Mi­na gräv

Populär Arkeologi - - Innehåll - Be­rät­tat för Cecilia Christ­ner Ri­ad

1967 Ske­lett på Fårö

Jag har all­tid va­rit in­tres­se­rad av ske­lett. Som barn ploc­ka­de jag ben från få­gel, fisk och får på Fårö om som­rar­na, och min pap­pa som var lä­ka­re kun­de vi­sa mig li­te vad som var vad. När jag var åt­ta blev jag om­kullåkt på en skrid­sko­ba­na och fick en spric­ka i han­den; på la­sa­ret­tet fick jag se rönt­gen­bil­den. Jag fick ock­så föl­ja med pap­pa som då var barn­lä­ka­re till bar­nav­del­ning­en. De sju­ka bar­nen gjor­de starkt in­tryck på mig. Mitt in­tres­se för häl­sa och sjuk­do­mar har hål­lit i sig se­dan dess.

1981 Be­nen över­ty­ga­de

Jag bör­ja­de lä­sa ar­ke­o­lo­gi på uni­ver­si­te­tet. På se­mi­na­ri­e­gräv­ning­en kom det fram ben och det stod klart för mig att os­te­o­lo­gi var det jag skul­le lä­sa här­näst. Re­dan förs­ta lek­tio­nen viss­te jag att det­ta vil­le jag äg­na mig åt – även om det in­te fanns någ­ra jobb.

1984 Ompla­ce­rad i Trond­heim

Ef­ter ex­a­men fick jag som­mar­jobb vid den sto­ra ut­gräv­ning­en av Ska­te­holm i Skå­ne, en av de älds­ta sten­ål­ders­boplat­ser­na i Sve­ri­ge. På hös­ten kom jag till Trond­heim där en me­del­ti­da grav­plats skul­le grä­vas ut. Jag skul­le re­gi­stre­ra ke­ra­mik, men blev re­dan förs­ta tim­men ompla­ce­rad när de hör­de att jag ha­de läst os­te­o­lo­gi. Jag gick ige­nom mas­sor av ske­lett. När de förs­ta ske­let­ten med sjuk­li­ga för­änd­ring­ar på­träf­fa­des vän­de jag mig till sjuk­hu­set och en in­tres­se­rad rönt­gen­lä­ka­re. Jag fick kom­ma dit på kväl­lar­na och rönt­ga in­tres­san­ta ben. Vi skrev en ar­ti­kel till­sam­mans om ti­di­ga sy­fi­lis­fall i Nor­ge i Me­di­cal Histo­ry.

1985 Sjuk­do­mar på ras­ten

Till­ba­ka i Lund fick jag ar­be­te på Zoo­lo­gis­ka in­sti­tu­tio­nen. Jag ord­na­de de­ras sam­ling­ar in­för en flytt. Men det var män­ni­sko­ben jag var in­tres­se­rad av och vän­de mig till Kul­tu­ren i Lund, ef­tersom jag viss­te att där fanns ske­lett­ma­te­ri­al som in­te var ge­nom­gång­et, och att os­te­o­lo­gen var på väg att gå i pen­sion. Men det fanns ba­ra peng­ar för att stäl­la de klas­sis­ka frå­gor­na om ål­der, kön och längd. Om jag vil­le se på nå­got an­nat så fick jag gö­ra det på fri­ti­den, så jag äg­na­de ras­ter­na åt att iden­ti­fi­e­ra ska­dor och sjuk­do­mar som jag se­dan dis­ku­te­ra­de med lä­ka­re vid Lunds uni­ver­si­tets­sjuk­hus. I de fall det fanns tvek­sam­he­ter i di­a­gno­ser­na tog jag ben­ma­te­ri­a­let till la­sa­ret­tet för rönt­gen.

1989 Häl­san i Lund

Vid det här la­get ha­de jag gått ige­nom 3 500 av de ske­lett som fanns på Kul­tu­ren. Jag ha­de mi­na fun­de­ring­ar på att gö­ra nå­got mer av ana­ly­ser­na. Ef­ter att ha läst ana­to­mi, rönt­gen, or­to­pe­di, och pa­to­lo­gi blev jag ef­ter många om och men an­ta­gen till fors­kar­ut­bild­ning­en på Me­di­cins­ka fa­kul­te­ten. Mitt äm­ne var häl­so­till­stån­det i Lund, 990–1536. Sär­skilt tyd­ligt var in­fek­tions­sjuk­do­mar­na som av­lös­te varand­ra: spe­täls­ka följ­des av tu­ber­ku­los som följ­des av syfilis.

