Strö­ja

STRÖ­JA. Ös­ter­göt­lands förs­ta hall­bygg­nad upp­för­des på obru­ten mark cir­ka år 450. Där har spår av möj­li­ga män­ni­skoof­fer på­träf­fats. Björn Hjul­ström be­rät­tar om uni­ka fynd på plat­sen för en vi­kin­ga­ti­da by.

Populär Arkeologi - - Innehåll - MAKTCENTRUM AV BJÖRN HJUL­STRÖM STRÖ­JA

En stor­sla­gen hall­bygg­nad där det blo­ta­des.

De förs­ta spå­ren av storgår­den i Strö­ja var ett stort skärv­stensla­ger. Ef­ter en del osä­ker­het tol­ka­de vi det som av­falls­ma­te­ri­al ef­ter stör­re sam­man­koms­ter. Men var­för skul­le så myc­ket folk ha sam­lats i en helt van­lig by? Sva­ret kom strax där­ef­ter. På en höjd­rygg hit­ta­de vi ett fynd­rikt kul­tur­la­ger och stol­par från ett hus av helt and­ra di­men­sio­ner än de öv­ri­ga hu­sen. Snart stod det klart att vi ha­de hit­tat Ös­ter­göt­lands förs­ta folk­vand­rings­ti­da hall­bygg­nad.

Hall­bygg­na­den vi­sa­de sig ha­de till­kom­mit cir­ka år 450. Då mås­te en grupp män­ni­skor med stor makt ha be­stämt sig för att upp­fö­ra den på mark som ald­rig ti­di­ga­re ha­de va­rit be­byggd. Kring hall­bygg­na­den bygg­des tre­skep­pi­ga hus som bo­stä­der åt hir­den, som var ett föl­je av fria kri­ga­re, ar­be­ta­re och/el­ler trä­lar. När hal­len kom till, bör­ja­de man hål­la stör­re bjud­ning­ar och sam­man­koms­ter som sä­kert in­ne­bar att folk kom till Strö­ja från när­om­rå­det. Av läm­ning­ar­na att dö­ma blo­ta­de man vid mö­te­na, även om ak­ti­vi­te­ter­na sä­kert var mer om­fat­tan­de och kom­plexa än vad vi kan för­stå el­ler åter­ska­pa.

Hal­len be­stod egent­li­gen av två byggnader som har stått på sam­ma plats. Den yng­re hal­len stod kvar till cir­ka år 650, men när den er­sat­te den äld­re vet vi in­te. I hal­len hölls gäs­ta­bud och var un­ge­fär av det slag som be­skrivs i is­länds­ka for­naldarsa­gor, Beuwulf, He­li­and och Snor­res Ed­da: en stor­sla­gen bygg­nad i vil­ken man kun­de sam­las för att un­der en höv­ding el­ler go­des led­ning blo­ta och/el­ler del­ta i ri­tu­el­la mål­ti­der och fes­ter.

I hall­hu­set gjor­de vi en del spe­ci­el­la fynd, som en svärdslip­nings­s­ten och glas­frag­ment bå­de från en grön snarte­mo­bä­ga­re och från en blå sna­bel­bä­ga­re. Dit räk­nar vi ock­så en stor mängd ut­sor­te­rad bol­mört som vid mak­ro­fos­si­la­na­ly­sen på­träf­fa­des vid här­den. I dag är bol­mört främst en ängs­växt som de fles­ta av oss in­te kän­ner an­nat än till nam­net. I äld­re ti­der var väx­ten sym­bol­lad­dad och om­gär­dad av mystik. Bol­mört in­ne­hål­ler äm­nen som kan va­ra lug­nan­de och mus­kelavslapp­na­de, men den kan även be­hand­las så att den ger hal­lu­ci­na­tio­ner.

Bol­mör­ten an­vän­des sä­kert in­om lä­ke­kons­ten men även vid sejd, en sorts troll­dom. Det kanske mest kän­da ex­emp­let på dess ri­tu­el­la funk­tion är fyn­det av en på­se med bol­mört som låg i en völ­vas grav ut­an­för bor­gen Fyr­kat på Jyl­land. Den tyd­li­ga kon­cent­ra­tio­nen i en cen­tral härd i ett hall­hus är en vik­tig pus­sel­bit för att för­stå vad som äg­de rum i hall­bygg­na­den.

