Sak­ka­ra

Sö­der om Kai­ro, i Sak­ka­ra, lig­ger de älds­ta py­ra­mi­der­na. Ut­gräv­ning­ar­na av­slö­jar stän­digt nya hem­lig­he­ter.

Populär Arkeologi - - Innehåll - AV ÅKE ENGS­HE­DEN FOTO MAFS/ CNRS/ E. LAROZE OCH ÅKE ENGS­HE­DEN

När jag hop­pat ur landcru­i­sern och krång­lar med in­ställ­ning­ar­na till min ka­me­ra för att kun­na ta någ­ra bil­der, hö­jer in­spek­tö­ren ne­re i gräv­gro­pen han­den var­nan­de och hoj­tar: No! No pho­to!

Till­sam­mans med någ­ra kol­le­ger har jag kom­mit till söd­ra Sak­ka­ra, ett par mil sö­der om Kai­ros väst­ra för­or­ter. Vi be­fin­ner oss på plat­sen för den py­ra­mid i vil­ken fa­rao Pe­pi I från den 6:e dy­nastin, 2345–2181 f.kr., be­grav­des. Även för egyp­to­lo­ger krävs till­stånd för att se det mesta bort­om tu­rist­kryss­ning­ar­nas high­lights, och vi är lät­ta­de över att vi, tack va­re in­bju­dan från det fransk-schwei­zis­ka gräv­tea­met Mis­sion ar­chéo­lo­gi­que fran­co-su­is­se de Saqqâ­ra, slup­pit den van­li­ga by­rå­kra­tin.

Ner­ver­na är på hel­spänn. De egyp­tis­ka ar­be­tar­na, runt ett sex­tio­tal, tram­par på och fors­lar bort san­den från fynd­plat­sen i öpp­na kor­gar. Någ­ra da­gar fö­re mitt be­sök har man fun­nit top­pen av en an­sen­lig obe­lisk, och man vill in­te att någ­ra bil­der sprids, in­nan de har of­fent­lig­gjorts av egyp­tis­ka myn­dig­he­ter. Forn­min­nes­för­valt­ning­en har ringt upp ut­gräv­nings­le­da­ren som in­skär­per vik­ten av att in­te fo­to­gra­fe­ra i den ru­ta där de se­nas­te fyn­den gjorts.

De mest kän­da py­ra­mi­der­na är de tre vid Gi­za ut­an­för Kai­ro, som är från den 4:e dy­nastin (cir­ka 4 500 år se­dan) och som räk­nas till an­ti­kens sju un­der­verk. Kung­li­ga grav­mo­nu­ment ut­för­des dock i py­ra­mid­form un­der nä­ra sex­hund­ra år, vil­ket in­ne­bär att man kan räk­na till fler än en bra bit över hund­ra kung­li­ga py­ra­mi­der i Egypten. Söd­ra Sak­ka­ra var i bruk fram­för allt un­der den 6:e dy­nastin, som av­slu­tar den stor­hets­pe­ri­od som går un­der nam­net Gam­la ri­ket. Pe­pi I:s re­ge­rings­tid va­ra­de i tju­go år. Man ha­de tä­ta han­dels­för­bin­del­ser med and­ra de­lar av öst­ra Me­del­havs­om­rå­det och fle­ra krigs­tåg ge­nom­för­des mot fiender i sö­der lik­som rä­der mot be­du­i­ner­na på Si­nai­halvön. Men det fanns an­led­ning till oro. En sam­man- svärj­ning mot fa­rao av­slö­ja­des på nä­ra håll; en av hans eg­na hust­rur vi­sa­de sig lig­ga bakom den.

Frans­ka fors­ka­re har va­rit på plats i söd­ra Sak­ka­ra se­dan 1963 och un­dan för un­dan grävt ut om­rå­det. Det är svårt att på plats få en överblick över al­la de byggnader – si­dopy­ra­mi­der, ka­pell och ma­ga­sin – som om­gav fa­ra­os grav­py­ra­mid. Vi för­ses med var sin kar­ta för att ori­en­te­ra oss. Gräv­le­da- ren Philip­pe Collom­bert, som till var­dags är pro­fes­sor i egyp­to­lo­gi vid uni­ver­si­te­tet i Genè­ve, le­der oss runt.

