Skylt­fi­lo­so­fi

SKYLT­FI­LO­SO­FI. Skyl­tar vid forn­läm­ning­ar ger of­ta en skev bild av det för­flut­na: föråld­rad, ste­re­o­typ och ibland svår­be­grip­lig. Men hur ska en bra skylt va­ra?

Populär Arkeologi - - Innehåll - AV MATS KARLS­SON

Att be­rät­ta om vår forn­tid är en tack­sam upp­gift för mu­se­er. På­kos­ta­de ut­ställ­ning­ar och kun­ni­ga gui­der ge­stal­tar ak­tu­el­la mus­ti­ga tolk­ning­ar av vårt för­flut­na. Men när vi kom­mer ut till forn­läm­ning­ar i land­ska­pet är bilden en an­nan.

Vi möts av enk­la plåt­skyl­tar som för­kun­nar ”Rö­se, brons­ål­der” el­ler i bäs­ta fall ett in­plas­tat pla­kat med färg­bil­der och be­rät­tan­de text. Om in­te vä­der och vind gått hårt åt skyl­ten. In­for­ma­tio­nen är of­ta föråld­rad och fö­ga an­pas­sad ef­ter sin publik, slump­mäs­sigt för­bi­pas­se­ran­de ut­an fack­kun­ska­per.

– Jag gil­lar me­tall­skyl­tar­na, de hål­ler väl­digt länge fy­siskt. När det gäl­ler skyl­tar vid run­ste­nar tyc­ker jag att de även hål­ler in­ne­hålls­mäs­sigt, jag gil­lar att det är råa fak­ta, att man in­te be­häf­tar läm­ning­en med för myc­ket tolk­ning­ar. Så­da­na blir snab­ba­re da­te­ra­de. Men skyl­tar be­rör och män­ni­skor har många syn­punk­ter på dem, säger ar­ke­o­lo­gen Lars An­ders­son, som bland an­nat in­ven­te­rat Stock­holms läns run­ste­nar.

Tolk­ning­ar kan onek­li­gen va­ra en het frå­ga, som sät­ter käns­lor i svall. Det fram­går, om in­te an­nat, med all önsk­värd tyd­lig­het av ex­emp­let Ales ste­nar (se si­dan 27). Där har i åra­tal ra­sat en hätsk kon­flikt om hur sten­sätt­ning­en ska tol­kas. Sta­tens fas­tig­hets­verk, som an­sva­rar för läm­ning­en, hål­ler på att ut­veck­la en ny skylt­nings­po­li­cy.

Hå­kan Karls­son, pro­fes­sor i ar­ke­o­lo­gi vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet, an­ser att det krävs en bätt­re di­a­log med män­ni­skor i byg­den när skyl­tar tas fram. Ing­en kun­skap ska dö­mas ut på för­hand, ut­an man mås­te va­ra ly­hörd för att var och en kan ha sin tolk­ning. Det ska­par för­stås ris­ken att all kun­skap re­la­ti­vi­se­ras, att ing­en san­ning finns.

– Man mås­te ba­se­ra sin tolk­ning på fak­ta, an­nars öpp­nar man för vad som helst. Jag är själv väl­digt klu­ven på grund av ”al­ter­na­ti­va fak­ta” och allt vad det he­ter. Men det är vik­tigt att uni­ver­si­te­ten, Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet och läns­sty­rel­ser­na blir oer­hört myc­ket mer öpp­na för att sam­ar­be­ta med dem som finns på lo­kal­pla­net, an­nars finns ris­ken att de äts upp av and­ra kraf­ter.

En stu­die som of­ta ci­te­ras är Nya och gam­la be­rät­tel­ser från 2012. Den gjor­des av ar­ke­o­lo­gen An­ders Hög­berg och Eva Pers­son på läns­sty­rel­sen i Skå­ne. En slut­sats var att man mås­te ta mer hän­syn till ge­nu­sa­spek­ter och in­klu­de­ring, så att skyl­tar­na kan för­stås av al­la och in­te ger köns­ste­re­o­ty­pa bil­der av det för­flut­na.

