ARSENAL VS MAN UNITED
SÅ BLEV KLUBBARNA ÄRKEFIENDER – ALLT BÖRJADE MED LIMPAR
Arsenal mot Manchester United. Smaka på den meningen.
Nu är det kanske en stormatch i mängden.
Men under åren runt millenskiftet? Då betydde rivaliteten allt.
Många, och inte bara supportrar till de bådaklubbarna, minns tillbaka på rivaliteten mellan Arsenal och Manchester United som en enklare tid. Nostalgiskt, visst. Men då – det kändes så i alla fall – var fortfarande skicklighet, tradition och kontinuitet snarare än snabba pengar framgångsreceptet i Premier League. Ingen maktkamp är så mytologiserad som den mellan Arsenal/Manchester United, Arsène Wenger/Alex Ferguson och Patrick Vieira/Roy Keane. Det lyser alltjämt i ögonen på folk när rivaliteten är på tapeten. Det är som att den betydde något – på riktigt.
1990
PROLOGEN: LIMPAR
ÅKER UPP PÅ LÄKTAREN
■ ■ Det är bara att erkänna: vi sportreportrar har en ovana att övervärdera svenskars insatser i internationella sammanhang så fort vi sniffat upp minsta blågula inslag. Men det går inte att bortse från Anders Limpars betydelse för
Premier League-historiens mest episka kraftmätning: Arsenal mot Manchester United.
Då den engelska högstaligan vid den här tiden fortfarande gick under namnet First Division får masslagsmålet på Old Trafford flikas in som prolog. Arsenal mot Manchester United var förstås ett självklart stormöte, men räknades inte som någotklassiskt rivalmöte och fick knappast någon att salivera av iver.
Anders Limpars debuthöst i Arsenal var hans bästa halvår i karriären och yttern gav bortalaget ledningen via en lurig hörnvariant. Paul Davis spelade kort till svensken som, mycket överraskande, skruvade in bollen i mål ur en snäv position någon meter från kortlinjen.
Få minns det i dag.
Fler minns vad som hände sen.
Limpar och hans vänsterback Nigel Winterburn hade småbråkat med Uniteds högerkant, där Dennis Irwin och Brian McClair huserade, under hela matchen. Winterburn kastade sig in i en tackling efter att United-duon gått hårt på Limpar.
– Sen börjar de sparka på min Nigel. Flera gånger. När han ligger ner. Pang, liksom!
Limpar gav sig snabbt in i striden.
– Jag vill få bort McClair och slår
honom i ryggen.
Jag bara dunkar till. Och vad ser jag då? Där kommer Paul Ince och kastar upp mig på läktaren, rakt bland publiken där folk pucklar på mig. Till slut bråkar och slåss alla med alla.
Jo tack.
Alla spelare på planen utom David Seaman, som är för långt bort, blandas in i slagsmålet.
Hur upplevde du det?
– Jag blev livrädd. Jag ville ju bara slå den jäkeln och sen sticka. Men jag kände att man bara skulle in och kriga och ta smällen.
Det slutade, åtminstone kortsiktigt, bittert för Arsenal. Anders Limpar varnades och förbundet gav George Grahams lag poängavdrag.
– Det är det sjuka. Det borde ha varit 20 varningar och ett par utvisningar. Jag fick böta två veckolöner, vilket var mycket för en spelare på den tiden, laget fick två poängs avdrag och inget mål fick man behålla heller. Men jag tror att alla i klubben var glada över att vi stått upp för oss själva och sen vann vi ju ändå ligan.
1996/97
WRIGHT VS SCHMEICHEL OCH FERGUSON
■ ■ 90-talet fortsatte bjuda på riviga möten mellan giganterna, men det var först ett par år efter fajten på Old Trafford som det verkligen hettade till igen. Att Ian Wright och Peter Schmeichel hade ett ansträngt förhållande låg förstås i sakens natur: uppgiften var ju att överlista varandra. Det var två ►
Arsenals Patrick Vieira och Manchester Uniteds Roy Keane har flera gånger stått i centrum för konflikterna mellan lagen.
modiga spelare som utan att tveka kastade sig in i hälsovådliga situationer vilket ledde till ständiga konfrontationer. Säsongen
1996/97 dundrade Wright in med dobbarna före mot dansken, som skadade sig, vilket efter matchen hade lett till ett slagsmål i spelartunneln om inte tre vakna poliser handgripligen stoppat Wright.
