NA­MI­BIA

Na­mi­bia kan tyc­kas öde och tomt, men är tvärtom fullt av liv. Här är dju­ren fort­fa­ran­de i majoritet och land­ska­pet vid­un­der­ligt. His­nan­de sand­dy­ner, uråld­ri­ga berg och vack­ra lod­ger. En na­tur som är som gjord för sa­fa­ri, bå­de till häst, till fots el­ler i

RES Travel Magazine - - Innehåll - Text & foto: JÖR­GEN ULVS­GÄRD

Vår sta­di­ga fri­lan­sa­re Jör­gen Ulvs­gärd har ut­fors­kat ett av Afri­kas mest orör­da län­der och tar med dig på en re­sa ge­nom stäpp, öken och na­tio­nal­par­ker.

Vi kom­mer i full galopp ned­för slutt­ning­en och ut på sa­van­nens vid­sträck­ta gräs­slätt. Vid si­dan om oss ru­sar en hjord zebror och li­te läng­re bort flyr en ko­lo­ni av oryx. Fram­åt­lu­tad över häs­tens hals fylls jag av en his­nan­de käns­la av att va­ra ett med na­tu­ren, med det öpp­na land­ska­pet. Bätt­re än så här blir ald­rig en sa­fa­ri, tän­ker jag me­dan sand och to­vor yr om­kring mig. Väg­vi­sa­ren i den­na stig­lö­sa värld är en af­ri­kansk cow­boy från ett av Na­mi­bi­as stam­folk, he­re­ro, och upp­vux­en på en häst­rygg.

Vi be­fin­ner oss i syd­väst­ra Na­mi­bia, på grän­sen till Na­mi­bNaukluft Na­tio­nal­park. Ef­ter en hel dags ritt med ut­gångs­punkt från The De­sert Ho­meste­ad Lod­ge, har vi ri­dit ge­nom öken­sand, sa­vann, ut­tor­ka­de flod­bäd­dar och märk­li­ga berg­for­ma­tio­ner in­nan vi når kväl­lens lä­ger­plats i en skre­va, om­slu­ten av Tsa­ris­ber­gen. Det guld­gu­la grä­set brin­ner i det sne­da lju­set, skug­gor­na

blir läng­re och läng­re me­dan vi slår upp vårt lä­ger för nat­ten, tän­der elden och la­gar vår mat. När den af­ri­kans­ka skym­ning­en bör­jar att sän­ka sig över sa­van­nen går det fort. Ti­den mel­lan dag och natt är för­svin­nan­de kort. Häs­tar­na står upp­bund­na i det ble­ka mån­lju­set för en väl­be­höv­lig vi­la in­nan näs­ta dags ritt tar vid. Då och då bryts tyst­na­den av någ­ra unga zebror som lek­fullt tum­lar runt och ga­lop­pe­rar iväg över den hår­da, tor­ra jor­den i ett smatt­ran­de dån.

– Jag äls­kar att få vi­sa upp mitt land och gör det helst från häst­ryg­gen, sä­ger Wil­ly Kai­rua. Här är de vil­da dju­ren fort­fa­ran­de i majoritet och na­tu­ren som den har sett ut i mil­jo­ner år.

För att va­ra ett så stort land, dub­belt så stort som Sve­ri­ge, känns Na­mi­bia öds­ligt och tomt. Men det är en tom­het som är för­fö­ran­de vac­ker. Det mesta är öken, vil­ket är en del av för­kla­ring­en till att det ba­ra bor drygt två mil­jo­ner män­ni­skor här, men det finns bå­de stäpp, berg och en havs­kust. När eu­ro­pé­er­na med dun­der och brak kas­ta­de sig över den af­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten i slu­tet av 1800-ta­let tog tys­kar­na om­rå­det mel­lan Oran­ge-flo­den och Ku­ne­ne­flo­den och de­kla­re­ra­de det som tyskt pro­tek­to­rat. Året var 1884 och nam­net blev Tys­ka Syd­väst­af­ri­ka. Se­dan kom Syd­af­ri­ka och an­nek­te­ra­de det ef­ter and­ra världs­kri­get in­nan Swa­po­ge­ril­lan ef­ter 30 års väp­nad kamp be­fri­a­de lan­det 1990. Na­mi­bia är ett av få län­der i Afri­ka där tu­ris­ter­na kan dricka kran­vatt­net och där ris­ken att bli mag­sjuk är li­ten. Ett tyskt ren­lig­hets­arv som gag­nar tu­ris­ter­na.