Den led­de till att läns­sty­rel­sen änd­ra­de ar­bets­sätt. Man ser nu över skyl­tar kom­mun­vis vart sjät­te år och by­ter ut vid be­hov. De skyl­ta­de läm­ning­ar­na har mins­kat från 740 till 400, en all­män trend över lan­det. Bätt­re med fär­re skyl­tar som hålls upp­da­te­ra­de än en stor mängd som man in­te mäk­tar med eko­no­miskt.

– När vi gör nya skyl­tar tän­ker vi ut­i­från vår rap­port. Det är of­ta små gre­jer vi änd­rar, myc­ket är fort­fa­ran­de re­le­vant. Vi kom­plet­te­rar ock­så med tex­ter på eng­els­ka och tys­ka, säger Eva Pers­son.

– Man får verk­li­gen ta på rätt glas­ö­gon och ta sig tid när man sit­ter med text­kor­rek­tu­ren. Det är lätt att i det dag­li­ga ar­be­tet mis­sa nå­got.

Att ge kor­rekt och en­ga­ge­ran­de in­for­ma­tion på be­grän­sat ut­rym­me är ett stän­digt di­lem­ma.

– Myc­ket på skyl­tar­na är föråld­rat och ste­re­o­typt. Grav­fält be­skrivs likar­tat över­allt, li­kaså hi­sto­ris­ka ske­en­den. Det är mest ak­ti­va män med va­pen som av­bil­das. Kvin­nor­na är pas­si­va, hu­kar vid här­den el­ler sör­jer vid be­grav­nings­ri­tu­a­ler, säger ar­ke­o­lo­gen To­ve Stjär­na.

För fy­ra år se­dan stu­de­ra­de hon, då vid Stock­holms läns mu­se­um, i rap­por­ten Plats för al­la drygt 60 skyl­tar vid forn­läm­ning­ar i lä­net, ett un­der­lag för att öka al­las del­ak­tig­het i kul­tur­ar­vet. – När skyl­tar upp­da­te­ras be­ta­las ar­be­tet of­ta av bi­drag och upp­hand­las i kon­kur­rens för att få lägs­ta pris. Då blir det lätt en slent­ri­an­mäs­sig skylt som gjorts hund­ra gång­er för­ut. Men man be­hö­ver tän­ka till li­te och stu­de­ra ak­tu­ell forsk­ning – och det tar tid. På 1970-ta­let an­sva­ra­de Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet för skylt­ning och drog i gång forn­läm­ning­ar­nas mil­jon­pro­gram – ett jät­te­pro­jekt där al­la lan­dets läm­ning­ar skul­le få skyl­tar.de skyl­tar som satts upp un­der förs­ta hal­van av 1900-ta­let var mer var­nings­skyl­tar – ”Skyd­dat forn­min­ne” – än in­for­ma­tion om plat­sen. Må­let nåd­des in­te, men pro­jek­tet led­de till en stan­dar­di­se­ring, med ex­em­pel­vis sam­ma tids­lin­je på al­la skyl­tar, från isloss­ning till nu­tid. Läm­ning­ar be­skrevs scha­blonar­tat ut­an stör­re kopp­ling till plat­sen el­ler det lo­ka­la sam­man­hang­et. – Mu­se­er­na har no­ga sett över hur man han­te­rar sitt ma­te­ri­al pe­da­go­giskt. Men ute i land­ska­pet vet man för det förs­ta in­te vem man vän­der sig till, säger Hå­kan Karls­son.

Till­sam­mans med An­ders Gustafs­son gjor­de han 2004 en kart­lägg­ning av skyl­tar som sat­tes upp i Bohuslän på 1940-ta­let. Bohuslän var pi­lot­län in­för en pla­ne­rad förs­ta rikstäc­kan­de över­syn av skyl­tar­na, som dock in­te blev av. Ut­i­från rap­por­ten Plats på scen ut­veck­la­de de si­na slut­sat­ser i pam­flet­ten Kul­tur­arv som sam­hälls­di­a­log.

För­fat­tar­na på­ta­la­de att det är av störs­ta vikt för de­mo­kra­tin att kul­tur­ar­vet för­val­tas i en le­van­de di­a­log med med­bor­gar­na. Men struk­tu­rer, ar­bets­sätt, kun­skaps­syn och kom­mu­ni­ka­tions­for­mer läg­ger hin­der i vä­gen för det­ta; för­valt­ning­en har svårt att fånga upp det folk­li­ga in­tres­set, an­såg de.