Jag skrev min av­hand­ling på fri­ti­den un­der tio år, me­dan jag fort­sat­te ar­be­ta som os­te­o­log, om­väx­lan­de på Kul­tu­ren, då­va­ran­de Kristi­an­stads läns mu­se­um och på UV Syd, som Ar­ke­o­lo­ger­na het­te då. På UV Syd ana­ly­se­ra­de jag brand­gravs­ma­te­ri­al från he­la lan­det. Det var i ma­te­ri­al från San­na­gård i Hal­land som jag hit­ta­de ett av de ti­di­gas­te fal­len av spe­täls­ka i Eu­ro­pa: en kvin­na som var den en­da på grav­fäl­tet som in­te ha­de kre­me­rats. Spe­täls­ka har va­rit nå­got av ett te­ma för mig.

1995– 96 Åld­ring­ar på spå­ren

I Åhus i Skå­ne un­der­sök­tes de­lar av kyr­ko­går­den till ett do­mi­ni­ka­ner­kon­vent från me­del­ti­den. Jor­den var san­dig och lätt att grä­va i. Min er­fa­ren­het från Lund var att ben från hän­der och föt­ter in­te all­tid togs till va­ra och att tän­der med ba­ra en

rot lätt tril­la­de ur kä­kar­na. Nu såg jag min chans att få ut mer av ma­te­ri­a­let. För att få med al­la tän­der bad jag till ex­em­pel ar­ke­o­lo­ger­na fö­ra sam­man un­der­kä­ken med kra­ni­er­na och lyf­ta dem i ett sjok och på så vis för­hind­ra att tän­der­na föll ut. Att ta bort den tor­ra san­den var se­dan en­kelt. Re­sul­ta­ten blev en myc­ket mer full­stän­dig häl­so­un­der­sök­ning än ti­di­ga­re.

Jag ren­gjor­de själv ske­let­ten i la­bo­ra­to­ri­et och i det förs­ta kra­ni­et gjor­de jag ett unikt fynd. I san­den fanns nå­got som såg ut som en tor­kad ma­ka­ron. Jag tog kon­takt med en neu­ro­ki­rurg och en neu­ro­pa­to­log, som bå­da kun­de kon­sta­te­ra att det var ett förkal­kat blod­kärl från inre halspulså­dern, som för­sör­jer de­lar av hjär­nan. Sam­man­lagt har jag med för­sik­tig ren­gö­ring på­träf­fat 21 in­di­vi­der med åder­förkalk­ning. Ge­men­samt är att de var me­del­ål­ders el­ler äld­re.

Fyn­den späd­de på mitt in­tres­se för gam­la män­ni­skor, som of­ta ly­ser med sin från­va­ro i grav­ma­te­ri­al. Men åder­förkalk­ning är del­vis en in­di­ka­tion på ål­der­dom. Att gam­la män­ni­skor finns re­pre­sen­te­ra­de är ett tec­ken på att man tog hand om de gam­la.

1999 Le­van­de be­skriv­ning­ar

Ef­ter dis­pu­ta­tio­nen fick jag me­del för att fort­sät­ta sö­ka ef­ter kri­te­ri­er för att iden­ti­fi­e­ra äld­re. För­u­tom åder­förkalk­ning in­rik­ta­de jag mig ”för­slit­ning­ar”, det vill sä­ga artros i sto­ra le­der där bros­ket är helt bor­ta och ben nö­ter mot ben. Yt­ter­li­ga tec­ken på ål­der­dom är ben­skör­het, då ske­let­tet är lätt som pap­per.

Ef­ter en in­ten­siv pe­ri­od av fö­re­läs­ning­ar för all­män­he­ten vil­le jag bred­da mitt skri­van­de. Det blev en po­pu­lär­ve­ten­skap­lig bok som för­u­tom ve­ten­skap­li­ga re­sul­tat in­ne­höll be­skriv­ning­ar av vad det kan ha in­ne­bu­rit att va­ra sjuk på den ti­den och hur man blev be­hand­lad. Det har jag fort­satt med i fle­ra böc­ker.

2000 Ing­en mass­grav

Fram till nu ha­de jag ba­ra ar­be­tat med grav­ma­te­ri­al från för­hi­sto­risk tid och me­del­tid, men nu bör­ja­de man ock­så ta fram gra­var från se­na­re tid. Som en pest­bac­ke i Hol­je, Olofström, i Ble­kinge, grav­plat­sen för den sista pes­te­pi­de­min i Sve­ri­ge, 1710. In­tres­sant är att även om många dog var det in­te frå­ga om nå­gon mass­grav, ut­an män­ni­skor­na ha­de be­gravts en och en un­der ord­na­de for­mer. Även un­der ex­tre­ma för­hål­lan­den be­grav­des de allt­så vär­digt. Här fyl­ler grav­ma­te­ri­a­let i luc­kor­na i de skrift­li­ga käl­lor­na.

