NYTT KAPITEL I PL-ROMANEN
När ryssen Roman Abramovitj 2003 köpte Chelsea var han den första utländske miljardären att investera i en engelsk klubb. Åren som följde blev också ett nytt kapitel i Premier League med en ny jätte i jakten på titlarna. Text: Lars Nylin
Det var en föreställning i konstarten fotboll av högsta klass. Några av världens bästa spelare på planen. En spektakulär scenförändring. Sju mål och seger för hemmalaget inför en euforisk publik.
En person i denna blev så begeistrad att han bestämde sig för att satsa en miljard ur sin förmögenhet på att köpa en storklubb.
I historieskrivningen över Roman Abramovitjs remarkabla intåg i världsfotbollen är utgångspunkten oftast matchen Manchester United mot Real Madrid i kvartsfinalen av Champions League den 23 april 2003.
Real, med ”galacticos” som Zinedine Zidane och Cristiano Ronaldo, vann visserligen dubbelmötet med 6–5. Men sättet som United vände den första matchen inspirerade Abramovitj till en affär som i grunden inte bara kom att påverka Chelsea Football Club.
Den blev också en modell för att komma till Premier League och investera gigantiska pengar som åtskilliga miljardärer har kopierat under de år som har gått.
Roman Abramovitj var ingen fotbollens man när han köpte Chelsea för 1,4 miljarder i juli 2003. Han hade visserligen stöttat det ryska förbundet som sponsor. Han hade även i sin roll som guvernör över den östliga regionen Tjuktien satsat åtskilliga miljoner på bland annat konstgräsplaner i en ambitiös vision att hålla ungdomar sysselsatta.
Mekaniker och ingenjör
Men i klubbfotbollen hade han bara gjort en ansats, och fått nobben, när han hade försökt köpa CSKA Moskva.
Det var därför enbart som multimiljardär han kom till London sommaren 2003. Förmögenheten hade han byggt framför allt på gigantiska oljeaffärer i megakoncernen Sibneft.
●●● bramovitj var först mekaniker och sedan ingenjör i uppväxtstaden Saratov i sydväst. Innan han hade fyllt 30 år hade han byggt upp en smärre förmögenhet i en rysk ekonomi som på
1990-talet var en fyndplats för den med kontakter.
Och kontakter hade Abramovitj. Han var en av de oligarker som tidigt krokade arm med Vladimir Putin på dennes resa till tronen i Kreml. Vissa påstår att det var han som tipsade landets ledare Boris Jeltsin om att Putin borde efterträda honom.
Abramovitj och andra fick fria händer med sina högtflygande affärer, bara de inte kritiserade Putin för hans minst lika krassa politik. En tid hade Abramovitj till och med en lägenhet i själva Kreml.
Kravet nummer ett som Abramovitj ställde efter att han intagit rollen som ägare
Aav Chelsea var rakt på sak: ”snabb framgång”. Han var beredd att satsa stort och belöningen skulle komma omedelbart.
Chelsea var 2003 en klubb som passerat ett årtionde när utländska aktörer spelat huvudroller. Ruud Gullit hade varit förste icke brittiske tränare under Premier Leagueeran. Han efterträddes av Gianluca Vialli och därefter, år 2000, av Claudio Ranieri.
”Han såg bästa tillfället”
Ägaren Ken Bates hade med hjälp av utländska impulser fått se sin klubb nosa på giganterna. Men den hade stora skulder, nära en miljard svenska kronor. Säsongen 2002/03 kom den fyra och kvalificerade sig för Champions League.
Innan Abramovitj kom in i bilden var det den kvalificeringen som räddade klubben undan konkurs. Men det kan också ha varit ett skäl till att Abramovitj valde just Chelsea.
Han hade under månaderna sedan showen på Old Trafford studerat andra alternativ, framför allt just Manchester United, men även Aston Villa och Tottenham Hotspur.
Men troligen handlade det om ett krasst affärsbeslut.
– Jag kan inte riktigt minnas varför han valde just Chelsea. Men jag förmodar att han såg bästa tillfället balanserat mot bästa pris, som du alltid gör i affärer, har Chelseas ordförande Bruce Buck sagt.
Juristen Buck var vid den tiden Abramovitjs juridiska hjälp vid köpet, samtidigt som han var nyvald ordförande.
Senare har utländska ägare i Premier League ofta hamnat under lupp. Det har skapats regler för vilka de får vara, vilken bakgrund som godkänns.