Un­der fram­för allt ef­ter­krigs­ti­den har di­a­lo­gen med folk i byg­der­na er­satts med en upp­del­ning mel­lan proffs och ama­tö­rer. In­for­ma­tio­nen är nu en monolog upp­i­från, me­na­de för­fat­tar­na.

Lik­nan­de stu­di­er har gjorts i oli­ka län, där pro­blem med äld­re skyl­tar lyfts fram. In­for­ma­tio­nen är in­te all­tid kor­rekt, nya rön sak­nas. Språ­ket kan va­ra svårt att för­stå, fackut­tryck för­kla­ras in­te el­ler så tas ing­en hän­syn till den som in­te be­härs­kar svenska språ­ket el­ler in­te gått i svensk sko­la. Ge­nu­sa­spek­ten för­bi­ses ge­nom­gå­en­de.

Från 1980-ta­let har dock mer hän­syn ta­gits till fler tolk­ning­ar, en­ligt Hå­kan Karls­son:

– På 1970-ta­let var in­ne­hål­let en kro­no­lo­gi, vil­ken typ av läm­ning det var och att den var skyd­dad: en väl­digt tvär­sä­ker in­for­ma­tion. Men när an­sva­ret la­des över på läns­ni­vå bör­ja­de man job­ba med il­lust­ra­tio­ner och öpp­na­de för re­flek­tion. Det var in­te det oer­hört säk­ra till­ta­let. Men än i dag skif­tar det myc­ket be­ro­en­de på vem som gör skyl­tar­na.

An­sva­ret för att för­val­ta och skyl­ta de fles­ta forn­min­nen lig­ger hos läns­sty­rel­ser­na, men de kan de­le­ge­ra det. I bland an­nat Stock­holms län har kom­mu­ner­na fått an­sva­ret. Dock de­lar läns­sty­rel­ser­na ut de me­del som kom­mu­ner­na sö­ker ur Eu-an­sla­gen för kul­turmil­jö­vård. Ibland kan även pri­va­ta ak­tö­rer få an­sva­ret.

De forn­läm­ning­ar som Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet ti­di­ga­re ha­de an­svar för för­val­tas se­dan 2015 av Sta­tens fas­tig­hets­verk. Det är Ales ste­nar och yt­ter­li­ga­re cir­ka 70 plat­ser, bland dem någ­ra av vå­ra mest kän­da läm­ning­ar, som Bir­ka med Hov­går­den, Eke­torp på Öland, Vi­singsö med bor­gar­na Näs och Vi­sings­borg, Ki­viks­gra­ven, Vax­holms kastell och Bo­hus fäst­ning.

Myn­dig­he­ten hål­ler på att fär­dig­stäl­la en plan för bland an­nat skylt­ning av des­sa.

Ett pro­blem är att läns­sty­rel­ser­na har få ar­ke­o­lo­ger och att kom­mu­ner helt sak­nar dem och att skyl­tar­na där­för pro­du­ce­ras av pri­va­ta fir­mor som täv­lar i upp­hand­ling.

Skå­ne har i jäm­fö­rel­se med and­ra län många skyl­tar och sat­sar 100 000 kro­nor om året på att upp­da­te­ra dem, upp­ger Eva Pers­son. Hur myc­ket and­ra län läg­ger ner va­ri­e­rar kraf­tigt från år till år. Nå­gon trend går in­te att ut­lä­sa av Rik­san­tik­va­rieäm­be­tets läns­vi­sa sta­tistik om an­vänd­ning­en av EU:S kul­turmil­jö­vårds­an­slag, ut­ö­ver att folk­ri­ka län i all­män­het sat­sar mer.

Att ef­ter­ly­sa kön­sa­spek­ter och nya forsk­nings­rön på skyl­tar är i dag att slå in öpp­na dör­rar. Än­då blir det ibland fel, av eko­no­mis­ka skäl och tids­brist. Men kring den de­mo­kra­tis­ka aspek­ten, al­las för­stå­el­se av en läm­ning, är med­ve­ten­he­ten in­te li­ka ut­bredd.

