Mi­na gräv

Populär Arkeologi - - Innehåll - MI­NA GRÄV

1970-TAL Gräv­de gro­par

Som barn tyck­te jag om att grä­va gro­par och hit­ta gam­la sa­ker. Det gjor­de jag på bak­si­dan av mi­na mor­för­äld­rars gam­la torp, som låg i syd­väst­ra Frank­ri­ke, där jag väx­te upp. Fa­mil­jen köp­te ock­så en me­tall­de­tek­tor – en po­pu­lär hob­by på den ti­den – och med den gick vi längs At­lant­kus­tens strän­der. Vi hit­ta­de ing­et av vär­de, ba­ra skräp, men det var ro­ligt. När jag var tio år gick jag med i en geo­lo­gi­klubb. På sön­da­gar­na le­ta­de vi fos­sil och häf­ti­ga ste­nar i na­tu­ren.

1985 Som­mar­vo­lon­tär

När jag var 15 var jag vo­lon­tär vid en ut­gräv­ning av en ne­o­li­tisk, be­fäst by norr om Bor­deaux. Vi ha­de läst om den i tid­ning­en och mi­na för­äld­rar kon­tak­ta­de ar­ke­o­lo­ge­ro­lo­ger­na. Det var van­ligt gt i Frank­ri­ke att ung­dog­do­mar på som­mar­loo­vet hjälp­te till mot ot mat och lo­gi. Det t fort­sat­te jag med i fle­ra som­rar på oli­ka stäl­len. Mest st hand­la­de det om ro­mers­ka läm­ning­ar. r. På så sätt fick jag ti­digt lä­ra mig grun­der­na: om la­ger­följ­der, om vik­ten av att va­ra nog­grann, av att se de sto­ra sam­man­hang­en, och att va­ra ute i al­la vä­der.

1987– 92 En ny värld

Trots att al­la sa att det in­te fanns någ­ra jobb, bör­ja­de jag plug­ga ar­ke­o­lo­gi på uni­ver­si­te­tet i Bor­deaux. Jag kun­de in­te tän­ka mig nå­got an­nat. Men ef­ter någ­ra år träf­fa­de jag en svensk tjej och flyt­ta­de till Sve­ri­ge. Först job­ba­de jag på la­ger för att lä­ra mig språ­ket; se­dan sök­te jag in på ar­ke­o­lo­gi vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Jag fick bör­ja om från bör­jan, ef­tersom jag in­te ha­de läst nor­disk ar­ke­o­lo­gi. Det var en ny värld för mig. Jag satt på bib­li­o­te­ket och läs­te gam­la Forn­vän­nen från 1930-ta­let och för­sök­te lä­ra mig be­grep­pen. Förs­ta gräv­ning­en i Sve­ri­ge var

på Lovön i Mä­la­ren; för mig var det häf­tigt med al­la syn­li­ga gra­var i land­ska­pet.

1993– 94 My­sigt i lab­bet

Se­dan läs­te jag på ar­ke­o­lo­gis­ka forsk­nings­la­bo­ra­to­ri­et vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Det var trångt, men my­sigt i Gré­ens vil­la. I kon­takt med spe­ci­a­lis­ter upp­täck­te jag möj­lig­he­ter­na att job­ba vi­da­re med ma­te­ri­a­let. Bir­git Arr­he­ni­us, som var chef, ha­de pre­cis star­tat ett pro­jekt, Tu­na­går­den i Ven­del. Vi un­der­sök­te gårds­läm­ning­ar nä­ra båt­gra­var­na, och hon vil­le att nå­gon skul­le ar­be­ta med brand­gra­var från yng­re järn­ål­der. Jag gick igen ige­nom samt­li­ga gam­la utg ut­gräv­ning­ar som var gj gjor­da i om­rå­det. Jag be be­ställ­de ut ma­te­ri­al frå från Rik­san­tik­va­rieäm äm­be­tets arkiv, ATA, som ing­en ha­de läst sed se­dan 1930-ta­let, och job job­ba­de vi­da­re med vis­sa dat da­te­ring­ar och tolk­ning­ar som var gjor­da då. F För att få min fil.kand. läs­te jag kul­tur­geo­gra­fi med agrar in­rikt­ning. En verkl verk­lig wow-upp­le­vel­se! Två mo­ment har jag haft stor nyt­ta av: dels det om gam­la kar­tor och att vi fick lä­ra oss hur man kan lä­sa land­ska­pet bak­åt i ti­den, dels en fält­kurs om sten­sträng­s­land­ska­pet i Ös­ter­göt­land, där vi ha­de i upp­gift att kar­te­ra och tol­ka mar­kan­vänd­ning­en i for­na tider.