Ne­dan­för hal­len fanns spår av kult­hand­ling­ar i två na­tur­li­ga sän­kor: matav­fall och läm­ning­ar ef­ter ri­tu­el­la ak­ti­vi­te­ter. Den störs­ta sän­kan var 60 gång­er 20 me­ter och fylld med skär­vig sten och obrän­da djur­ben; det var den vi först träf­fa­de på. Kol-14-da­te­ring­ar vi­sa­de att skärv­stenslag­ret fyll­des på kon­ti­nu­er­ligt från mitten av 400-ta­let fram till kring år 800. Den mind­re sän­kan tycks ha fyllts på un­der ti­den 650–900.

Vi tror att skärv­ste­nen fram­för allt kom till när man brygg­de öl som ser­ve­ra­des vid blo­ten. När man med­ve­tet vär­mer upp sten är det of­ta för att flyt­ta den från den ur-

sprung­li­ga vär­me­käl­lan och vär­ma upp nå­got som man in­te kan el­da di­rekt på. Vid en del me­del­ti­da öl­brygg­ning värm­de man på det vi­set upp vat­ten i trä­kar, in­nan det fanns stör­re me­tall­kärl. Vi kan även se spår av öl­brygg­ning i pol­le­na­na­ly­sen. I en brunn från ti­dig ven­del­tid in­vid skärv­stenslag­ret åter­fanns hum­le el­ler ham­pa, pors och älggräs, al­la vik­ti­ga in­gre­di­en­ser i öl- och mjöd­brygg­ning.

En del av de obrän­da djur­be­nen i sän­kor­na var från nöt, häst och varg. De var kraf­tigt hugg­na på ett sätt som in­te sker vid van­lig slakt. Till­vä­ga­gångs­sät­tet påmin­de om hug­gen i be­nen från kult­plat­sen i Borg sö­der om Norr­kö­ping som tol­ka­des som ri­tu­ellt be­hand­la­de.

Ett an­nat fynd med tyd­lig ri­tu­ell kopp­ling i skärv­stenslag­ret är en mi­ni­a­tyr­va­pen­de­på. Strax in­till hit­ta­de vi det förs­ta av fy­ra obrän­da skall­taks­frag­ment från män­ni­ska. Från­va­ron av öv­ri­ga obrän­da män­ni­sko­ben kan be­ro på att hu­vu­de­na har be­hand­lats för sig. Kanske ha­de män­ni­skor­na av­rät­tats som en del av ri­ten el­ler möj­li­gen som en del av rätt­skip­ning. Al­la skall­ta­ken da­te­ras till sen ven­del­tid–ti­dig vi­kin­ga­tid, vil­ket skul­le kun­na ty­da på att det­ta var en in­sta­bil pe­ri­od i Strö­ja. De kan kanske ock­så åter­speg­la nya idéer vid blo­tet.

Det fram­går tyd­ligt av ben­ma­te­ri­a­let att nöt­kött var det man hu­vud­sak­li­gen åt vid sam­man­koms­ter­na. En stör­re an­del ben var från de kött­fat­ti­ga de­lar­na hos svin och häst än från nöt­djur, vil­ket kan åter­speg­la att man be­hand­la­de djur oli­ka vid sam­man­koms­ter­na. Dess­utom fanns få­gel som and­fåg­lar, gås, svan, ska­ta, havs­örn, höns, kni­pa, kattugg­la, sta­re och al­få­gel, och fisk som gäd­da, mört, id, karp­fisk, sjö­bor­re, ål och lax/öring. Det fanns även varg, hund, rå­djur, ha­re, bä­ver, älg, ut­ter och räv. Tro­li­gen åt man av de fles­ta dju­ren, men vi har inga säk­ra slakt­spår från al­la ar­ter.

Up­pe på höjd­ryg­gen vid hall­bygg­na­den hit­ta­de vi va­pen och be­slag som till­hört eli­tens strids­ut­rust­ning. Fö­re­må­len som da­te­ra­des till ven­del­tid var av all­ra högs­ta

kva­li­tet. De vi­kin­ga­ti­da fyn­den är in­te li­ka tyd­ligt eli­tis­tis­ka, men sam­man­ta­get vitt­nar även ut­rust­ning­en un­der vi­kin­ga­tid om ett väl­bär­gat sam­hälls­skikt.

Det finns in­te sär­skilt många glas­fynd från Ös­ter­göt­land över hu­vud ta­get. Men någ­ra av de fi­nas­te fyn­den i Strö­ja är glas­kärl från pe­ri­o­den folk­vand­rings­tid–ti­dig vi­kin­ga­tid. Det är hus­ge­råd som an­ses va­ra sär­skilt lyx­igt och vitt­nar om Strö­jas sta­tus.