Även i den skåns­ka rap­por­ten på­pe­kas att fackut­tryck of­ta in­te för­kla­ras. Den som in­te är spe­ci­al­in­tres­se­rad el­ler som in­te växt upp i Sve­ri­ge kan ha svårt att för­stå vad som me­nas med till ex­em­pel land­höj­ning, ti­on­de, all­mo­ge el­ler hus­för­hörslängd.

Den hi­sto­ris­ka bilden kopp­las säl­lan till da­gens plats och sam­man­hang, trots att läm­ning­en kan ha helt and­ra in­ne­bör­der i folk­tro och dag­lig an­vänd­ning.

– Det ska­par en ali­e­ne­rad ef­fekt hos dem som bor runt knu­ten. Man mås­te för­stå att man är sam­tids­be­ro­en­de. Den forsk­nings­mäs­si­ga kun­ska­pen om ex­em­pel­vis en brons­ål­ders­hög är trög, men an­vänd­ning­en av den är sam­tids­ba­se­rad, kvick och för­än­der­lig, säger An­ders Hög­berg, verk­sam vid Lin­néu­ni­ver­si­te­tet i Kal­mar.

– Då är kanske in­te en tra­di­tio­nell skylt rätt platt­form, ut­an en di­gi­tal skylt el­ler ett sam­ar­be­te mel­lan hem­bygds­för­e­ning­ar med gui­der och sko­lor skul­le fun­ge­ra bätt­re.

Re­dan nu finns på många skyl­tar te­le­fon­num­mer att ringa el­ler Qr-ko­der, det vill

sä­ga fyr­kan­ter med ko­da­de möns­ter som man lä­ser med en app i mo­bi­len som le­der till en hem­si­da där man får ve­ta mer. Många för­sök på­går med mer avan­ce­ra­de di­gi­ta­la lös­ning­ar.

Att er­sät­ta da­gens skyl­tar med dataskär­mar är in­te en­kelt. De mås­te skyd­das mot vä­der, vind och van­da­lism. Ett test gjor­des 2016 vid Sand­by borg på Öland, som har grävts ut se­dan 2010, då spår av en mas­sa­ker på 400-ta­let hit­ta­des.

Kal­mar läns mu­se­um sat­te i sam­ar­be­te med Riks­ut­ställ­ning­ar upp en så kall­lad e-bläck­skärm, som fun­ge­rar även där det sak­nas ström. Den kan upp­da­te­ras på di­stans via en li­ten ser­ver och bygg­des in i en ”kur” med två väg­gar i vin­kel och ett tak av ros­tigt stål. Ovan­på la­des sol­cel­ler som för­såg skärm och ser­ver med ström.

Att byg­ga och in­stal­le­ra allt det­ta är för­stås be­tyd­ligt dy­ra­re än en van­lig skylt, men lätt att hål­la ak­tu­ellt. Dess­utom väx­la­des si­dor på svenska och eng­els­ka med någ­ra mi­nu­ters mel­lan­rum.

– Fram­åt vå­ren ska vi bör­ja an­vän­da den skarpt. Den krä­ver till­syn och det är ett pro­blem på vin­tern, då det blir blött där den står. Men den är sta­bil och folk gil­lar den. Jag tyc­ker den är skitsnygg, säger Lud­vig Pap­mehl-du­fay på Kal­mar läns mu­se­um.

Lät­ta­re är att få in­for­ma­tion i mo­bi­len, el­ler surf­plat­tor som lå­nas ut på plats. Det har man tes­tat i Gam­la Uppsa­la, i ett forsk­nings­pro­jekt vid Uppsa­la uni­ver­si­tet om vi­su­a­li­se­ring av Gis-da­ta, ett geo­gra­fiskt in­for­ma­tions­sy­stem. Da­ta om al­la ut­gräv­ning­ar de se­nas­te 150 åren ma­ta­des in för att sam­man­stäl­la frag­men­ti­se­rad kun­skap och se vil­ka luc­kor som finns.