Men faktum är att Roman Abramovitj med all säkerhet hade godkänts även om en sådan kontroll hade funnits då. Han hade trots de enorma affärerna i ofta ljusskygga företagsauktioner aldrig gjort något uppenbart illegalt.
Premier Leagues vd Richard Scudamore värdesatte att det investerades stort i engelska klubbar och tog emot med öppna famnen.
Famnen hos Chelseas supportrar var i de flesta fall ännu mer vidöppen.
För en klubb som alltid levt i skuggan av giganterna, klubbens senaste och enda ligatitel hade vunnits 1955, var det som om jultomten hade anlänt till Stamford Bridge. En rysk jultomte med ett kassaskåp som omedelbart skulle öppnas för köp av fixstjärnor.
Arsenal oslagbart
In kom namn som Claude Makélélé från Real Madrid, Hernán Crespo från Inter, superlöftet Joe Cole från West Ham United, liksom Juan Sebastian Verón från Manchester United.
Inte minst den sistnämnda transfern skakade om ligan och odlade en tidig hybris hos Chelseafans. Veron hade visserligen inte gjort succé i Premier League, men han var rekorddyr när han kom till Premier League och han kom till Chelsea från vid tiden dominanta United, inte minst intressant.
●●● Den första säsongen för team Abramovitj/Ranieri blev godkänd med en andraplats.
Inför den andra köptes spelare som Didier Drogba, Arjen Robben, Petr Cech och Ricardo Carvalho. Även dessa etablerade världsspelare. Klubbens ekonomiska minus blev efter de stora köpen motsvarande nära två miljarder, de dittills överlägset största minussiffrorna för en klubb i hösta ligan.
Tyvärr för de blåklädda gjorde Arsenal en helt spektakulär säsong. De förblev obesegrade, ”the invincibles”, och vann med elva poäng. ►
Ryske presidenten Vladimir Putin och Roman Abramovitj.
CL-bataljen mellan David Beckhams Manchester United och Gutis Real Madrid 2003 sägs vara utgångspunkten förRomans intåg i fotbollen.
Abramovitj firar ligatiteln med bland andra Eidur Gudjohnsen, Frank Lampard och John Terry,
Chelseafansen tog emot den nye ägaren med öppna armar.
Roman Abramovitj under en match i London 2003 – året då han tog över ansvaret i Chelsea.
Abramovitj ansåg att han måste ta ett steg till. Han bytte tränare, något som senare skulle bli ett vanligt mönster vid minsta motvind på Stamford Bridge.
Knappt ett år efter att Abramovitj sett Manchester United mot Real Madrid i Champions League och fallit för affären fotboll upplevde han i tyska Gelsenkirchen en motsvarande insikt under finalen i samma cup mellan Monaco och Porto.
Men den här gången var det de två tränarna han blev smått euforisk över.
Såväl Monacos Didier Deschamps som Portos José Mourinho uppfyllde, trots att de var helt olika karaktärer, ryssens kravspecifikationer på tränaren som skulle ta hans investering hela vägen.
Behöll sin låga profil
Valet föll inte så överraskande på Mourinho, han var det årets mest uppmärksammade tränare efter han sprungit som bindgalen längs sidlinjen efter en seger på Old Trafford.
Därmed inleddes ett av de mer färgsprakande äktenskapen i internationell klubbfotboll.
Inte så att det märktes särskilt uppenbart utåt, där syntes bara Mourinho medan Abramovitj som alltid höll sin låga, som det tycktes smått blyga profil.
Mourinho verkade initialt få följa den linje han stakat ut genom att vid sin första
PLEASE, DON’T CALL ME ARROGANT, BUT I’M EUROPEAN CHAMPION AND I THINK I’M A SPECIAL ONE
presskonferens säga:
”Please, don’t call me arrogant, but I’m European Champion and I think I’m a special one.”
Men bakom stängda dörrar krockade snart egon. Det gick rimligt bra när Chelsea vann. Klubben vann under Mourinhos första säsong ligan för första gången på 50 år, den vann även ligacupen. Ligatiteln upprepades säsongen efter.
Men när den INTE vann det som var huvudnumret för Abramovitj – Champions League – gnisslade det högljutt i direktionsrummet. Först fick Mourinho allt större samarbetsproblem med sportchefen Frank Arnesen.
Därefter accelererade allt. Abramovitj började själv köpa in spelare, i flera fall ryska spelare inklusive personlige vännen Andrij Sjevtjenko, detta mot Mourinhos uttryckliga vilja.
När Mourinho började bänka Sjevtjenko och i stället satsade på Didiér Drogba blev maktstriden offentlig och portugisen började antyda att det var hans sista säsong.