”I november skrek Schmeichel ’ditt svarta jävla svin’ till mig. Så i den efterföljande matchen gick jag in hårt på honom, men han överdrev smällen”, skriver Wright i sin självbiografi.
Målvakten förnekade rasistanklagelsen som dock utreddes av polisen. Ian Wright och Peter Schmeichel slöt sedermera fred, men Wright avslöjade några år senare att Alex Ferguson gick över gränsen i samband med konflikten.
”Efter den andra matchen stötte jag på Alex Ferguson. Han sa: ’Jag trodde inte du var typen som spelade rasistkortet.’ Det gjorde mig väldigt ledsen. Jag sa åt honom att det inte stämde, men jag vet inte om han trodde mig. Jag förlorade respekt för honom den dagen”.
1997
ALEX FERGUSON BÖRJAR STÖRA SIG PÅ ARSÈNE WENGER
■ ■ Efter fyra ligatitlar på fem säsonger i mitten av 90-talet började en irriterande fluga surra kring Alex Ferguson. För under Arsène Wengers första hela säsong som Arsenals manager närmade sig klubben toppen
– och det snabbt. Fransmannen värvade in spelare som Nicolas Anelka, Emmanuel Petit, Marc Overmars och (redan 1996) Patrick Vieira.
Ferguson, känd för att bli hätsk och konfrontativ när någon utmanar honom, var inte imponerad av Wenger.
– De säger att han är intelligent, va? Pratar fem språk? Jag har en 15-åring från Elfenbenskusten i klubben som pratar fem språk.
Det blev direkt frostigt när Wenger anklagade förbundet för att medvetet gynna Manchester United med ett för lindrigt spelschema.
– Det är fel att spelprogrammet sträcks ut så att United ska kunna vilaoch vinna allt. Fergusons svar? – Han snackar mycket, Wenger. Han borde koncentrera sig på Ian Wrights tacklingar snarare än snacka om Manchester United.
– Koncentrera sig på sitt jobb. Han är i en stor... eller vad som brukade vara en storklubb, sa Ferguson i tv och var ännu fränare till tidningsreportrarna:
– Han är en novis. Han borde hålla sig till japansk fotboll.
Arsenal vann sedermera dubbeln och Wenger förvandlades från en besvärlig utmanare till ett hatobjekt i Fergusons ögon.
1999
UNITEDS TRIPPEL: ”ETT TRAUMA – KAN FORTFARANDE HÖRA SKRIKEN”
■ ■ Arsenal kunde – borde! – ha stoppat Manchester United från att vinna den historiska trippeln för drygt 20 år sedan. Det vankades semifinal i FA-cupen.
Plats: Villa Park, Birmingham. Roy Keane visades ut i den andra halvleken.
Allt talade för Arsenal, som dominerade kraftigt.
Men på stopptid missade Dennis Bergkamp en straff. Nio minuter in på övertiden straffade Ryan Giggs motståndrana med ett mytomspunnet solomål: sprint från halva plan – förbi flera Arsenalspelare – och sen slalom mellan Lee Dixon och Martin Keown innan walesaren dunkade upp det avgörande målet i nättaket. Efteråt undvek eller vägrade, lite beroende på vilken sida av skyttegraven man sympatiserade med, Wenger att skaka Fergusons hand.
I själva titelracet fortsatte turen grinaArsenal i ansiktet sedan laget, orättvist, torskat mot Leeds i den näst sista matchen samtidigt som ett envist United fortsatte att hanka sig fram till ligaseger.
– Det var Giggs mål som avgjorde
hela deras säsong, erinrade sig Wenger bittert ett par år senare.
– Det där målet gav United trippeln. Om bara Dennis Bergkamp hade gjort mål i stället. Det var ett trauma för oss. Bergkamp tog aldrig en straff igen. Jag kan fortfarande höraderas lag skrika efter segern, de kunde inte förstå att de vunnit eftersom de var en man mindre. Allt det här gav United en euforisk känsla. Det var ett mirakelår för dem, konstaterade Wenger.