– Se­dan var in­te ste­get långt till land­skaps­re­kon­struk­tio­ner och byggnader i 3D. Vi tog in pro­gram­me­ra­re och spel­ut­veck­la­re som knöt sam­man GPS, gy­ro och spel­gra­fik, be­rät­tar John Ljung­kvist. Han dri­ver pro­jek­tet vid Ar­ke­o­lo­gis­ka in­sti­tu­tio­nen vid Uppsa­la uni­ver­si­tet och har knop­pat av ett eget fö­re­tag som gjort lös­ning­en kom­mer­si­ell.

Tan­ken är att, som i spe­let Po­ke­mon Go, rik­ta mo­bi­len mot en punkt, tryc­ka på en knapp och få en vi­su­a­li­se­ring av plat­sen på skär­men. I Gam­la Uppsa­la får man upp­le­va hö­gar­na och kungs­går­den på 650-ta­let (se Po­pu­lär ar­ke­o­lo­gi 1/18).

I fram­ti­den kom­mer det att räc­ka med en en­da app för tu­sen­tals forn­läm­ning­ar, tror John Ljung­kvist.

– Men jag tror in­te man kan gå ifrån skyl­tar helt, en app är ett kom­ple­ment.

Väl­jer man att även ta hän­syn till lo­ka­la tolk­ning­ar och tra­di­tio­ner i skyl­tar­nas tex­ter, för att nå en bre­da­re mål­grupp, finns myc­ket kun­skap i byg­der­na. Där är hem­bygds­rö­rel­sen med över 400 000 med­lem­mar en klent ut­nytt­jad re­surs, trots att Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet ta­git fram en check­lis­ta för hur myn­dig­he­ter kan sam­ar­be­ta med hem­bygds­för­e­ning­ar.

– Där finns det män­ni­skor som vill be­rät­ta hur myc­ket som helst. En un­der­sök­ning vi­sar att folk hell­re vill ha gui­der än skyl­tar. Det som är be­ty­del­se­fullt lo­kalt är in­te nöd­vän­digt­vis det som har skydd i lag­stift­ning­en. Där finns ett glapp, in­te minst se­dan la­gen änd­rats så att ba­ra läm­ning­ar fö­re 1850 skyd­das – in­te det som är ”var­ak­tigt över­gi­vet” som det het­te för­ut, säger Hå­kan Karls­son.

En hel del hem­bygds­för­e­ning­ar sam­ar­be­tar med mu­se­er, läns­sty­rel­ser och ar­ke­o­lo­ger på fäl­tet, en­ligt Mi­chael Le­horst, ar­ke­o­log och kul­turmil­jöstra­teg på Sve­ri­ges hem­bygds­för­bund. – Of­ta finns be­rät­tel­ser som kanske in­te är ve­ten­skap­ligt kor­rek­ta, men som säger nå­got om en bygds histo­ria. Fast det kan myc­ket väl lig­ga san­ning­ar i dem. Som när det be­rät­ta­des om en gård som öde­la­des av di­ger­dö­den. Och så vi­sa­de det sig va­ra så, och det ha­de be­va­rats i det all­män­na med­ve­tan­det i 700 år! säger han. And­ra ex­em­pel är hem­bygds­för­e­ning­ar som får i upp­drag att i sam­ar­be­te med ar­ke­o­lo­ger an­läg­ga kul­tursti­gar, som på Lovön med Drott­ning­holms slott. Byg­de­och kul­tur­för­e­ning­ar med fle­ra sät­ter ock­så upp eg­na skyl­tar på många håll. Men för­e­ning­ar skul­le kun­na gö­ra mer om det sat­sa­des li­ka myc­ket på kul­turmil­jö­vår­den som på na­tur­vår­den, an­ser Mi­chael Le­horst.

”Ett pro­blem är att skyl­tar­na många gång­er pro­du­ce­ras av pri­va­ta fir­mor som täv­lar i upp­hand­ling”

Många plåt­skyl­tar er­sätts av på­kos­ta­de tav­lor med mer in­for­ma­tion om läm­ning­en. Men tolk­ning­ar kan åld­ras.

Hur ska en forn­läm­ning skyl­tas? Det är en frå­ga som en­ga­ge­rar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.