JA­PAN

Många re­ser till Ja­pan för att tit­ta på blom­man­de körs­bärs­träd, be­ga­pa ne­on­skyl­tar el­ler sjunga ka­ra­o­ke. Men var­ken det­ta, Fu­ji­ber­get el­ler manga­konst är or­sa­ken till att kul­tur­jour­na­lis­ten Anet­te Ma­sui och fo­to­gra­fen Au­gust Eriks­son stän­digt åter­vän­der t

RES Travel Magazine - - Innehåll - Text: ANET­TE MA­SUI Foto: AU­GUST ERIKS­SON

För­fat­ta­ren Anet­te Ma­sui och fo­to­gra­fen Au­gust Eriks­son har till­bring­at oänd­ligt många tim­mar på Ja­pans hem­li­gas­te tu­rist­attrak­tio­ner: de var­ma käl­lor­na.

För en ja­pan är det­ta med bad nå­got li­ka själv­klart som att äta och so­va. Kanske för att ba­det har en så lug­nan­de ef­fekt, och att stres­sa­de ja­pa­ner be­hö­ver kopp­la av ef­ter en lång och in­te säl­lan hek­tisk dag på ar­be­tet. Kanske för att shin­to­is­men, ja­pa­ner­nas egen världs­u­ni­ka re­li­gi­on, och budd­his­men, den från Ki­na im­por­te­ra­de, på­bju­der bad som ett sätt att re­na sin själ, och att ingen­ting – oav­sett det­ta – kan åter­stäl­la den in­re ba­lan­sen, såsom det 42-gra­di­ga vatt­net i ett bad­kar el­ler det mi­ne­ral­ri­ka vatt­net i en vul­ka­nisk käl­la. För den som vill pro­va på det se­na­re är det en­kelt om man väl har lyc­kats att ta sig till Ja­pan.

Även om man ba­ra har en vec­kas se­mes­ter in­pla­ne­rad i To­kyo bör man se till att ge sig tid att hop­pa på ett tåg, åka en el­ler två tim­mar i val­fri rikt­ning, sti­ga av i ett hän­fö­ran­de vac­kert berg­sel­ler kust­land­skap och ta in på ett tra­di­tio­nellt, ja­panskt värds­hus, så kal­lat ry­o­kan. Väl där ska­lar man av sig al­la klä­der­na, drar på sig en ny­stru­ken yu­ka­ta, bo­mull­s­ki­mo­no, och klapp­rar med

lå­na­de bad­toff­lor ner till hu­sets ba­dav­del­ning för att tvät­ta sig. Med krop­pen ve­der­bör­li­gen re­nad åter­står sjä­len, vil­ken re­nas i ett on­sen, el­ler vul­ka­niskt bad, in­om­hus el­ler ut­om­hus, och i ovana tu­ris­ters fall bör man nog re­kom­men­de­ra det se­na­re. In­om­hus­ba­den är of­ta så var­ma att man lätt kan skål­la sig på dem, me­dan ut­om­hus­ba­den, ro­ten­bu­ro, bru­kar hål­la en nå­got läg­re tem­pe­ra­tur. I syn­ner­het om vin­tern, den tid på året då man ock­så kan få störst be­håll­ning av att upp­sö­ka on­sen – få upp­le­vel­ser kan mä­ta sig med käns­lan av att sit­ta ner­sänkt i ett ång­an­de, hett bad, om­gi­ven av snö­tyng­da träd med ding­lan­de rö­da kaki­fruk­ter, och där tyst­na­den är så stor så att man kan hö­ra sitt eget hjär­ta bul­ta.

Med ba­ra en hand­duk om höf­ter­na el­ler över­krop­pen sti­ger man så små­ning­om upp ur det var­ma vatt­net, sve­per bo­mull­s­ki­mo­non om sig och tas­sar till­ba­ka till värds­hu­set där kväl­lens mid­dag hål­ler på att för­be­re­das. Den­na in­tas van­li­gen på rum­met, fram­du­kad av en na­kai-san, el­ler per­son­lig uppas­sers­ka, som i de­talj för­kla­rar vad mid­da­gen be­står av, hur den är tilla­gad, hur den ska in­tas, och ef­teråt du­kar av och för­be­re­der gäs­ter­na för säng­gå­en­det. Mid­da­gen är of­ta ka­i­se­ki ry­o­ri – ett slags ex­klu­si­va ja­pans­ka ta­pas som ur­sprung­li­gen åts ihop med te­et un­der te­ce­re­mo­nin. Lack­bric­kor­na som ställs fram är de­ko­re­ra­de med sashi­mi, rå fisk, och ler­kärl med grill­kol, på vil­ka man får gril­la nyfång­ad fisk och nyploc­ka­de, vi­ta­min­ri­ka grön­sa­ker från de när­lig­gan­de ber­gen. Till det­ta kom­mer ett ur­val sal­ta­de och syr­li­ga in­lag­da grön­sa­ker, kla­ra sop­por och skå­lar med ång­an­de, vitt ris – sam­man­ta­get ett fem­ton­tal smårät­ter. Allt är in­te gott, allt känns in­te ens igen – men den fest för ögat som fram­duk­ning­en på­bju­der stil­lar en an­nan, väl så krä­van­de hung­er.