2002
REVANSCHEN : ARSENAL TAR
TITELN – PÅ OLD TRAFFORD
■ ■ Efter tre raka säsonger som tvåa bakom Manchester United såg Arsenal till att revanschera sig på bästa sätt.
Arsène Wengers gäng vann de 13 sista matcherna och bäst av allt: ligatiteln bärgades på Old Trafford efter att Sylvain Wiltord rakat in Fabien Barthez retur på Fredrik Ljungbergs släpande, låga skott.
– Vi ville vinna. Vi visste att de verkligen skulle lida om vi vann där. Det skulle vara historiskt, och något folk minns för evigt, har Patrick Vieira berättat.
Efter förlusten hade Alex Ferguson svårt att svälja förtreten utan att skicka en giftpil mot Highbury.
– De är bara köttare som måste vara aggressiva (för att vinna) – vi är det bättre laget.
Wengers kontring?
– Alla tror att de har den vackraste frun där hemma.
2003
BATTLE OF OLD TRAFFORD – VAN NISTELROOY INTE POPULÄR
■ ■ Martin Keown studsar upp i luften. Gormar rakt ut. Landar med armarna aggressivt på den hunsade Ruud van Nistelrooy i en oortodox kampsportsmanöver. Resten av lagkamraterna, med Ray Parlour, Ashley Cole, Kolo Touré och Lauren i spetsen, omringar holländaren och puttar på honom.
Alla Arsenalfans älskar att se de där bilderna. Resten av England dömde ut beteendet som skandalöst.
Vi tar det från början. 0–0-matchen på Old Trafford i september 2003 var ett av få tillfällen då Arsenals obesegrade säsong kunde ha spruckit. Patrick Vieira visades ut med tio minuter kvar sedan lagkaptenen hämnats en klumpig tackling från van Nistelrooy. Vieira markerade en spark mot anfallaren som, lite överdrivet, såg livrädd ut och hoppade undan vilket fick domaren att visa fransmannen det röda kortet. I matchens slutsekunder drogs sedan Diego Forlán ner av Martin Keown. van Nistelrooy, sedan länge
”VAN NISTELROOYS ATTITYD: HAN FÖRSÖKER ALLTID FILMA. HAN SER UT SOM EN SNÄLL POJKE MEN UPPTRÄDANDET PÅ PLANEN ÄR INTE SÄRSKILT FINT...”
ett hatobjekt för Arsenals spelare, dunkade straffen i ribban och blev därefter alltså omilt konfronterad av bortaspelarna.
– van Nistelrooys attityd... Han försöker alltid filma. Han ser ut som en snäll pojke men uppträdandet på planen är inte särskilt fint, sa Wenger efter matchen.
Han fick medhåll av Vieira:
– van Nistelrooy respekterade inte fair play i dag.
Fergusons svar?
– Jag är riktigt besviken på Wengers
►
kommentarer.
Förbundet gav Ferguson rätt. Fyra Arsenalspelare stängdes av upp till fyra matcher, men laget stretade sig igenom den tuffa perioden och dubbades till The Invincibles efter den obesegrade säsongen.
2004
BATTLE OF THE BUFFET – SIR ALEX FÅR EN PIZZA I FEJSET
■ ■ Drygt ett år senare hade Arsenal drygat ut den historiska sviten till 49 raka ligamatcher utan förlust. Rekordet fick förstås Alex Ferguson att tugga fradga inför fajten på Old Trafford. De senaste årens möten hade varit fula affärer och det här blev sannerligen inget undantag.
Fredrik Ljungberg, Rio Ferdinand, Ashley Cole och – förstås – Ruud van Nistelrooy var inblandade i ett gäng kontroversiella situationer. Fram till en kvart kvar av matchen såg Arsenal ut att hålla fast vid sviten. Då föll Wayne Rooney handlöst över Sol Campbells utsträckta ben och Mike Riley pekade på straffpunkten. van Nistelrooy revanscherade sig för missen från föregående år och Rooney dödade i slutminuterna definitivt Arsenals hopp om 50 raka utan torsk.
– Mike (Riley) avgjorde matchen, som vi vet att han kan göra på Old Trafford, sa Wenger syrligt efteråt.