Da­gen in­nan har vi bi­lat från hu­vud­sta­den Wind­ho­ek 40 mil sö­derut till Sos­sus­vlei, där vi har klätt­rat upp­för värl­dens högs­ta sand­dy­ner, vand­rat i två da­gar på sa­van­nen med ut­gångs­punkt från Red Du­nes Lod­ge, gjort ett stopp i den bay­er­skin­spi­re­ra­de hamn­sta­den Swa­kop­mund och be­sökt Wal­vis Bay med si­na sä­lar, del­fi­ner och fla­mingos in­nan vi med flyg har ta­git oss vi­da­re längs den be­ryk­ta­de ske­lett­kus­ten, upp­kal­lad ef­ter al­la sjö­fa­ra­re som har lu­rats av dim­man och sand­ban­ker­na för att mö­ta dö­den i det­ta ogäst­vän­li­ga land­skap. Vi har ta­git oss upp mot Da­ma­ra­land för att be­sö­ka no­mad­stam­men, him­ba­fol­ket.

När vi i skym­ning­en fly­ger in mot byn Ka­man­jab kän­ner jag mig som en av post­fly­gar­na i An­to­i­ne de Saint-Ex­u­pérys ro­man, Post­flyg syd. ”Det är som att dy­ka i svart vat­ten”, skri­ver han om en natt­land­ning i den väst­af­ri­kans­ka ök­nen. En oänd­lig oce­an av sand och strävt spinifex­gräs. Vid spa­kar­na sit­ter en man som skul­le ha kun­nat va­ra en av des­sa post­fly­ga­re. I över tju­go år har Pe­ter Fri­e­de kor­sat det­ta öds­li­ga land­skap, star­tat och lan­dat över­allt. Han är som häm­tad ur en af­ri­kansk även­tyrs­ro­man, med mu­stasch, se­nig och sol­bränd hy, kaki­fär­ga­de shorts, grova käng­or och en pi­pa häng­an­de i mun­gi­pan. Han är den fem­te ge­ne­ra­tio­nen tyskätt­ling i Na­mi­bia. Hans pap­pa var över­sät­ta­re åt Ei­senho­wer från tys­ka till eng­els­ka un­der and­ra världs­kri­get, men blev se­na­re mis­sio­när i Na­mi­bia. På vägen in mot him­ba­byn Ka­man­jab tving­as han att cirk­la fle­ra varv för att upp­täc­ka land­nings­ba­nan i det höga grä­set.

– De kun­de ju slå grä­set, mutt­rar Pe­ter i hör­lu­rar­na. Om det snor in sig i hju­len kan det fat­ta eld av frik­tio­nen.

När mo­torn är av­stängd och pro­pel­lern har stan­nat be­rät­tar han om den vi­te bush­man­nen Pe­ter Stark, farmare, le­jon­jä­ga­re och se­na­re en av de vik­ti­gas­te be­skyd­dar­na av det na­mi­bis­ka djur­li­vet i Okau­ku­e­jo- och Etos­ha­om­rå­det.

– Jag kan det här lan­det på mi­na fem fing­rar, sett från ovan, men han kän­ner var­je vrå av från mar­ken ef­ter att levt he­la sitt liv i bus­hen.