1996 I Stol­pes fot­spår

När jag var klar star­ta­de Bir­git Arr­he­ni­us ett stort pro­jekt till­sam­mans med Uppsa­la uni­ver­si­tet, Sve­a­land i ven­del- och vi­kin­ga­tid. In­om det fort­sat­te jag att skri­va om land­skap och sam­häl­le i Ven­del­byg­den un­der yng­re järn­ål­der, ut­i­från grav­ma­te­ri­al.

Åter­i­gen gick jag ige­nom gam­malt ar­kiv­ma­te­ri­al. Hjal­mar Stol­pe, som på sin tid ha­de grävt båt­gra­var­na i Ven­del, ha­de även un­der­sökt and­ra gra­var, ma­te­ri­al som ald­rig ha­de pub­li­ce­rats. Ut­i­från det kun­de jag re­kon­stru­e­ra vis­sa fa­mil­je­gra­var i Kar­by, med kvin­nor och män, som in­ne­höll upp till 30 oli­ka begravningar från vi­kin­ga­tid. Stol­pe ha­de av­bil­dat fö­re­mål, men in­te brytt sig om att ana­ly­se­ra be­nen.

Dem fick vi fick från Hi­sto­ris­ka mu­se­et, och när en os­te­o­log och jag gick ige­nom ma­te­ri­a­let fann vi bland an­nat brän­da kam­mar och me­tall­fö­re­mål. Vi fann även kraf­ti­ga hun­dar, som an­tag­li­gen va­rit en del i va­pen­upp­sätt­ning­en. En av dem ha­de bli­vit hals­hug­gen, tro­li­gen som of­fer vid be­grav­ning­en.

1998 Sål­la­de he­la vin­tern

Jag gjor­de ock­så eg­na gräv­ning­ar, till ex­em­pel av en stor grav­hög, Vend­las hög. Där vi­sa­de det sig fin­nas fem kärn­rö­sen, från bör­jan av 600-ta­let till bör­jan av vi­kin­ga­tid. Vi tog in fle­ra hund­ra ki­lo jord av brand­lag­ret till lab­bet. He­la vin­tern satt jag där och vat­tensål­la­de jor­den. Jag hit­ta­de små, små bi­tar av allt som ha­de fun­nits i hö­gen: brän­da tex­til­frag­ment, väx­ter, fisk­ben. Det tog sin tid, men det var det värt. Det vi­sar på ma­te­ri­a­lets po­ten­ti­al, om man har re­sur­ser och tid.

De som låg be­grav­da i Vend­las hög vi­sa­de sig va­ra barn med gans­ka rikt grav­gods. Inga prakt­hjäl­mar som i båt­gra­var­na i om­rå­det, men vid var­je be­grav­ning ha­de en djurupp­sätt­ning mot­sva­ran­de den som fanns på en mind­re gård off­rats. Och jakt­fåg­lar. Jag tror att det rör sig om barn i stor­manna­fa­mil­jer­na, som ha­de dött i för­tid.

2001 För he­la slan­ten

När jag ha­de dis­pu­te­rat fick jag jobb på UV vid Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet, och där har jag va­rit kvar se­dan dess, även om verk­sam­he­ten har bytt bå­de myn­dig­het och namn. Det har va­rit ex­plo­a­te­rings­gräv­ning­ar för he­la slan­ten.

2002 Jät­te­gäng ar­ke­o­lo­ger

Nu var det dags för Sve­ri­ges längs­ta mo­tor­vägs­byg­ge nå­gon­sin: den 7 mil långa nya sträck­ning­en av E4 mel­lan Uppsa­la och Me­he­de­by. Vi var ett jät­te­gäng ar­ke­o­lo­ger som gräv­de på 40 oli­ka plat­ser och jag var en av pro­jekt­le­dar­na.

Först var jag i Ti­erpbyg­den och gräv­de två boplat­ser i Vall­by som låg nä­ra varand­ra, men från oli­ka tider. Ut­med Täm­narån fanns mas­sor av hus­läm­ning­ar från äld­re järn­ål­der till ti­dig me­del­tid. Det var som en knut­punkt i land­ska­pet: över­allt fynd från brons­ål­dern och stor­hö­gar från järn­ål­der, och för­mod­li­gen kon­tak­ter norr- och sö­derut.

