­ning sker dock in­te i Falun, ut­an i Gar­pen­berg. Att hal­ter­na i Gruv­sjöns se­di­ment ökar steg­vis kan tro­li­gen för­kla­ras av att me­to­der­na för bå­de bryt­ning och för­äd­ling av koppar­mal­men för­fi­nas med ti­den. Med de ti­di­gas­te me­to­der­na kun­de ba­ra den lät­till­gäng­li­ga mal­men nä­ra marky­tan bry­tas, men med ti­den ut­veck­la­des me­to­der för att bry­ta även den un­der­jor­dis­ka de­len av malm­krop­pen. I Falun be­rät­tar se­di­men­ten en helt an­nan histo­ria. När kop­par­han­te­ring­en väl star­ta­de i mit­ten av 1200-ta­let sker ut­veck­ling­en otro­ligt snabbt, och hal­ten kop­par i Runns se­di­ment ökar med 34 gång­er över en ti­o­års­pe­ri­od. Det­ta ty­der på att den som bör­ja­de bry­ta kop­par i Falun ha­de kun­skap och tek­no­lo­gi med sig från nå­gon an­nan plats, kanske från Gar­pen­berg. När Fa­lu kop­par­gru­va se­dan väx­er i stor­lek blir den snabbt stör­re – och vik­ti­ga­re – än gru­van i Gar­pen­berg, och med ti­den kom­mer den hi­sto­ris­ka koppar­bryt­ning­en i Sve­ri­ge att helt för­knip­pas med Falun.

Bergs­la­gen, Gar­pen­berg och Falun.Bergs­la­gen, ljus­grå mar­ke­ring överst t.v., ut­görs av en rad ad­mi­nist­ra­ti­va om­rå­den där gruv­drift be­drevs och fort­fa­ran­de be­drivs. Överst t.h. da­gens Gar­pen­berg med Gruv­sjön strax sö­der om det gam­la gruv­om­rå­det. Ne­derst da­gens Falun med gruv­om­rå­det och Sto­ra Stö­ten t.v. och sjö­ar­na Tis­ken och Runn, be­tyd­ligt läng­re ifrån gruv­om­rå­det än i Gar­pen­berg. De svar­ta punk­ter­na mar­ke­rar plat­ser där fors­kar­na har ta­git se­di­ment­pro­ver.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.