HUGH VAR FÖRSTUT I TIPSEXTRA
OXFORD, ENGLAND. En snöig lördagseftermiddag för mer än 50 år sedan nickade Hugh Curran in 1–0 för Wolverhampton i tidernas första Tipsextra-match. Många har glömt hur målet gick till, det finns inte sparat på band, i några arkiv eller i klipp på internet, och det sägs att inte ens målskytten själv minns vare sig matchen eller målet. Sportbladet tog det säkra före det osäkra och åkte till England för att ta reda på om Hugh Curran existerar över huvud taget.
En av gästerna på puben The Victoria Arms, som ligger i Marston precis där floden Cherwell ringlar sig österut bort från Oxford, kommer fram och hälsar och undrar vad i hela friden en svensk tidning har för ärenden i den slumrande villaförorten.
Jag berättar om den historiska tevesändningen i Sverige för 50 år sedan, om Wolverhamptons anfallare och 1–0-målet med pannan, men jag hinner inte komma till Leif Larsson och Kjell Kjellman innan mannen avbryter:
– Jag minns inte den matchen, men jag blir inte förvånad. Hugh Curran var inte särskilt lång men han var väldigt bra i luften. När han hoppade upp …
Mannen blir tyst en stund innan han slår ut med armarna.
– It was like he could hang up there forever!
HUGH CURRAN Född: 25 september 1943 i Carstairs, Lanarkshire, Skottland. Corby Klubbar i karriären: Third Lanark, Town, Millwall, Norwich, Wolverhampton, Bolton, Oxford. 168 mål. Matcher/mål: 412 matcher, 1 mål. Landskamper/mål: 5 matcher, Bor: Marston, Oxford. Gör: Pensionär. Tidigare fotbollsproffs, pubägare och parkeringsvakt. målAktuell: ”Tipsextras” första skytt någonsin.
●●●
Sommaren 1969 hade Norwich sålt sin pålitlige målskytt Hugh Curran till Wolverhampton, prislappen återkommer vi till, och när säsongen inleddes och gick in i november skilde den sig inte nämnvärt från alla de andra som den skotske anfallaren tagit sig an.
Förutom på en punkt.
Men det skulle ta många år innan han fick vetskap om det.
1969 var ett händelserikt år på många sätt, i juli klev astronauterna Neil Armstrong och Buzz Aldrin
ur sin rymdfarkost ”Eagle” för att ta mänsklighetens första stapplande steg på månen.
Som nyhetshändelse var månlandningen svårslagen det här året, men det var en helt annan sak som kom att påverka svenskarnas vardag i betydligt större omfattning. I november samma år klev fotbollsspelarna Hugh Curran och Dave Wagstaffe ur sitt omklädningsrum på Molineux i Wolverhampton för att ta engelsk fotbolls första stapplande steg i direktsänd svensk television. Det brukar sägas att ingen annan tevesportsändning har präglat oss eller vår syn på en specifik idrott
lika mycket som ”Tipsextra”, och det stämmer säkert.
Vilken skulle de annars ha varit? SM-veckan i Örebro?
Viasat Golf?
Det finns inga stickor eller skjutmått att mäta med, det enda vi kan kan ta till är det sunda förnuftet.
Med ”Tipsextra” fick vi en garant på att vi minst en gång i veckan – åtminstone underden mörka tiden på året och när inte matcherna regnade – snöade eller blåstebort i England, skulle få se en direktsänd fotbollsmatch i teve.
Bortsett från att programmet anglifierade tre generationer fotbollstörstande dårpannor (utan vidare kunde en supporterförening till Ipswich Town FC växa fram i Ingelstad) formade programmet vårt sätt att se på – och spela – fotboll.
Utan ”Tipsextra” ingen Roy Hodgson och Bob Houghton, åtminstone inte så tidigt? Vad hade det då blivit av Sven-Göran Eriksson och Blåvitts Europaäventyr på 1980-talet? Vilken sorts fotbollstränare hade Lars Lagerbäck, Pia Sundhage och Janne Andersson varit i dag? Hur många Izvestijaturneringar i ishockey hade Erik Niva bevakat på plats?
I tider då var och varannan engelsk fotbollsklubb ägs av en förmögen saudisk prins, och vi kan se hundratals fotbollsmatcher varje vecka, är det lätt att glömma bort åren då Pelle Nyström åkte till Torquay för att träffa ägaren som gjort sig en hacka på att sälja tvåglasfönster, och kanske framför allt hur de påverkade oss.
