JACK­SON HO­LE

Jack­son Ho­le lig­ger vid fo­ten av det vack­ra Te­ton Range i Wyo­ming och är USA:s bäs­ta skidort just nu. Ski­dåk­ning­en är jäm­för­bar med Alperna, men ser­vice­ni­vån är ame­ri­kansk och skid­kul­tu­ren är helt unik. En yp­per­lig kom­bi­na­tion med and­ra ord.

RES Travel Magazine - - Innehåll - Text & foto: MAT­TI­AS FRED­RIK­SON

Fo­to­graf, jour­na­list och ski­den­tu­si­ast i en och sam­ma per­son. Mat­ti­as Fred­riks­son har be­sökt en av USA:s bäs­ta skidor­ter för off­pi­ståk­ning och han har lå­tit sig im­po­ne­ras.

Vid fo­ten av Klip­pi­ga ber­gen, in­till Sna­ke Ri­ver i del­sta­ten Wyo­ming lig­ger den mytomspun­na wes­tern­hå­lan Jack­son Ho­le. Till des­sa trak­ter kom John Col­ter 1806 som förs­ta vi­ta man för att lu­ra in­di­a­ner­na att by­ta skinn mot sprit. Någ­ra år se­na­re följ­de ett gäng frans­ka pri­sjä­ga­re i Col­ters fot­spår. När de gick ge­nom det som i dag kal­las Yel­lowsto­ne Na­tio­nal Park up­pen­ba­ra­de sig någ­ra osed­van­ligt sto­ra berg långt bor­ta i ho­ri­son­ten. Ef­ter må­na­der i vild­mar­ken kal­la­de de ber­gen Les Tro­is Tétons, de tre brös­ten, ett namn som har över­levt till vå­ra da­gar.

I mo­dern tid är Jack­son Ho­le en väl­känd, kul­tig och om­ta­lad skidort. Te­ton Mountains är ber­gen där ski­dåk­ning­en äger rum. För be­res­ta ski­då­ka­re med en för­kär­lek till Nordamerika är det här ing­et nytt och för dig som fun­de­rar på en tur över At­lan­ten kan det­ta bli en här­ligt po­si­tiv över­rask­ning. Fall­höj­der­na på åken i Jack­son Ho­le är stör­re än på de fles­ta and­ra nor­da­me­ri­kans­ka skidor­ter, ski­dåk­ning­en är lek­full och det fal­ler myc­ket snö. Dess­utom är ser­vice­ni­vån hög – vi är ju i USA! – och med den re­la­tivt lå­ga dol­larn är det just nu vet­ti­ga pri­ser. In­te myc­ket att kla­ga på med and­ra ord.

Kloc­kan är knappt åt­ta en smäll­kall mor­gon i bör­jan av feb­ru­a­ri när vi par­ke­rar vår all­de­les för sto­ra, hyr­da pick up-truck på den gi­gan­tis­ka par­ke­ring­en, en kort bit från ka­bin­ba­nan i Jack­son Ho­le. Med pjäx­or­na på tre­kvart skyn­dar vi upp till ka­bi­nen med fru­kosten i ena han­den och ski­dor­na i den and­ra. Vi stäl­ler oss i kön en tim­ma in­nan den förs­ta ka­bi­nen ska gå och var som helst i världen (kanske med un­dan­tag för Les Grand Mon­tets i Cha­mo­nix och Squaw Val­ley i Ka­li­for­ni­en) skul­le det pla­ce­ra oss först i kön. Dock in­te i Jack­son Ho­le. För­vis­so har det snö­at ett par tre de­ci­me­ter un­der nat­ten och snö­fal­let är fort­satt ym­nigt. Ef­ter ett snö­fat­tigt ja­nu­a­ri är de kräs­na, lo­ka­la ski­då­kar­na svält­föd­da på pu­deråk­ning.

Fö­re oss i kön trängs hal­va Wyo­ming, känns det som. Mix­en be­står av gam­la lössnö­vete­ra­ner med vild­vux­na skägg och jät­te­bre­da ski­dor, hög­ljud­da tjej­gäng med kaf­fe­mug­gar sto­ra som hin­kar, ett knip­pe skid­proffs som ska spe­la in film med näs­ta års ut­rust­ning och börs­ha­jar från Wall Stre­et som har flu­git upp över en lång­helg. Stäm­ning­en lik­nar den som åter­finns i en hund­ra­me­ters­fi­nal – al­la vill läg­ga de förs­ta spå­ren i nysnön och för­sva­rar sin plats i kön med be­stämd­het.