Pe­pis py­ra­mid mät­te ur­sprung­li­gen 52,5 me­ter, men an­vän­des som sten­brott i se­na­re tid och kol­lap­sa­de där­för. Fynd av ol­je­lam­por in­ne i py­ra­mi­den från mam­lu­ker­nas tid un­der sen­me­del­ti­den vi­sar att da­gens fors­ka­re har haft fö­re­gång­a­re. I dag är py­ra­mi­den in­te mer än tio me­ter hög och ser mer ut som en sand­lå­da i jät­te­for­mat. Det ur­sprung­li­ga slät­po­le­ra­de yt­skik­tet finns ba­ra kvar på någ­ra få stäl­len ne­re vid py­ra­mi­dens bas. Från den nor­ra si­dan le­der en gång in till en hall och en grav­kam­ma­re vil­kas väg­gar bär så kal­la­de py­ra­mid­tex­ter, hi­e­ro­gly­fin­skrif­ter med re­li­giöst in­ne­håll som skul­le ga­ran­te­ra kung­ens fort­be­stånd ef­ter dö­den.

Jag vag­gar fram på huk ge­nom gång­en mot det häg­ran­de elekt­ris­ka lju­set i grav­kam­ma­ren. När jag där ne­re lä­ser tex­ten på väg­gar­na slår mig

en märk­lig och ovän­tad de­talj: ett frag­ment från just den här gra­ven med py­ra­mid­tex­ter tog en svensk pro­fes­sor i egyp­to­lo­gi med sig hem på 1880-ta­let. I dag finns det i Mu­se­um Gusta­vi­a­num i Uppsa­la. Fö­re re­stau­re­rings­ar­be­te­na låg grav­kam­ma­ren med si­na tex­ter del­vis un­der bar him­mel och det var lätt att ploc­ka på sig lö­sa frag­ment.

Nå­got som skil­jer Pe­pi I:s grav­kom­plex från al­la ti­di­ga­re py­ra­mi­der är det sto­ra an­ta­let si­dopy­ra­mi­der runt om­kring. Det var in­te för­rän mot slu­tet av 1980-ta­let som de förs­ta upp­täck­tes med hjälp av en ti­dig ge­o­ra­dar­un­der­sök­ning och mag­ne­to­me­ter. Just nu kän­ner man till nio si­dopy­ra­mi­der, i hu­vud­sak för kung­ens ge­må­ler. Än­nu finns out­fors­ka­de om­rå­den sö­der om py­ra­mi­den, där man kan räk­na med att hit­ta likar­ta­de struk­tu­rer. I lik­het med kung­ens py­ra­mid har drott­ning­py­ra­mi­der­na se­na­re an­vänts som sten­brott, och de inre kam­rar­na är be­va­ra­de i skif­tan­de grad. An­märk­nings­värt är att py­ra­mid­tex­ter nu för förs­ta gång­en an­vänts för att de­ko­re­ra det inre av drott­ning­gra­var­na, me­dan ti­di­ga­re drott­ning­ars py­ra­mi­der va­rit odeko­re­ra­de. Det är ett ma­te­ri­al som kom­mer att sys­sel­sät­ta fors­kar­na länge. Sam­ma dag vi är på be­sök har re­stau­ra­to­rer­na just satt upp nya frag­ment på väg­gen i drott­ning Be­he­nus py­ra­mid.