Tänk om Lars-Gunnar Björklund i mitten av 1960-talet bevakat Flandern runt i stället för den där VM-deltävlingen i speedway från London?
Det var faktiskt så allting började för exakt 50 år sedan.
●●●
– Lille Lars-Gunnar, nu har du gjort något dumt. Det är väl ingen som vill se tekniskt odugliga engelska fotbollsspelare rulla sig i lera. Nej, det där får du lägganer inom ett år.
Rösten är den store radiooch tevemannen Lennart Hylands, och det är LarsGunnar Björklund själv som återberättar historien om legendarens skepsis till hans ”Tipsextra”-idé. ►
”HUGH CURRAN VAR INTE LÅNG, MEN HAN VAR VÄLDIGT BRA I LUFTEN. IT WAS LIKE HE COULD HANG UP THERE FOREVER!” På The Victoria Arms i Oxford ärHugh Curran långt ifrån bortglömd bland pubgästerna.
När televisionen skulle introducera en andra kanal – TV2 – 1969 undrade den dåvarande tevechefen John Forsberg om Lars-Gunnar Björklund hade några programidéer.
– Ja, svarade den uppslagsrike Björklund.
– För några år sedan var jag i London för att kommentera speedway, men jag hann också se en fotbollsmatch en lördag mellan Tottenham och Chelsea på White Hart Lane. När jag satt där började jag fundera på hur det gick för Djurgården hemma och sa till mig själv: dummer, det spelas ingen svensk fotboll på lördagarna. Då frågade jag mig själv: Varför visar vi inte engelska fotbollsmatcher i svensk teve? Ja, varför inte? Lars-Gunanr Björklund baddade kinderna med luktvatten, kopplade på sin allra charmigaste sida och åkte till England för att förhandlamed de engelska tevebolagen som undrade om han blivit vansinnig.
Till en början kunde de bara tänka sig att sälja bandade versioner av matcherna till Sverige, de tyckte att svenskarna, likt holländarna, kunde nöja sig med att visa matchen i efterhand på måndagar, eller bjuda på en halvlek i veckan, som japanerna gjorde.
– Nej, vi ska sända direkt i Sverige. Det är så mörkt i Sverige och vi har bara bandy på vintern och det är väl bara för er att vrida på en knapp och släppa bilden vidare till oss. Det enda vi behöver göra då är att skicka en kommentator till arenan, sa Björklund och återvände med ett kontrakt över elva matcher där varje tillställning kostade 1 500 dollar.
– En grindslant! som Björklund uttryckte det senare och visst var det småpotatis jämfört med de astronomiska summor teveavtalen går loss på nu för tiden, när 1 500 dollar knappt täcker kostnaderna för Glenn Strömbergs snuskonsumtion under ett Manchesterderby.
Mardrömsstart i tevepremiären
På lördagseftermiddagen 29 november 1969 skickades Bo Hansson till hjärtat av engelska Midlands för att först och
ELVA MATCHER KOSTADE 1 500 DOLLAR. ”EN GRINDSLANT!” SOM LARS-GUNNAR BJÖRKLUND UTTRYCKTE DET. Svenskarnafick se något som inte ens britterna själva hade tillgång till: direktsänd ligafotboll i tv.
främst hitta en match att kommentera, 44 matcher hade ställts in på grund av snökaos men det dramatiska förspelet var det ingentevetittare hemma i Sverige som kände till.
Redan klockan 13.00 hade tittarna sjunkit ner i sina tevesoffor eftersom det bjöds på ”proffstennis” från Stockholm Open med Leif Forsberg som kommentator, och 14.55 tog Lars-Gunnar Björklund över spakarna från hemmaredaktionen i Göteborg för att hälsa alla välkomna till tidernas första ”Tipsextra”.
En timme senare sprang en frusen målvakt och tio orangeklädda Wolverhampton-spelare – däribland Hugh Curran – in på snötäckta Molineux för att med en gulfärgad boll sparka i gång matchen mot rödvitrandiga Sunderland. Färgglatt värre, i alla fall till en början. För sedan blev det helt svart i rutan. Det må låta som en efterhandskonstruktion, men enligt Lars-Gunnar Björklund ska det högst oönskade avbrottet berott på en trasig säkring till ett relä i någon tevecentral i Hamburg. Redaktionen i Sverige agerade blixtsnabbt och kastade in Leif Forsberg och ”proffstennisen” i Stockholm på nytt och så var det bara att vänta och hoppas på det bästa.