2005 Bål­plat­ser i nytt ljus

Nå­got som har in­tres­se­rat mig är den sto­ra va­ri­a­tio­nen i mäng­den ben i brand­gra­var: allt från ett par gram upp till 20 ki­lo be­ro­en­de på om djur ock­så har kre­me­rats på bå­let. Från en vux­en blir det mel­lan 1 200 och 3 000 gram ben. Na­tur­ligt­vis kun­de för­kla­ring­en va­ra att vis­sa gra­var var myc­ket för­stör­da, men så en­kelt var det in­te. Jag frå­ga­de mig om in­te en del av det som be­dömts som gra­var i själ­va ver­ket var bål­plat­ser var­i­från de fles­ta be­nen flyt­tats. Den rå­dan­de tolk­ning­en var att en och sam­ma bål­plats an­vänts många gång­er.

Med ti­den har pus­sel­bi­tar­na fal­lit på plats. Vid un­der­sök­ning­en av en brons­ål­ders­grav­plats i Gu­alöv i Skå­ne bad jag ar­ke­o­lo­ger­na att ak­tivt le­ta ef­ter bål­plat­ser, och de fann ett tret­ti­o­tal. Det blev tyd­ligt att en bål­plats ba­ra an­vän­des en gång. Ett an­nat tvek­löst ex­em­pel kom­mer från en un­der­sök­ning i No­rum i Bohuslän. Upp­täck­ten att allt som ser ut som gra­var in­te är det på­ver­kar de­mo­gra­fin: an­ta­let grav­lag­da blir fär­re. Och då bål­plat­ser från små barn har lät­ta­re att för­svin­na för­kla­rar det var­för det är ont om barn i ma­te­ri­a­let.

2013 Fi­la­de tän­der

För­u­tom mitt in­tres­se för de­mo­gra­fi och spe­täls­ka har jag i snart 30 år fa­sci­ne­rats av ett fe­no­men bland de vi­kin­ga­ti­da män­nen i Nor­den: att fi­la ho­ri­son­tel­la få­ror på fram­tän­der­na, san­no­likt som ett tec­ken på sam­hö­rig­het. Se­den finns över he­la värl­den, men min upp­täckt är unik för Eu­ro­pa. Bå­de jag och and­ra fors­ka­re har fort­satt med kart­lägg­ning­en. Gla­dast blev jag när jag fick ett mejl från en spansk fors­ka­re om ett fall i Egypten. Har det nå­gon kopp­ling till Nor­den?

2018 15 000 ske­lett

Till dags da­to har jag ana­ly­se­rat ske­lett från drygt 15 000 in­di­vi­der. I min nya bok, Vi­kin­ga­ti­den – en bok med många an­sik­ten, har jag sam­lat 30 års er­fa­ren­he­ter av vi­kin­ga­ti­den.

Nu vän­tar jag med spän­ning på en ar­ti­kel som ska pre­sen­te­ra dna-ana­lys av den man och kvin­na som jag på­träf­fa­de bland åt­ta vi­kin­ga­ti­da gra­var i Skäms­ta i Upp­land för mer än 20 år se­dan. Bå­da vi­sa­de sig va­ra myc­ket kort­väx­ta, drab­ba­de av en ärft­lig sjuk­dom. Var det far och dotter? Mor och son? Sys­kon? Det är två av tre kort­väx­ta in­di­vi­der som har hit­tats i ben­ma­te­ri­al i Sve­ri­ge.

Ca­ro­li­ne Arcini har un­der­sökt 15 000 ske­lett.

Ca­ro­li­ne Arcini är os­te­o­log vid Ar­ke­o­lo­ger­na i Lund.

En över­kä­ke där fram­tän­der­nas fäs­ten till­ba­ka­bil­dats till följd av spe­täls­ka så att tän­der­na fal­lit ut.

Kra­ni­et av en vi­kin­ga­ti­da man från Lund. På fram­tän­der­na ser man ho­ri­son­tellt fi­la­de få­ror.

När en skal­le från do­mi­ni­ka­ner­kon­ven­tet i Skän­ninge töm­des på sand föll ett förkal­kat blod­kärl ut.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.