De förs­ta bygg­na­der­na i Strö­ja var kon­cen­tre­ra­de till en höjd­rygg som gick i nord–syd­lig rikt­ning. Den folk­vand­rings­ti­da och ti­dig ven­del­ti­da be­byg­gel­sen fort­sat­te väs­terut in un­der den väg som i dag går up­pe på åsen. Hall­kom­plex­et do­mi­ne­ra­de boplat­sen fram till cir­ka 650 då det sked­de en dra­ma­tisk för­änd­ring: de tre­skep­pi­ga hu­sen för­svann och man bör­ja­de byg­ga går­dar med mind­re en­s­kep­pi­ga hus. Över­gång­en till en­s­kep­pi­ga hus i så här stor ut­sträck­ning da­te­ras of­ta till sent 700-tal. Ibland fram­hål­ler man Bir­kas in­fly­tan­de. I Strö­ja kan vi allt­så se över­gång­en hund­ra år ti­di­ga­re. Vi har iden­ti­fi­e­rat 3–5 gårds­en­he­ter från 900-ta­let och det fanns helt sä­kert fle­ra går­dar ut­an­för vårt un­der­sök­nings­om­rå­de. Från ti­den ef­ter 650 har vi in­te hit­tat någ­ra läm­ning­ar ef­ter en hall­bygg­nad el­ler storgård. Er­sat­te ägar­na sin storgård med en mind­re gård styrd men in­te ägd av en bryte, el­ler ha­de des­sa tap­pat makt, vil­ket gjor­de går­den mer lik öv­ri­ga un­der­ly­dan­de går­dar? Att storgår­den för­svann mot­sägs av att man fort­sät­ter att fyl­la på skärv­stenslag­ren och av fle­ra fynd från sen ven­del­tid och vi­kin­ga­tid som ty­der på hög sta­tus. Det finns rim­li­ga för­kla­ring­ar till var­för vi in­te hit­tar storgår­den även om de in­te kan be­läg­gas. Tro­li­gast är att storgår­den låg kvar ut­an­för vårt un­der­sök­nings­om­rå­de. Vi vet att boplat­sen har fort­satt väs­terut och någ­ra av de fi­nas­te fyn­den gjor­des sö­der om hall­hu­set i ett om­rå­de som in­te har un­der­sökts. Storgår­den kan ha le­gat där un­der sen ven­del­tid och vi­kin­ga­tid. Vad hän­de se­dan? Från och med 1100-ta­let sjun­ker an­ta­let ar­ke­o­lo­giskt iden­ti­fi­e­ra­de byggnader kraf­tigt, lik­som ock­så an­ta­let fynd. Att läm­ning­ar­na blir mer dif­fu­sa är van­ligt vid un­der­sök­ning­ar av by­tom­ter, även om vi vet att går­dar­na fanns kvar och än mer så i mark som se­na­re har bru­kats som åker. Fynd­ma­te­ri­a­let från höjd­ryg­gen

ty­der än­då på att det kan ha fun­nits en gård av hög­re­ståndska­rak­tär un­der 1200-ta­let. På 1200-ta­let dy­ker det ock­så upp ett hus på höjd­ryg­gen som skil­jer ut sig ge­nom att va­ra dub­belt så stort som de störs­ta sam­ti­da hu­sen. Kanske är det se­nas­te spå­ret av en storgård i Strö­ja. Men det in­ne­bär in­te att Strö­ja by för­svann. Den lev­de vi­da­re ge­nom år­hund­ra­de­na fram tills den av­hys­tes un­der mitten av 1800-ta­let.

En vägg i den yng­re hal­len vi­la­de del­vis på en så kal­lad sten­syll (t.v.). Vägg­stol­par­na ha­de va­rit fäs­ta i en syll­stock som låg på sten­syl­len. När syll­ste­nen togs bort fram­träd­de vägg­stol­par­na från väg­gen i den äld­re hal­len (t.h.). Väg­gen ha­de på så vis f

Ett av de fy­ra mänsk­li­ga skall­ta­ken som på­träf­fa­des. Des­sa låg nä­ra skärv­stenslag­ret som in­ne­höll spår av ri­tu­el­la hand­ling­ar. Ef­tersom inga and­ra män­ni­sko­ben hit­ta­des tol­ka­des skal­lar­na som spår av off­ra­de el­ler av­rät­ta­de män­ni­skor, tro­li­gen hals­hugg­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.