Att luk­ta, hö­ra, se och fing­ra sig fram

Så­dant är ar­ke­o­lo­giskt fält­ar­be­te.

Populär Arkeologi - - Böcker - AV JONATHAN LINDSTRÖM

In­te al­la gil­lar ar­ke­o­lo­gi. En mig när­stå­en­de ic­ke-ar­ke­o­log rös av obe­hag när hon såg ti­teln på den­na bok, i syn­ner­het un­der­ti­teln, ”… ar­ke­o­lo­giskt fält­ar­be­te …”. På ett te­o­re­tiskt plan kan jag för­stå hen­ne. Man mås­te nog ha bå­de ett ge­nu­int in­tres­se för och er­fa­ren­het av ar­ke­o­lo­gis­ka in­ven­te­ring­ar och ut­gräv­ning­ar för att upp­skat­ta bokens in­ne­håll fullt ut. Själv be­stäm­de jag mig re­dan på si­dan 14 för att lä­sa ut den. Där kon­sta­te­rar för­fat­ta­ren att ”med al­la vå­ra sin­nen och he­la vår kropp har vi som ar­ke­o­lo­ger lärt oss hur man ska age­ra i en fält­si­tu­a­tion” och ex­emp­li­fi­e­rar med hör­sel, häl, fing­rar, syn och käns­la. Och till det vill jag läg­ga lukt och smak, som lå­ter oss iden­ti­fi­e­ra mång­tu­sen­å­rigt sälspäck el­ler en svinstia från 1930-ta­let och med tung­spet­sen skil­ja på sten och ke­ra­mik.

Jag tror att al­la ar­ke­o­lo­ger upp­le­ver var­je upp­drag som dels ru­tin, dels – trots al­la för­sök att likrik­ta – okänt om­rå­de som krä­ver im­pro­vi­sa­tion och fan­ta­si, där man lå­nar in me­to­der från oli­ka håll, prö­var och ut­vär­de­rar och stän­digt lär sig nå­got nytt. Det är fa­sci­ne­ran­de att ta del av hur äld­re ti­ders an­tik­va­ri­er och ar­ke­o­lo­ger fun­ge­ra­de på sam­ma sätt, men ock­så hur de var bund­na till sin tids men­ta­li­tet och per­spek­tiv. Det kan hand­la om bun­den­het till re­li­giö­sa skrif­ter, hur till­va­ron blev hi­sto­risk för ett par hund­ra år se­dan, na­tio­na­lis­mens be­ty­del­se el­ler om hur mång­syss­la­ren (in­klu­si­ve ana­to­men) Olof Rud­beck med ef­ter­föl­ja­re när­mast såg forn­läm­ning­en och jor­den som en le­van­de kropp att dis­se­ke­ra. Re­la­tio­nen mel­lan Vit­ter­hets­a­ka­de­mi­en och Gö­tis­ka för­bun­det be­skrivs så att histo­ri­en blir be­grip­lig. In­tres­san­ta är ock­så me­tod­be­skriv­ning­ar, där det vi­sar sig att av­rit­ning med rut­nät fö­re­kom re­dan på 1600-ta­let, och att det ti­digt upp­kom kon­kur­re­ran­de tra­di­tio­ner att grä­va ut grav­hö­gar, med gro­par och schakt på oli­ka led­der el­ler i cir­kel­seg­ment ut­i­från och in.

Min en­da egent­li­ga in­vänd­ning är att de av­slu­tan­de or­den om fält­ar­be­tets svår­ö­ver­skåd­li­ga och spre­ti­ga histo­ria kun­de ha va­rit ut­för­li­ga­re och mer struk­tu­re­ra­de. Jag re­kom­men­de­rar boken varmt för al­la som in­te ry­ser in­för ut­tryc­ket ”ar­ke­o­lo­giskt fält­ar­be­te”, som lust­läs­ning men ock­så som in­spi­ra­tion, dels för att vi­sa hur oli­ka en forn­läm­ning kan grä­vas ut be­ro­en­de på te­o­re­tiskt per­spek­tiv, eko­no­mis­ka ra­mar och tek­no­lo­giskt kun­nan­de, dels för att för­stå hur den nu­ti­da fäl­tar­ke­o­lo­gin in­går i en myc­ket lång tra­di­tion. Får man hop­pas på en fort­sätt­ning som skild­rar det se­nas­te sek­lets och sär­skilt halv­sek­lets tur­bu­len­ta ar­ke­o­lo­giprak­tik, med ex­plo­a­te­rings­gräv­ning­ar, di­gi­ta­li­se­ring, kon­kur­rens­ut­sätt­ning och ett käll­ma­te­ri­al som in­be­gri­per le­van­de in­ter­vju­ob­jekt?

På spa­ning ef­ter det för­flut­na En histo­ria om ar­ke­o­lo­giskt fält­ar­be­te i Sve­ri­ge 1600–1900 På spa­ning ef­ter det för­flut­na Ola Wol­f­he­chel Jen­sen Kungl. Vit­ter­hets­a­ka­de­mi­en Ola Wol­f­he­chel Jen­sen

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.