Tjugo minuter senare kom bilden från Wolverhampton tillbaka – och bara några sekunder senare mötte Hugh Curran lagkamraten Dave Wagstaffes inlägg med pannan och satte dit 1–0. Det var som om fotbollsguden slumrat till en stund och vaknat med dåligt samvete. ”Tipsextra”premiären fick med matchens enda mål, direkt, och samma dag, den 29 november 1969, kom också en viss Tomas Brolin till världen.
Hugh Curran gjorde 164 mål som professionell fotbollsspelare och det skrevs två olika historier om den där 1–0-nicken i minut 22. För Curran var det ett i mängden, för Sverige ett tevehistoriskt ögonblick. 50 år senare går det inte att se det igen. Målet sparades aldrig, och sparades det är bandet borta. Sveriges Televisions arkiv gapar tomt. ”Tipsextra”-oraklet Urban Wigert, som skrivit boken ”Tipsextra – den heliga eftermiddagen” tipsar om en stillbild han hittat hos Birmingham Post. Bildtexten lyder:
Here’s how Hugh Curran scored the only goal at Molineux on Saturday. Sunderland goalkeeper Jim Montgomery has no chance of reaching the ball, flicked on by Curran from a Dave Wagstaffe cross.
På puben i Marston utanför Oxfordsitter målskytten själv och skakar på huvudet åt historierna om hans viktigasteoviktiga nickmål.
Han minns varken matchen eller målet, men han minns en del annat.
Ibland.
●●●
– There you are, Maaaacus!
Mannen som möter mig i korridoren i det upprustade bostadshuset nordöst om Oxfords centrum har ett sånt där stadigt handslag som man förväntar sig att en skotsk anfallare som var stark i luften på 1960- och 1970-talet ska ha.
Som ung påminde han rent utseendemässigt om skådespelaren Antonio Banderas och han är lätt att känna igen trots att bilderna jag tittat på är 50 år gamla.
Under den fårade hyn syns ett lätt gropigt pannben som lär ha stött på både den ena och det andra för ett halvsekel sedan.
Trots att Hugh Curran flyttade med sina föräldrar till Irland när han var liten, och att han bott större delen av sitt vuxnaliv i England, pratar han fortfarande med en skopa skotsk accent, född i Carstairs, Lanarkshire, som han är.
Sedan många år tillbaka bor han här i Oxford som han också spelade för i två sejourer.
Han lever ensam men har det bra ekonomiskt ”trots två skilsmässor”, hans barn – sonen Ian och döttrarna Jane och Andrea – hälsar ofta på, och han har nu så
många barnbarn och barnbarnsbarn att han börjar tappa räkningen.
När knäna känns okej åker han till golfbanan och slår en hink eller två.
– Jag mår okej, säger 76-åringen. – Mina knän gör ont, jag har implantat i båda, och jag har svårt att … prata om vissa saker, säger han och knackar sig lätt mot tinningen.
– Mitt minne har övergett mig.
Hugh lyssnar och tar in, tänker efter, försöker hitta orden. Det är som att det går i skov, och det får ta den tid det tar.
Vi har ju väntat i 50 år på att få höra hans historia, så vi kan gott vänta en stund till.
– Min bästa tid var nog i Norwich. Jag såldes vidare till Wolverhampton, säger han och tystnar för att tänka efter.
Ja, det var 1969.
– 1969 ja. 50 år är lång tid. Det är inte konstigt att minnet bleknar, väl?
Värvad till Manchester United
Teven i den rena och rejält uppvärmda tvårumslägenheten pockar på uppmärksamheten och efter en stund bestämmer vi oss för att gå ut och ta lite luft, och på väg ut kommer vi gemensamt fram till att det är en god idé att titta förbi puben ett par hundra meter längre ner på gatan.
Vi promenerar långsamt förbi en gräsplätt där det står något som påminner om ett fotbollsmål och jag skojar om att jag faktiskt försökte få tag på en fotboll i köpcentret nere i stan.
– En fotboll? Jag har inte rört en boll på … Jag vet inte. Men hade du haft en med dig hade jag säkert försökt … och sparkat av benet på mig själv.
Han flinar.
