VILKET DRAG! JAG KANINTE SLITA MIG FRÅN PL
Det sanslösa tempot i matcherna. Den taktiska spännvidden
mellan olika stilar. Klubbarnas gedigna historia. Bortafans som reser landet runt. Den proffsiga paketeringen av ligan.
Men framför allt: Känslan av ovisshet i matcherna, att bottenlag kan överraska och besegra titelkandidaterna.
Det är anledningarna till att jag inte kan slita mig från Premier League.
Tittar man på samma film om och om igen så tröttnar man till slut. Därför är vi lyckligt lottade att vi i detta tidevarv (före covid-19) har möjlighet att välja och vraka bland fotboll högt och lågt.
Vill jag ha drama kollar jag Serie A. Vill jag ha komedi kollar jag när PSG lattjar med valfri slagpåse i Ligue 1. Vill jag ha Oscarsnominerad toppfilm kollar jag El Clásico från La Liga (eller Atalanta 2019/20). Vill jag ha känslan av något äkta, en charmig och hemmasnickrad matiné, kollar jag på en tidig avspark i allsvenskan. Men oftast vill jag ha action.
Därför tröttnar jag väldigt sällan på att zappa in Premier League.
De bästa spelade i Italien
Ansedde fotbollsjournalisten Simon Kuper skrev för några år sedan en betraktelse i Offside där han funderade över det faktumet att pengarna alltid tycks regna över Premier League. Hans tes var att tyska Bundesliga lika gärna hade kunnat vara den liga som drog in alla pengar om man bara hade varit först med att sälja tv-rättigheter till andra länder.
Bundesliga bjuder ju
också på underhållande fotboll. De har tradition och ståplatssektioner som sätter färg på arenorna.
De har sin 51-procentsregel, vilket ger en känsla av genuinitet.
Men Premier League var först med att
hitta hem till svenskarnas tv-apparater. Den tidiga förälskelsen är så stark och har vandrat i så många generationer att den inte går att rubba.
När jag växte upp var Serie A ligan framför alla andra. Det här var under en tid då fotbollssändningarna var lätträknade; man fick nöja sig med en tv-match på lördagen och en på söndagen.
Det fanns inget större i min värld än toppmatcherna i Italien. Det var naturligt eftersom de bästa spelarna i världen spelade i Italien. Milan hade sin holländska trio (Rijkaard, Gullit, van Basten), Inter sin tyska (Brehme, Matthäus, Klinsmann).
De bästa spelarna ville till Italien och tv-publiken vill se de allra bästa. Serie A regerade. Men sedan hände något.
Tv-kanalen Sky började pumpa in pengar i engelsk fotboll, de ekonomiska musklerna ökade, David Beckham blev det
affischnamn som ligan behövde och när vi kom på andra sidan millennieskiftet började PL-klubbarna utnyttja det starka pundet till att trycka upp lönerna.
Svårslaget helhetspaket
Det går att dividera i all oändlighet om vilken liga som är bäst. Uefa-koefficienten visar att La Liga varit mest framgångsrikt i Europa senaste fem åren. Rent fotbollsmässigt har den tekniska nivån i Spanien alltid tilltalat mig mest, men det är fortfarande bara Barcelona och Real Madrid som attraherar den breda publiken.
Så varför vill folk bara ha mer och mer av PL-fotboll?
För att de varit oerhört skickliga på att lansera ligan och bygga ett svårslaget helhetspaket. ”The greatest show on earth” är en slogan som ligger bra på tungan. Varje söndag är ”Super Sunday”. Rent marknadsmässigt spelar Premier League i en egen liga.
Även om de engelska
lagen skulle underprestera grovt under ett par Champions League-år och ligatiteln är avgjord februari kommer PL ändå upprätthålla ett intresse tack vare Fantasy, ett fenomen som verkar växa för varje säsong.
Kan vi se att pendeln svänger igen och någon annan liga seglar upp som den mest populära?
Ytterst tveksamt.
Första kärleken alltid speciell
Den unika Messi-Ronaldo-duellen är ett minne blott i La Liga. Serie A hade sina utmaningar långt före corona.
Det är inte många år sedan Bundesliga var på allas läppar. Då hade vi fått se en heltysk Champions League-final på Wembley 2013, Jürgen Klopp hade lyft Dortmund till oanade höjder och BvB var ett av Europas mest älskvärda lag.
Känslan var att fotbollshipsters gjorde allt för att visa sin entusiasm över Bundesliga; allt med tysk fotboll var plötsligt det man eftersökte. Men det gav ingen större effekt på tv-tittandet.
Discovery som ägde rättigheterna slet för att hajpa ligan. Vid ett tillfälle hade de storsatsat inför en intressant derbymatch, Leverkusen–Köln. Kanalen hade gjort införreportage, hade skickat ned kommentatorer till arenan och förberett med studio. När tittarsiffrorna kom visade det sig att antalet tittare, typ, gick att räkna med båda händernas fingrar. ”Ej mätbart antal” är i tv-branschen ett uttryck för att det är färre än 2 000 tittare. Ungefär så många Svenssons som har tv:n på i bakgrunden när de dammsuger.
Samtidigt satt betydligt fler och tittade på ett iskallt bottenmöte i Premier League. Det var, gissningsvis, ingen högre kvalitet vare sig tekniskt eller taktiskt. Förmodligen var det hit-andrun i 90 plus tillägg, men det var den fotbollen som vi lärt oss gilla.
Första kärleken har alltid en speciell plats i våra hjärtan.