Vi kläm­mer nätt och jämt in oss i den and­ra ka­bi­nen och dör­rar­na går igen. Sam­ti­digt går Bob Dy­lan’s ”Li­ke a Rol­ling Sto­ne” igång och ström­mar ut ge­nom hög­ta­lar­na när lif­ten bör­jar att lyf­ta oss de 1 261 fall­höjds­me­ter upp­åt. När vi när­mar oss top­pen tys­tar ka­bin­fö­ra­ren den sor­li­ga stäm­ning­en och to­nar ner mu­si­ken. Ef­ter det sed­van­li­ga sä­ker­hets­snac­ket tilläg­ger han: ”Ha­ve fun out the­re and be sa­fe”. Det går in­te att ta mis­te

”Jack­son ha­de sto­ra pro­blem med otillå­ten off­pi­ståk­ning, men lös­te pro­ble­met på ett sätt som har gjort att skidor­ten i dag stolt­se­rar med USA:s kanske bäs­ta i stäl­let.”

på att ski­dåk­ning i Jack­son Ho­le hand­lar om så myc­ket mer än att ba­ra åka ner för ber­get. Här är åk­ning­en vad många le­ver för. På rik­tigt.

När vi kom­mer upp till top­pen blic­kar vi ner mot slät­ten där Sna­ke Ri­ver ring­lar sig ge­nom det plat­ta land­ska­pet. Det är en mäk­tig ut­sikt, men ock­så li­te märk­lig. Vi står på 3 185 me­ters höjd och bakom oss tro­nar spet­si­ga bergs­top­par rakt in i Te­ton Na­tio­nal Park, men i den rikt­ning vi tit­tar, mot sta­den Jack­son, lig­ger det prä­ri­er och slät­ter med ba­ra li­te kul­lar runt om.

Jack­son Ho­les skid­patrull har sitt lil­la till­håll pre­cis in­till ka­bi­nen och en av pi­s­tö­rer­na som vi mö­ter be­rät­tar att de pre­cis har öpp­nat pas­sa­gen till Jack­sons guld­gru­va – den an­nars otillåt­na off­pi­ståk­ning­en. Vi klic­kar snabbt pjäx­or­na i bind­ning­ar­na och ger oss iväg.

Förr om åren var det för­bju­det att åka ut­an­för det mar­ke­ra­de skid­om­rå­det i Jack­son Ho­le och al­la and­ra nor­da­me­ri­kans­ka skidor­ter ock­så, för den de­len. De som bröt mot des­sa be­stäm­mel­ser ris­ke­ra­de in­te ba­ra att bli av med lift­kor­tet, de kun­de även få bö­ter och i te­o­rin åka i fin­kan. Så är det fort­fa­ran­de på många plat­ser i USA och Ka­na­da.

Jack­son ha­de sto­ra pro­blem med otillå­ten åk­ning, men lös­te pro­ble­met på ett sätt som har gjort att skidor­ten i dag stolt­se­rar med USA:s kanske bäs­ta i stäl­let. Ef­ter ett stort mö­te där om­rå­dets främs­ta – och mest fri­språ­ki­ga – skid- och brädå­ka­re dis­ku­te­ra­de ige­nom pro­ble­met med pi­s­tö­rer­na och de an­sva­ri­ga på skidor­ten, hit­ta­de man en lös­ning som pas­sa­de al­la. Det re­sul­te­ra­de i att Jack­son Ho­le som förs­ta skidort i USA år 1999 sat­te ut ett an­tal off­pist­pas­sa­ger på ber­get. Ge­nom des­sa får man läm­na skid­om­rå­det och ge sig iväg ut i den vil­da ter­räng­en på egen risk. Vid ex­tremt hög la­vin­fa­ra kan dock des­sa pas­sa­ger va­ra stäng­da ett par tim­mar el­ler någ­ra da­gar för al­las sä­ker­het. Det är allt­så tillå­tet att åka off­pist, men pas­sa dig för att pas­se­ra av­spärr­ning­en på nå­got an­nat stäl­le än just ge­nom pas­sa­ger­na – då ry­ker lift­kor­tet for­ta­re än kvickt.