Ef­ter mål­ti­den, som i re­gel tar två-tre tim­mar att kon­su­me­ra, kom­mer na­kai-san till­ba­ka, drar isär skjut­dör­rar­na och ploc­kar fram ett fler­tal fu­ton, sov­madras­ser, som hon pla­ce­rar på det gräs­dof­tan­de vass­matts­gol­vet. De fluf­fi­ga täc­ke­na ser kanske onö­digt var­ma ut, men be­hövs då rum­men sak­nar ele­ment, dras med re­jält golv­drag och of­ta kan bli väl­digt kal­la om nät­ter­na.

Fru­kosten in­tas på rum­met el­ler i mat­sal och be­står van­li­gen av gril­lad fisk, mi­so­sop­pa, ris och ett ur­val in­lag­da grön­sa­ker. Till det­ta ser­ve­ras en­bart grönt te, så har man be­hov av en kof­fe­in-

”Sim­ma in­te om­kring i ba­det. DET­TA ÄR IN­TE EN PLATS

FÖR MO­TION UT­AN ME­DI­TA­TION.”

kick på mor­go­nen kan det va­ra en god idé att ta en li­ten burk pul­verkaf­fe med sig.

När det gäl­ler ja­pa­ner­nas tra­di­tion att ba­da i on­sen är den­na li­ka gam­mal som höljd i mysti­kens dun­kel. De fles­ta tror att ri­tu­a­len har re­li­giö­sa röt­ter, då bå­de budd­his­men och shin­to­is­men fö­re­språ­kar bad som ett sätt att re­na sjä­len. Budd­his­men har till och med ett ord­språk som sä­ger att den som ba­dar be­fri­as från sju sjuk­do­mar och be­gå­vas med sju väl­sig­nel­ser. Ge­nom att sjun­ka ner i ett varmt och he­lan­de bad upp­lö­ses de syn­der som be­fläc­kar ba­da­rens själ och han el­ler hon sti­ger ur ba­det som en bätt­re män­ni­ska. Oav­sett om man väl­jer att tro på det­ta el­ler ej, är det ett fak­tum att on­sen­ba­det of­ta får dyst­ra tan­kar att förång­as, hjär­tat att slå li­te lug­na­re och hu­den att bli li­ka mjuk och len som hos en ny­född ba­by.

En dju­pa­re för­stå­el­se för on­sen­ba­det och dess he­lan­de ef­fek­ter kan man få om man jäm­för med den re­ningsce­re­mo­ni som ame­ri­kans­ka in­di­an­stam­mar ge­nom­för i sin ”svett­hyd­da”. Ge­nom att slå vat­ten på upp­het­ta­de ste­nar in­ne i hyd­dan fri­görs het ånga som kom­mer hyd­dans in­vå­na­re att svet­tas. Med svet­ten för­svin­ner giftäm­nen och and­ra slagg­pro­duk­ter som har lag­rats i krop­pen, på sam­ma vis som sal­ter och uri­näm­nen svet­tas ut i en väs­ter­ländsk ba­stu.

Bå­de on­sen­ba­det och ce­re­mo­nin i svett­hyd­dan upp­fat­tas som en he­lig stund och ett till­fäl­le då man med el­ler ut­an ord kom­mu­ni­ce­rar med sin Ska­pa­re. Hos in­di­a­ner­na är bö­ner­na en vik­tig del av re­ningsce­re­mo­nin, me­dan ja­pa­ner­na bru­kar fö­re­dra att sit­ta in­svep­ta i me­di­ta­tiv tyst­nad. Syf­tet är dock det­sam­ma och kan sam­man­fat­tas med föl­jan­de ci­tat av en in­di­ansk scha­man: ”Det är en re­ning, in­te ba­ra av krop­pen, ut­an ock­så av sin­net och sjä­len. Det är som att fö­das på nytt, vi ra­de­rar ut gång­na miss­tag, hjär­tesor­ger och be­svi­kel­ser, so­par bort dem helt och hål­let så att vi kom­mer att bör­ja om på nytt när vi går ut.”

Vär­men från on­sen­ba­det an­tas ock­så ha en an­ti­in­flam­ma­to­risk ef­fekt och för­må­ga att stär­ka krop­pens im­mun­för­svar. Där­ut­ö­ver tros de mi­ne­ra­ler och sal­ter som finns i vatt­net va­ra häl­so­bring­an­de, var­för on­sen­bad ibland re­kom­men­de­ras av lä­ka­re som en del av en me­di­cinsk be­hand­ling. Syf­tet med be­hand­ling­en kan va­ra att nor­ma­li­se­ra en till­fäl­lig oba­lans i krop­pen, fö­re­byg­ga sjuk­do­mar el­ler ba­ra be­va­ra pa­ti­en­tens häl­sa.

”Budd­his­men har ett ord­språk som sä­ger att den som ba­dar BE­FRI­AS FRÅN SJU SJUK­DO­MAR OCH BE­GÅ­VAS

MED SJU VÄL­SIG­NEL­SER.”

O yu, No­za­wa On­sen lig­ger i ett vac­kert bad­hus som för tan­kar­na till Edo-pe­ri­o­den.

Shin­mei­da­ki no yu är ett av de mins­ta of­fent­li­ga ba­den i Shi­bu On­sen.

Ka­ko no izu­mi, Tsu­ka­ha­ra On­sen, Yu­fu. Det här vatt­net är myc­ket surt och sär­skilt po­pu­lärt hos can­cer­pa­ti­en­ter. Ba­det lig­ger helt nä­ra en kra­ter där ång­an väl­ler upp di­rekt ur mar­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.