Sportsligt gick det trots detta fortsatt bra. 2007 vann Chelsea FA-cupen och slog dessutom ligarekord då man nådde 64 hemmamatcher i följd utan förlust (ett rekord som under säsongerna efter utökades till 86). Men i september samma år höll det inte längre. Mourinho fick sparken och Abramovitj tog i stället in en vän, israelen Avram Grant, som i sin tur genom åren snabbt följdes av nya tränartillsättningar i form av Luis Felipe Scolari, Guus Hiddink, Carlo Ancelotti, André Villas- Boas och 2012 Roberto Di Matteo.
”Inte alls mogen”
Ironiskt nog blev det den oprövade Di Matteo som grejade Abramovitjs så högt efterlängtade trofé i Champions League.
Efter att Chelsea besegrat Bayern München i deras hemmaborg Alianz Arena sjöng Chelseaspelarna i omklädningsrummet att de ville ha Di Matteo kvar. Men Abramovitj gav inga tydliga besked, han bara log sitt outgrundliga Mona Lisa-leende.
Efter detta skrev Erik Niva i Sportbladet:
”Det är lätt att peka på Roberto Di Matteos brister som manager – han är fortfarande inne i sin utbildningsperiod, och inte alls mogen för ett sånt här jobb – men det är betydligt viktigare att problematisera Roman Abramovitjs metodik som ägare. Förmodligen tittar han på en klubb som FC Barcelona, och konstaterar att det minsann visst går att vinna med stil. Varför skulle inte det gå att överföra till Chelsea? Tja, en ganska uppenbar förklaring är att Barcelona jobbat enligt en och samma tydliga vision i snart 40 år, medan den genomsnittlige Chelsea-managern alltså får sisådär 260 dagar på sig. Fotbollsframgång har inte förvandlats till en handelsvara bland andra riktigt ännu. Vissa saker är faktiskt väldigt svåra att köpa för pengar, och pengar är tyvärr Roman Abramovitjs enda kvalitet som klubbägare.”
Di Matteo blev aldrig något undantag. Trots att han infriade Abramovitjs dröm om Champions League fick även han gå en bit in i den kommande säsongen.
●●● Och så har det sett ut efter det också.
Efter Di Matteo hade Rafael Benitez en period som lite av nödlösning i väntan på hur Abramovitj skulle ta sin dyra hobby vidare.
Gillade inte att möta Chelsea
2013 återkom Mourinho, lätt skadeskjuten sedan han haft en misslyckad säsong med Real Madrid. ”Den värsta i min karriär” summerade han.
Den 3 juni sa Mourinho inför Chelsea TV:s kamera om åren borta från London:
– I min karriär har jag haft två stora passioner, Inter och Chelsea, och Chelsea är mer än viktigt för mig. Det var mycket, mycket tufft att behöva möta Chelsea, lyckligtvis gjorde jag det bara två gånger. Nu lovar jag samma saker som 2004 med skillnaden: nu är jag en av er.
Kärleksrelationen höll till senhösten
2015 då Chelsea bara vann nio av 16 ligamatcher och låg på plats 16. Katastrofen var nära.
Strax före jul avbröts Mourinhos fyraåriga avtal. Guus Hiddink återkom som tillfällig lösning innan Antonio Conte förde klubben till ännu en titel våren 2017.
●●● Den titeln är den senaste med Roman Abramovitj på plats som vittne. Han är fortsatt klubbens ägare, men de två senaste åren har han inte synts på Stamford Bridge.
Efter skandalen i mars 2018 när ryska spioner förgiftade en före detta rysk spion i England fick Abramovitj som rysk medborgare inte sitt visum förnyat. Han blev då israelisk medborgare och har den vägen kunnat ta sig till England. Men han har inte valt att synas med det lag som efter Conte tränats av Marurizio Sarri och i dag Frank
Lampard. Abramovitj är oavsett den nuvarande situationen trogen sin vana att byta tränare.
Det har skvallrats intensivt om att Roman Abramovitjs era närmar sig sitt slut. Men ordförande Bruce Buck förnekar det i en intervju för The Guardian.
– Jag har inte hört några sådana signaler, säger Buck till tidningen.
Prislappen är lika spektakulär som Abramovitjs entré i klubben – 2,5 miljarder pund. En del talar för att det tar en tid innan någon möter det priset. Och att regimen Roman Abramovitj trots allt blir längre än de 17 år som gått sedan den ryska revolutionen sommaren 2003.