Titeln lovar mer än den håller

Komikerns historia

Det hände sig i England några årtionden in på 1800-talet att en läkare uppsöktes av en man som klagade på djup depression. Mannen fann ingen mening i livet.

Läkaren förklarade att han i vanliga fall skulle ha skrivit ut ett recept, men att han nyss hade sett en pantomim med clownen Grimaldi. Det var något av det muntraste han hade sett och patienten rekommenderades att gå dit. Mannen suckade och sa: »Det är jag som är clownen Grimaldi.«

Historien återberättas av historikern Peter K Andersson i boken Komikerns historia. Sann eller inte återspeglar anekdoten en verklighet för många av de komiker som under århundradena har lockat människorna till skratt.

Bilden av gycklaren som en olycklig outsider är inte ny. Den har förmedlats tidigare, inte minst i skönlitteraturen. Två svenska exempel är Hjalmar Bergmans

Clownen Jac och Pär Lagerkvists Dvärgen

(där kombinerad med ondska). Men Andersson kan, som historiker, dokumentera och exemplifiera – och därmed också verifiera – bilden på ett bredare, om än inte djupare, sätt.

Trots intressanta psykologiska iakttagelser är detta ingen lyckad bok. Titeln och författarens inledning lovar långt mer än vad innehållet håller. Tidsmässigt är skildringen begränsad till en period från sekelskiftet 1500 fram till 2000-talet, och geografiskt till några länder i Västeuropa plus USA. Det är för snävt.

i inledningen lovar författaren att hans porträtt av enskilda komiker även ska spegla den tid och den miljö de verkade i. Det lyckas bara i några fall, till exempel i skildringen av den svarte artisten Bert Williams i USA i början av 1900-talet, som trots sin hudfärg måste svartsminka sitt ansikte och agera i enlighet med rasistiska schabloner. Någon komikerns historia är boken alltså inte, men den rymmer porträtt av enskilda artister som är intressanta och läsvärda. ph Karl-olof andersson

Journalist och författare

❞Bilden av gycklaren som olycklig outsider är inte ny.❞