Ef­ter en knapp halv­tim­mas pro­me­nad med ski­dor­na på ax­eln upp­för en lång kam, är vi up­pe på top­pen av Co­dy Bowl, den förs­ta av tre hö­gal­pi­na off­pist­gry­tor in­om rim­ligt gångav­stånd från skid­om­rå­det.

När vi dric­ker li­te vat­ten och kon­trol­le­rar la­vin­sän­dar­na drop­par de två förs­ta åkar­na in och ri­tar snyg­ga spår ut­för den an­nars ospå­ra­de slutt­ning­en. In­nan vi ens har hun­nit att blin­ka stic­ker yt­ter­li­ga­re två åka­re iväg, men som tred­je grupp pe­kar vi än­då ski­dor­na i fal­lin­jen och får årets bäs­ta pu­deråk som be­lö­ning för den långa haj­ken.

Fort­fa­ran­de, med an­dan i hal­sen, upp­le­ver vi en hand­full gu­dom­ligt sto­ra sväng­ar in­nan den förs­ta klip­pan kom­mer och ad­re­na­li­net ru­sar till. Klipp­ban­den lö­per med va­ri­e­ran­de höjd ka­rak­te­ris­tiskt tvärs över bergs­si­dor­na och det går att drop­pa rik­tigt högt, la­gom högt el­ler gans­ka lågt. Per­son­li­gen väl­jer jag det se­na­re al­ter­na­ti­vet, nå­got som jag alltid bru­kar bort­för­kla­ra med att ”min ryggsäck är ju väl­digt tung och så är ju ka­me­rapry­lar­na så öm­tå­li­ga”. Nå­ja, ska san­ning­en fram så är jag för feg för de sto­ra drop­pen, men mi­na re­se­kam­ra­ter Hen­rik och Tobias fly­ger desto läng­re och hög­re. Ef­ter min lil­la, nät­ta luft­färd får jag åter en halv­me­ter pu­der un­der föt­ter­na och ef­ter ett par sto­ra sväng­ar till upp­re­pas pro­ce­du­ren in­nan det flac­kar ut.

Vårt nöj­da gäng tar någ­ra stav­tag över flac­ken och kom­mer se­dan in i ett skogs­par­ti med böl­jan­de ter­räng. Nu åker vi i Rock Springs Bowl och vi snac­kar skogs­åk­ning i ab­so­lut världs­klass! Små, na­tur­li­ga hopp, bran­ta hang samt gra­nar och dö­da träd av okänd typ li­te här och där. Åk­ning­en är skit­kul, nå­got som mi­na po­la­re ock­så ver­kar tyc­ka – åt­minsto­ne att dö­ma av de­ras tjo­an­de som hörs mel­lan trä­den.

De här två åkupp­le­vel­ser­na sä­ger gans­ka myc­ket om Jack­son – det är näm­li­gen va­ri­a­tio­nen i åk­ning­en som är skidor­tens verk­li­ga styr­ka. Hö­gal­pin ter­räng med sto­ra åky­tor i vild ter­räng på top­pen av­lö­ses av sma­la, skogs­kläd­da da­lar som väx­el­vis bran­tar på och flac­kar ut på sin väg ner mot slät­ten. Jack­son Ho­le är en en­da stor lek­stu­ga för skid- och brädå­ka­re.

Nat­tens snö­fall gör sitt bäs­ta för att täp­pa till vå­ra and­nings­vä­gar när vi job­bar oss ner mot fo­ten av ber­get och vi stan­nar ibland för att häm­ta an­dan. Me­dan vi kip­par ef­ter luft åker vå­ra ri­va­ler från ka­bin­kön tju­tan­de för­bi oss, up­pen­bar­li­gen mer ”pu­der­trä­na­de” än vad vi är.

”How’re you guys do­in? Gre­at day, huh?” el­ler ba­ra ”Woo­ha!” släng­er de ur sig när de pas­se­rar oss i en kas­kad av lätt pu­der. Det slår oss hur många duk­ti­ga åka­re det finns här – i al­la åld­rar – och varen­da kot­te åker runt med rik­tigt bre­da fatskis.