Den störs­ta gra­ven, ut­ö­ver kung­ens egen, hör­de till drott­ning Anch­ne­spe­pi II. Ba­sens si­da i hen­nes py­ra­mid är he­la 32 me­ter lång. Grav­mo­nu­men­tets stor­lek och pla­ce­ring skvall­rar om att Anch­ne­spe­pi II ha­de en sär­skilt stark ställ­ning un­der tre fa­ra­o­ner som följ­de på varand­ra. Hon var först gift med den åld­ran­de Pe­pi I, äk­ta­de se­dan sin styv­son, den nye fa­ra­on Me­ren­re, som dock dog ti­digt, var­ef­ter hen­nes son med Me­ren­re, en li­ten gos­se känd som Pe­pi II, kom till mak­ten – for­mellt sett. Man kan ut­gå från att hon ha­de en hel del att sä­ga till om så länge han var li­ten. Det var hen­nes namn på den nyupp­täck­ta obe­lis­ken som jag in­te fick fo­to­gra­fe­ra. Man har än­nu ba­ra fun­nit den öv­re hal­van, men det går att räk­na ut att det är den störs­ta obe­lisk som över hu­vud ta­get har be­va­rats från Gam­la ri­ket. Att dö­ma av små hål på var­je si­da var obe­lis­kens topp från bör­jan klädd med guld­bleck. Man kan dess­utom ut­gå från att den var den ena de­len av ett obe­lisk­par, som mar­ke­ra­de in­gång­en till kulttemp­let som låg fram­för drott­ning­ens py­ra­mid. Till hjälp vid re­kon­struk­tio­nen är ett an­nat, mind­re obe­lisk­par som står fram­för drott­ning Nu­bu­nets grav. Rums­för­del­ning­en i grav­temp­let fram­för py­ra­mi­den är in­te all­tid lätt att ur­skil­ja, men från­va­ron av sli­tage på sten­lägg­ning­en an­ty­der var mu­rar­na kan ha fun­nits. Dörr­pas­sa­ger är of­ta mar­ke­ra­de in­di­rekt ge­nom spel­pla­ner för ett slags bräd­spel som vak­ter­na ristat di­rekt i sten­lägg­ning­en för att för­strö sig. Anch­ne­spe­pi II:S grav lig­ger läg­ligt nog mitt emel­lan hen­nes två ma­kars py­ra­mi­der, Pe­pi I:s och Me­ren­res.

Grav­om­rå­det i Sak­ka­ra sträc­ker sig åt al­la håll. Ett vik­tigt in­slag som kom­mit fram de se­nas­te åren är mu­ren i väs­ter, som anger hur långt grav­om­rå­det för Pe­pi I:s när­mas­te sträck­te sig. På väl­känt tids­ty­piskt egyp­tiskt manér val­de äm­bets­män­nen att läg­ga si­na gra­var så nä­ra fa­ra­os som möj­ligt.

En av de sto­ra över­rask­ning­ar­na från se­na­re år är an­nars upp­täck­ten av någ­ra sten­block på om­rå­det för Be­he­nus py­ra­mid. En ana­lys har vi­sat att det rör sig om en ko­pia av stor­man­nen We­nis själv­bi­o­gra­fi, som re­dan var känd från hans grav­mo­nu­ment i Abydos, en ort i söd­ra Egypten. I tex­ten be­rät­tar han om hur han gång på gång fick fa­ra­os för­tro­en­de för allt svå­ra­re upp­gif­ter. Un­der fa­rao Me­ren­re lät han trans­por­te­ra bå­de fa­ra­os sar­ko­fag och de sto­ra gra­nit­block som spär­ra­de gång­en in i gra­ven från sten­brot­ten. Fyn­det stäl­ler frå­gan om den­ne We­ni ha­de en and­ra grav i Sak­ka­ra, ut­ö­ver den som man har hit­tat i Abydos. Kanske var han egent­li­gen be­gravd i Sak­ka­ra?

När jag frå­gar Philip­pe Collom­bert vad han vill ta itu med här­näst, fun­de­rar han in­te länge:

– Vi skul­le vil­ja bör­ja grä­va ut pri­vat­gra­var­na, där ri­kets högs­ta dig­ni­tä­rer be­grav­des. De mås­te fin­nas väs­terut, på and­ra si­dan mu­ren som går runt den kung­li­ga nek­ro­po­len. Vi skul­le egent­li­gen vil­ja grä­va ut he­la nek­ro­po­len men det kom­mer själv­fal­let in­te att kun­na bli av un­der min lev­nad, läg­ger han till.

Djo­sers 60 me­ter höga trapp­stegs­py­ra­mid i nor­ra Sak­ka­ra är den älds­ta be­va­ra­de py­ra­mi­den.

Frag­ment från Pe­pi I:s py­ra­mid, som i dag finns i Mu­se­um Gusta­vi­a­num i Uppsa­la.

Gräv­le­da­ren Philip­pe Collom­bert vi­sar forn­ti­da spel­pla­ner i gol­vet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.