Minnena kommer och går under hela vårt samtal och han ber om ursäkt för att han inte kommer ihåg eller hittar orden som han vill.
Vi kommer överens om att jag ska ställafrågor och berätta vad jag vet, och att han ska fylla i så gott det går.
Hugh Curran föddes 1943 i Skottland och började spela fotboll i Home Farm innan flyttlasset bar av till Dublin, föräldrarna flyttade för att arbeta, och i Dublin hamnade han så småningom i Shamrock Rovers. Hans pappa var fotbollstränare och Hugh kombinerade ”vanlig” fotboll med gaelisk fotboll, den irländska varianten med lite mer rejäla tag. På den tiden kanske det, rent fysiskt, inte var så stor skillnad. ►
Ser du mycket fotboll?
– Ja, det mesta. Men det händer att jag missar någon match då och då. Det var längesen jag var på arenan här i Oxford, det blir mest på teve. Mycket har förändrats. Spelarna verkar inte njuta av det på samma sätt som vi gjorde. De tjänar mycket pengar men ser inte lyckliga ut.
Mål mot England
Hugh Currans kanske mest uppmärksammade mål i karriären, åtminstone utanför de svenska gillestugorna, var hans 1–1-mål för Skottland mot England på Wembley 1971, en match England till slut vann med 3–1.
Curran läste en svag hemåtnick från Alan Ball och fick upp sin högerfot precis innan den utrusande Gordon Banks hann fram.
Det tindrar till i ögonen när jag berättar att jag sett målet, och frågar vad han minns.
– Det var 50 000–60 000 skottar där. Du vet, de vallfärdade. Både min pappa och min svärfar stod på läktaren. Det var en pojkdröm som gick i uppfyllelse.
Riktigt samma sak var det kanske inte med den där 1–0-nicken mot Sunderland i november 1969, trots att den blev matchavgörande.
Du kan historien om målet va? – Jag har hört om det, ja. Otroligt va? Jag minns inte matchen och jag minns inte målet. Men jag minns att det kom ett gäng från Sverige för ett tag sedan. Till Wolverhampton. Vi gjorde om målet, ”Waggy” och jag.
Gänget från Sverige var Kjell Kjellman med fotograf.
I ett inslag som sändes i ”Tipsextra” 13 november 1993 lyckas SVT-reportern få ut både Curran och Wagstaffe på den sumpiga gräsmattan för att rekonstruera det historiska målet.
Curran har fått låna ett
par fotbollsskor av managern Graham Turner och med kostymbyxorna nedstoppade i strumporna möter han ett perfekt inlägg från vänster och sätter pannan till bollen.
Allt ackompanjeras av Kjell Kjellmans kommentering.
– Finns det någon i mitten, ja där finns Curran som nickar i mål! 1–0 till Wolverhampton! IGEN!
Saknar stämningen
Jag frågar Hugh vad han saknar mest, när han tänker tillbaka på sin karriär. Han funderar länge och väl.
– Att få bli uttagen. Att spela. Att springa in på en arena och … känna stämningen. Det är den bästa känslan som finns.
På väg tillbaka till lägenheten och den väntande taxin går vi förbi den lilla fotbollsplanen igen.
Hugh går fram till målställningen och tar tag i ribban.
– En gammal tränare brukade skälla på mig för att jag inte firade mina mål mer. Men direkt när jag gjorde mål tänkte jag på att jag skulle göra ett till. Det räckte att göra så här, säger han och sträcker en knuten näve i luften.
För exakt 50 år sedan var just den näven startskottet för en av svensk tevesporthistorias största tittarsuccéer någonsin.
Under storhetstiden på 1980-talet kunde 2,5 miljoner svenskar bänka sig framför teveapparaterna på lördagseftermiddagarna. Till och med den så skeptiske Lennart Hyland gav med sig och kommenterade fem ”Tipsextra”-matcher, men aldrig någon match med Wolverhampton eller Hugh Curran.
– Det här är det finaste erkännande man kan få. Att bli hjälte, för evigt. Jag skulle kunna offra ett ben för att få åka tillbaka i tiden och göra ett mål till för er i Sverige.
– Säg det. Att jag hälsar och tackar. Och skriv snällt om mig.
”SÄG DET. ATT JAG HÄLSAR OCH TACKAR. OCH SKRIV SNÄLLT OM MIG.” Hugh Currans hälsning tillSverige.