Den nya E4:an be­rör­de ock­så väg 709 som går ige­nom Ven­del, så jag kom till­ba­ka dit och gräv­de en gårds­läm­ning från folk­vand­rings­tid och ven­del­tid i Brunn­by, gans­ka nä­ra Tu­na­går­den. Vi har skri­vit sex tjoc­ka böcker om ut­gräv­ning­ar­na; den jag ar­be­ta­de med ha­de byg­de­per­spek­ti­vet.

2007 Unikt bäl­tes­be­slag

När E18 mel­lan Väs­terås och En­kö­ping skul­le dras om bör­ja­de vi med ut­red­ning­ar och för­un­der­sök­ning­ar. På en gam­mal by­tomt i Mäl­by kun­de en kol­le­ga och jag spå­ra en väl­be­ställd gård från vi­kin­ga­tid och en sä­tes­gård från ti­dig me­del­tid. Bland an­nat fann vi ett bäl­tes­be­slag från Li­mo­ges i Frank­ri­ke. Där till­ver­ka­des fö­re­mål av ett slags emal­je­rad kop­par­le­ge­ring som ha­de stor sprid­ning i Eu­ro­pa på 1100-ta­let, främst som kru­ci­fix och re­lik­skrin. Vid kon­takt med mu­se­et i Li­mo­ges vi­sa­de det sig ba­ra fin­nas någ­ra få kän­da bäl­tes­be­slag med pro­fant mo­tiv; det­ta var det förs­ta med män­ni­sko­fi­gu­rer. Hur ha­de det ham­nat här? Det mås­te ha va­rit en hög­re stånds­mil­jö med nä­ra kon­tak­ter med kon­ti­nen­ten.

2010 Hopploc­kad hjälm

Fy­rislund i Uppsa­la ex­pan­de­ra­de, så vi un­der­sök­te den så kal­la­de In­hå­les­kul­len som från bör­jan var re­gi­stre­rad som treudd och grav. Nu fann vi ett helt grav­fält från yng­re brons­ål­dern fram till äld­re vi­kin­ga­tid. Där ha­de vis­sa ut­val­da in­di­vi­der be­gravts, då och då.

Där fanns till ex­em­pel två ven­del­ti­da gra­var med rikt grav­gods, bland an­nat en myc­ket säll­synt hjälm till­ver­kad av vad jag tror är åter­an­vän­da de­lar. In­te en av de mest ex­klu­si­va hjäl­mar­na, så kanske var bä­ra­ren en lo­kal stor­man, som fått sät­ta ihop en hjälm själv.

Bred­vid låg en kvin­no­grav med många fi­na pär­lor och smyc­ken. Jag vill se dem som ett väl­bär­gat par på en gård med viss be­ty­del­se i när­om­rå­det.

2011 En gång i li­vet

Näs­ta jät­te­pro­jekt var järn­vägs­tun­neln i Gam­la Uppsa­la, som nu har slut­rap­por­te­rats. Vi gräv­de bland an­nat 8–9 gårds­läm­ning­ar, men vi upp­skat­tar att det fanns 40–50 går­dar un­der vi­kin­ga­tid, nå­got som ger en ny bild av Gam­la Uppsa­la. Jag ar­be­ta­de myc­ket med dem som bod­de i byn. Ut­i­från fyn­den såg vi dels aris­to­kra­ter, dels ar­bets­folk och myc­ket ak­ti­vi­tet med viss spe­ci­a­li­se­ring, ut­byte och sam­ver­kan. Jag skrev ock­så om ri­tu­el­la de­po­si­tio­ner av djur­ben och fö­re­mål, till ex­em­pel in­ne i bygg­na­der, i de de­lar av hu­sen som man vil­le skyd­da, som trösklar och gav­lar.

Men nå­got mot­sva­ran­de de två stolpra­der som slut­li­gen kom i da­gen 2013, kom­mer ald­rig att hän­da mig igen! Tänk, när vi in­såg att den nor­ra ra­den bor­de va­ra 900 me­ter lång! Då viss­te vi in­te om allt var bort­schak­tat un­der Vatt­hol­ma­vä­gen. Men Tra­fik­ver­ket led­de om tra­fi­ken, så att vi kun­de grä­va, och det stod klart att det in­te var bort­schak­tat. När man följ­de med ma­ski­nen så viss­te man, att här bor­de det kom­ma ett nytt stolp­fun­da­ment. Och det gjor­de det!

EN NY VÄRLD Anton Seiler byt­te söd­ra Frank­ri­ke mot Ven­del och Gam­la Uppsa­la.

Anton Seiler är ar­ke­o­log vid Ar­ke­o­lo­ger­na, Sta­tens hi­sto­ris­ka mu­se­er

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.