När vi när­mar oss bot­ten och bör­jar tra­ver­sen till Uni­on Pass Qu­ad, en lift som ska ta oss till­ba­ka till ka­bi­nen, hål­ler be­nen på att frä­tas sön­der av mjölk­sy­ra. De 1 261 fall­höjds­met­rar­na känns som myc­ket mer, på grund av den böl­jan­de ter­räng­en. Till­ba­ka i Te­ton Vil­lage mås­te vi re­dan ef­ter ett åk gå in för en kopp stär­kan­de kaf­fe.

Te­ton Vil­lage är den lil­la by som, tack va­re ski­dåk­ning­en, har for­mats runt ka­bin­ba­nans dal­sta­tion. Un­der de se­nas­te 15 åren har Te­ton Vil­lage snabbt växt från någ­ra få hus kring lif­tar­na till en li­ten by. Här finns ett ti­o­tal re­stau­rang­er, skid­bu­ti­ker, sou­ve­nir-

”Brian kom till Jack­son på ny­årsaf­ton 1978 för att häl­sa på någ­ra vän­ner som gjor­de en sä­song som ski­bums. Brian åk­te ald­rig hem och har se­dan dess åkt ski­dor var­je dag som lif­ten har va­rit öp­pen – i 35 år!”

af­fä­rer, en hand­full ho­tell och allt fler pri­va­ta fri­tids­hus som in­te säl­lan ägs av rik­tigt ri­ka kän­di­sar. Ra­di­o­re­klam­ma­ka­ren Paul McCol­lis­ter av­slö­ja­de 1964 sin vi­sion att ska­pa ett skid­om­rå­de med by­käns­la i eu­ro­pe­isk stil och två år se­na­re var det in­vig­ning av ka­bin­ba­nan och tre stol­lif­tar. I dag, 50 år och hund­ra­tals mil­jo­ner dol­lar se­na­re, har man på ame­ri­kanskt manér lyc­kats att for­ma en hel by, även om all värl­dens in­ve­ste­ring­ar in­te kan er­sät­ta tu­sen­å­rig charm.

Jack­son, som har lå­nat ut sitt namn till skid­om­rå­det, är en li­ten stad som lig­ger 20 mi­nu­ters bil­färd sö­derut och nam­net kom­mer från bä­verjä­ga­ren Da­vid Jack­son som var ovan­ligt lyc­ko­sam här i kro­kar­na. I Jack­son är wes­tern­käns­lan äk­ta, truc­kar­na rik­tigt sto­ra och ro­de­on lig­ger mitt i stan. Man kan lyss­na på country­mu­sik på Mil­li­on Dol­lar Cow­boy Bar, dricka ny­bryggd Sna­ke Ri­ver La­ger på the Brew Pub och kä­ka en monster­por­tion Ba­by Back Ribs på Bub­ba’s. Kort sagt kan man sä­ga att Jack­son är en väl­digt ame­ri­kansk stad och red­neck­fak­torn är hög.

Här bor man nå­got bil­li­ga­re än i Te­ton Vil­lage, ut­bu­det är gi­vet­vis stör­re och det är gångav­stånd till det mesta. Det är in­te li­ka tu­ristan­pas­sat som i skid­om­rå­det, även om shop­ping­ut­bu­det ger en fing­er­vis­ning om att det kom­mer en hel del ut­sock­nes även till Jack­son.

Ef­ter vår stär­kan­de es­pres­so stäl­ler vi oss på nytt i kön till ka­bi­nen. Het­sen har av­ta­git li­te nu när al­la har fått någ­ra åk i be­nen och jag bör­jar att pra­ta med en rik­tig local som ham­nar bred­vid vårt gäng i kön. Brian Rut­ter har ett stort, bur­rigt skägg, ett re­jält handslag och åker för da­gen i en jeansjac­ka. På ryg­gen har han ett tyg­mär­ke där det står Jack­son Ho­le Air For­ce, ett pre­stige­fyllt säll­skap, vars med­lem­mar är och var Jack­son Ho­les bäs­ta och mest pas­sio­ne­ra­de ski­då­ka­re ge­nom åren. Brian, som är i 55-års­ål­dern, kom till Jack­son på ny­årsaf­ton 1978 för att häl­sa på någ­ra vän­ner som gjor­de en sä­song som ski­bums. Brian åk­te

ald­rig hem och har se­dan dess åkt ski­dor var­je dag som lif­ten har va­rit öp­pen – i 35 år!

