Drakes plåt
Sommaren 1579 tillbringade den engelske upptäcktsresanden Francis Drake med sin galeon Golden Hind en månad vid Nordamerikas västkust. Det sista som gjordes innan man lade ut igen var att tillverka ett minnesmärke: man tog en plåt, ristade in en text, där man konstaterade att lokalbefolkningen i” Nova Al bion” med glädje såg sig som drottning Elizabeths undersåtar, och satte upp den på en stolpe. Sedan fortsatte man utöver Stilla havet på den andra världsom seglingen någonsin.
Långt senare började trakt e nattkoloniseras på allvar. Så småningom fick den namnet Kalifornien, en rejäl befolkningsökning, städer och historieprofessorer. De sistnämnda funderade då och då på den där plåten; vart kunde den ha tagit vägen? En av dem hette Herbert Bolton. Han kunde verkligen inte släppa tanken på plåten, och uppmanade ständigt kolleger och studenter att hålla ögonen öppna.
Så en dag 1937 fick han tag på en gammal plåt med en enkelt inhuggen text som stämde överens med beskrivningarna, och som rentav avslutades med självaste Drakes namn. Plåten var återfunnen! Han slog upp den fantastiska upptäckten stort; upphittaren fick en rejäl hittelön, pressen sammankallades, lärda artiklar skrevs och publicerades i etablerade tidskrifter.
Som vanligt fanns det några som kom med tråkiga invändningar. För att få tyst på dem fick en av landets främsta metallurger i uppdrag att analysera plåten. Efter en utdragen undersökning rapporterades att plåten utan tvekan var äkta. Saken var avgjord. Klenoden hamnade på museum och visades upp vid högtidliga tillfällen. Den nämndes i skolböcker, och en replik skänktes till Elizabeth II.
Men på något sätt ville alla ändå inte riktigt låta sig övertygas. På 1970-talet gjordes en ny analys. Även om många metoder hade förfinats åtskilligt, så hade man i stort sett samma rådata som på 1930-talet, men nu tolkade man dem i motsatt riktning: språk, stavning och metall visade att plåten utan tvekan var nytillverkad. Det skulle visa sig lika svårt att reda ut vilka som hade tillverkat plåten. Först 2002 lyckades trägna forskare nysta upp historien.
Likt många av delstatens lärde i det historiska facket hade Bolton varit medlem i sällskapet E Clampus Vitus. Där ägnade man sig åt muntra sammankomster och ett och annat avancerat skämt. Inspirerade av hans myckna prat om den där plåten hade några personer köpt en mässingsplåt på en skrot, huggit in en text som stämde någorlunda med källorna, och lämnat den på en strand nordväst om San Francisco. Förr eller senare skulle den hamna hos Bolton, varefter lustigkurrarna vid ett lämpligt tillfälle skulle avslöja det hela. Men det lämpliga tillfället infann sig aldrig. Efter den stort upplagda kungörelsen var det omöjligt att avslöja det hela; då hade de skämt ut honom, universitetet och E Clampus Vitus.
”De första amerikanerna delade kontinent med mastodonter och mammutar. Så långt hade Whitney rätt”