Sedan brakade det lös. Campbell vägrade skaka Rooneys hand. Inne i spelartunneln sökte Wenger upp van Nistelrooy och brännmärkte honom som en ”fuskare” vilket fick Ferguson att koka.
– Wenger har uppenbarligen mentala problem när det kommer till van Nistelrooy.
Bråket spred sig till resten av spelarna i de båda lagen och bortalaget ska – enligt samstämmiga uppgifter – ha använt sig av omklädningsrummets uppdukade matbuffé som vapen i striden. Soppa och kaffe uppges ha kastats, men framför allt slängdes en kladdig pizzabit rakt på ansiktet Ferguson. Vem var den skyldige? Martin Keown lämnade en ledtråd: – Som jag förstår det var den skyldige en spansk kille med härlig teknik. Även med pizzor hade han en utmärkt teknik. Han slängde den som en frisbee.
Efter över ett decennium av spekulationer trädde Cesc Fàbregas, som vid själva incidenten bara var 17 år gammal, fram och berättade att han var skyldig till pizzaincidenten.
– Jag hörde bråket och gick ut med pizzan i korridoren. Där ser jag Vieira, Campbell, Ferdinand, Keown och alla andra stå och puttas. Jag ville vara med i bråket men visste inte
hur, så jag slängde bara pizzan. Den träffade Ferguson i sidan av ansiktet, berättade spanjoren i ett tv-program 2017.
2005
KEANE SKÄLLER UT VIEIRA I SPELARTUNNELN
■ ■ Det går inte avhandla rivaliteten mellan klubbarna utan att viga en särskilt punkt åt Patrick Vieira och Roy Keane. Lagkaptenerna hade tjabbat otaliga gånger på planen, särskilt på Highbury 1999 då det var ett regelrätt slagsmål, men konflikten 2005 räknas ändåsom höjdpunkten i deras relation.
– Jag hatade verkligen Arsenal. Det var våra rivaler. Så... hat är faktiskt rätt ord, har Keane berättat.
Arsenallägret var irriterade över hur brutalt United i allmänhet och Gary Neville i synnerhet behandlat Robert Pirès och José Reyes i det senaste mötet på Old Trafford.
Patrick Vieira bestämde sig för att markera mot Neville i spelartunneln.
– Jag hörde fotstegen bakom mig och Vieira skrek ”Neville, Neville. I dag kommer du inte att sparka på mina spelare”. Roy Keane hörde allt och trängde sig fram samtidigt som Vieira sprutade vatten på honom från flaskan och hela helvetet bröt ut, avslöjade Neville i ett radioprogram.
Keane var vansinnig. Domare Graham Poll försökte hålla tillbaka irländaren som skrek till honom att ”Vieira skulle hålla käften”:
– Fuck you. Vi ses där ute. Jag ska stänga igen käften på dig. Du låtsas som att du är en schyst kille. Hela bråket kablades ut i direktsändning inför miljoner tittare. Vieira log bara brett när han senare gav sin version.
– Det var jag som startade bråket. Jag log mot honom och ville få Keane att tappa det.
2005
EPILOGEN: VIEIRA FÅR
SISTA ORDET
■ ■ Nyrika Chelseas frammarsch hade fått känslorna att svalna. FA-cupfinalen våren
2005 var bokslutet för rivaliteten mellan Manchester United och Arsenal. Det var sista gången som Keane och Vieira spelade en stormatch för sina respektive klubbar.
– Jag kommer aldrig förstå hur Arsenal vann den matchen. Och att du fick avgöra med den sista straffen... sa Roy Keane till Patrick Vieira i dokumentären ”Keane and Vieira – best of enemies”.
– Vi spelade riktigt bra. Vi krossade er vad gäller bollinnehav och chanser.
Vieira höll med:
– United körde över oss. Men vi accepterade att de var bättre än oss den dagen. Vår uppgift var att hålla nollan. Med lite tur klarade vi straffar. Det var inget dåligt avslut för mig.
Det var inget dåligt avslut för hela eran, Patrick.
”JAG HÖRDE BRÅKET OCH VILLE VARA MED MEN VISSTE INTE HUR, SÅ JAG SLÄNGDE BARA PIZZAN. DEN TRÄFFADE FERGUSON I SIDAN AV ANSIKTET.”