– Jag stan­na­de först li­te läng­re än jag ha­de tänkt och se­dan tog peng­ar­na slut. Det var ett bra stäl­le att bli pank på, skrat­tar Brian, som då som nu åker te­le­mark ”för det är bil­li­ga­re”.

Va­let av ut­rust­ning vi­sar sig in­te häm­ma ho­nom ned­för fjäl­let. Tvärtom får vi lig­ga i re­jält för att hin­na med ho­nom då vi snart be­ger oss iväg mot Four Pi­nes, som han vill vi­sa oss när vi åter kom­mer upp till top­pen. Det ka­rak­tä­ris­tis­ka Jack­son Ho­le Air For­ce-tyg­mär­ket på hans jac­ka för­svin­ner ner­för bran­ter­na och det upp­kör­da pudret ska­par snö­moln.

Four Pi­nes är ett av Jack­son Ho­le’s klas­sis­ka off­pisträn­nor och vi är gla­da över att få ett så­dant kva­li­tets­åk med en le­gend som Brian. Ef­ter en kort brant kom­mer vi ner till en sän­ka där vi mås­te klätt­ra upp tio mi­nu­ter med ski­dor­na på ax­eln. Al­la vi stö­ter på ver­kar kän­na Brian och vår led­sa­ga­re vi­sar oss upp i sko­gen mot de sto­ra ytor­na där Four Pi­nes bör­jar. Här kan snön lig­ga re­la­tivt orörd i ett fle­ra da­gar ef­ter ett snö­fall, nå­got som an­nars är ovan­ligt här. Som nam­net an­ty­der bör­jar åket vid fy­ra gra­nar på top­pen av en ås, som man se­dan föl­jer än­da ner till tra­vers­spå­ret som le­der till­ba­ka mot Te­ton Vil­lage. Det är jämn, la­gom brant lut­ning he­la åket och till en bör­jan ba­ra ett få­tal träd att ta hän­syn till. Brian drop­par in först och vi and­ra föl­jer ef­ter, en ef­ter en. Ski­dåk­ning­en är helt fan­tas­tisk i dag och här är den dju­pa­re än nå­gon an­nan­stans som vi har åkt ti­di­ga­re un­der da­gen. Ef­ter två tred­je­de­lar kom­mer vi in i ett om­rå­de med kor­ta gra­nar och bus­kar, glest pla­ce­ra­de li­te här och där. Ef­ter att ha krys­sat oss fram mel­lan des­sa na­tur­li­ga sla­lom­por­tar brän­ner det i lå­ren igen och skrååk­ning­en till­ba­ka till lif­ten blir allt an­nat än be­hag­lig.

Ef­ter för­mid­da­gens öv­ning­ar skri­ker krop­pen ef­ter nä­ring och kanske är det ka­lori­be­ho­vet som gör att den flot­ti­ga ham­bur­ga­ren sma­kar så gott på klas­sis­ka Man­gy Moo­se Re­stau­rant and Sa­loon, pre­cis in­till ka­bin­ba­nans dal­sta­tion. De­lar av in­red­ning­en känns som om den har hängt med se­dan stäl­let öpp­na­de 1967. Upp­stop­pa­de äl­gar ser man li­te över­allt i lo­ka­len, gam­la Wyo­ming-num­mer­plå­tar sit­ter fast­skru­va­de i ett hörn och gi­vet­vis har den ame­ri­kans­ka flag­gan nå­lats fast på väg­gen.

Ut­bu­det av re­stau­rang­er är för öv­rigt gans­ka bra i Jack­son. Det finns ett par re­stau­rang­er i skid­om­rå­dets bac­kar med fö­re­trä­des­vis ham­bur­ga­re, soppa och tex mex-käk på me­nyn. Ne­re i Te­ton Vil­lage lig­ger en bland­ning av allt från ham­bur­ger­hak till fransk cu­i­si­ne och sus­hi. Har man ba­ra råd kan man äta hur gott som helst. Om man väl­jer att bo i Te­ton Vil­lage kanske det känns långt in till sta­den Jack­son ef­ter en lång dag i bac­ken, men där finns ett fler­tal stäl­len vär­da att be­sö­ka – in­te minst the the Brew Pub och klas­sis­ka Mil­li­on Dol­lar Cow­boy Bar, ett ura­me­ri­kanskt wes­tern­stäl­le med häst­sad­lar till bar­sto­lar och li­ne dan­ce är li­ka själv­klart som en 300 grams ste­ak.

Ef­ter en sta­dig lunch kän­ner vi oss redo för ge oss iväg än­nu li­te läng­re bort från det van­li­ga skid­om­rå­det och vi styr skid­spet­sar­na ut ge­nom sam­ma ga­te som på mor­go­nen. Vi skrå­ar över bot­ten på Co­dy Bowl och med ski­dor­na på ryg­gen går vi upp för den bort­re de­len av gry­tan. Här har folk haj­kat he­la da­gen så vi slipper att spå­ra i nysnön. Nu är vi i en gry­ta som kal­las för No Na­me, och för att få den bäs­ta åk­ning­en här mås­te man hål­la hög tra­vers runt he­la top­pen på gry­tan.

Än­da hit är det än­nu ing­en som har ta­git sig i dag och vi får da­gens förs­ta helt ospå­ra­de åk. Snön är lätt och so­len glim­mar i skid­glas­ö­go­nen. Jag kom­mer på mig själv med att skrat­ta mitt i åket när pudret far runt krop­pen och käns­lan av väl­lust ger mig en skön kick. Fly­tet gör att allt känns na­tur­ligt och en­kelt.

Nu är vi rik­tigt tröt­ta och vill vi or­ka med mor­gon­da­gen så är det dags att run­da av skid­da­gen med en af­ter ski-öl.

Vill man upp­le­va en tra­di­tio­nell af­ter ski, el­ler après ski som ame­ri­ka­ner­na av nå­gon märk­lig an­led­ning kal­lar det, är det Man­gy Moo­se som gäl­ler. Stäl­let, som lig­ger ett stav­tag från ka­bin­ba­nans dal­sta­tion, blev ut­nämnt till Nor­da­me­ri­kas bäs­ta af­ter ski-eta­blis­se­mang härom året och stäm­ning­en är of­ta hög. Det är li­ve­band på sce­nen och även här dric­ker de fles­ta öl i till­bring­a­re som fås med öns­kat an­tal glas. Pjäx­dans är dock nå­got som in­te fö­re­kom­mer sär­skilt of­ta.

Ef­ter en stund i den var­ma ut­om­husjacuzzin på ho­tel­let och en snabb dusch, åter­vän­der vi till Man­gy Moo­se för mid­dag. The Moo­se är in­te ba­ra bäst på af­ter ski ut­an har även bli­vit pri­sad som den bäs­ta ski­dre­stau­rang­en i Nordamerika. Me­nyn in­ne­hål­ler un­ge­fär vad man kan vän­ta sig: New York Ste­ak, Buf­fa­lo Me­at­loaf Sand­wich och Ida­ho Trout. Väl­la­gat och med en rik­tigt bra sal­lads­bar är det ex­akt vad vi be­hö­ver och la­gom till kaf­fet bör­jar vi att bli rik­tigt då­si­ga. Säng­en häg­rar och vi ly­der mer än gär­na in­stink­ten att kry­pa ner. Dröm­mar­na hand­lar om snö­fall och i nat­ten ut­an­för fönst­ret bör­jar det att sing­la ner fling­or, sto­ra som Lo­vik­ka­van­tar. I mor­gon blir det pu­der igen.

”Vill man upp­le­va en tra­di­tio­nell af­ter ski, el­ler après ski som ame­ri­ka­ner­na av nå­gon märk­lig an­led­ning kal­lar

det, är det Man­gy Moo­se som gäl­ler.”

Det kryl­lar av pro­fes­sio­nel­la ski­då­ka­re i Jack­son Ho­le, men få av dem är tje­jer. Lyn­sey Dy­er är ett un­dan­tag som be­kräf­tar re­geln. Dess­utom har hon just pro­du­ce­rat en skid­film med ba­ra kvinn­li­ga ski­då­ka­re.

Sublet­te-lif­ten ger ac­cess till en hel del av Jack­son Ho­les mest lift­nä­ra och po­pu­lä­ra skogs­åk­ning. Över­lag är lif­tar­na mo­der­na och snab­ba så åk­ning­en blir väl­digt ef­fek­tiv.

Det är ing­en stress på Hung­ry Jack’s Ge­ne­ral Sto­re i Wil­son, en av by­ar­na nä­ra Jack­son Ho­le.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.