Him­ba­stam­men är ett no­mad­folk som le­ver i den älds­ta ök­nen i världen. Det finns en ma­gi, en vis­het som bott­nar i nå­got uråld­rigt. Mot­ta­gan­det är varmt, men till en bör­jan li­te re­serv-

erat. Ut­an­för en ler­hyd­da sit­ter en av kvin­nor­na. Hon he­ter Ua­tongo­ta och är in­smord med ock­ra, as­ka och fett. Hu­den glänser röd och smäl­ter ihop med den rö­da jor­den. Den rö­da fär­gen är in­te ba­ra ett skön­hets­me­del ut­an ock­så ett fun­ge­ran­de sol­skydd, be­rät­tar hon. Hen­nes dött­rar är in­te gam­la nog för att få smör­ja in sig med ock­ra. Ko­der­na är näm­li­gen många in­om stam­men. Med hjälp av an­ta­let fot- och hals­ring­ar kan man ut­lä­sa hur gam­la de är, om de är gifta el­ler ogif­ta. Om de har fött barn skvall­rar de­ras mid­je­bäl­ten.

Get­ter­na och kor­nas be­te har fått sty­ra de­ras vägar mel­lan oli­ka boplat­ser de se­nas­te 600 åren. Det var då him­ba­fol­ket drog sig bort till den ogäst­vän­li­ga, nord­väst­ra de­len av Na­mi­bia, plat­sen kal­la­des då Ka­oko­land. I dag ut­gör de mind­re än en pro­cent av be­folk­ning­en men är än­då Na­mi­bi­as an­sik­te ut­åt.

– Vi har alltid kla­rat oss själ­va. Vi tror oss ve­ta hur ni väs­ter­län­ning­ar le­ver och det loc­kar oss in­te. Det ver­kar som om ni mås­te job­ba så hårt för att ha råd med al­la era sa­ker. Vårt liv är en­kelt. För oss är den störs­ta ri­ke­do­men att ha många barn, sä­ger hon och vi­sar stolt upp si­na fem sö­ner och två dött­rar.

När mörk­ret fal­ler gör sig him­ba­fol­ket redo för att so­va, men först är det sam­ling runt de öpp­na el­dar­na för kväl­lens mål mat som män­nen har slä­pat hem ef­ter da­gens jakt. En av kvin­nor­na räc­ker mig ett arm­band i mäs­sing som hon vill att jag ska ta med mig hem. Det ned­smäl­ta mäs­sing­fö­re­må­let vi­sar sig va­ra en hand­fast sym­bol för be­fri­el­se­kam­pen i Na­mi­bia. Arm­ban­det är till­ver­kat av Swa­po­ge­ril­lans pa­tron­hyl­sor.

Näs­ta dag bär det iväg till Etos­ha Na­tio­nal­park. Nu är vi långt från allt och al­la, ba­ra dju­ren och så den­na, lil­la, en­sam­ma lod­ge ute i ing­en­stans. Det är det­ta som räk­nas som lyx i dag, lyx­en av det orör­da, här skul­le man lätt kun­na göm­ma sig om man ha­de an­led­ning att fly nå­got.

Vi står tys­ta i glän­tan mel­lan aka­ci­a­trä­dens ut­sträck­ta löv­verk, om­giv­na av spring­bock, an­ti­lo­per, zebror och gi­raf­fer. Li­te läng­re bort tryc­ker en klunga ele­fan­ter un­der ett träd. Med jäm­na mel­lan­rum damm­su­ger de med sna­beln den rö­da jor­den och blå­ser den över sig för att sval­ka blo­det i si­na väl­di­ga krop­par. En bit läng­re bort i den grö­na glän­tan där vi be­fin­ner oss står en Land Ro­ver par­ke­rad. Gui­den ber oss att va­ra tys­ta och vri­der ner lju­det på den knast­ran­de kom­ra­di­on. Ra­di­o­kon­tak­ten hål­ler han med en av värl­dens mest kän­da fors­ka­re på de af­ri­kans­ka öken­le­jo­nen, na­mi­bi­ern Philip Stan­der. Un­der tret­tio år har han följt de vil­da dju­ren i den na­mi­bis­ka ök­nen mel­lan Ku­ne­ne och Etos­ha. Just nu har han sett le­jon­spår i den fuk­ti­ga san­den. Vi sit­ter tys­ta och vän­tar. Den vis­kan­de kon­tak­ten över kom­ra­di­on för­stär­ker spän­ning­en. Philip, el­ler Flip, som han kal­las av san­fol­ket, vän­tar på att le­jo­nin­nan ska rö­ra sig från floc­ken så att han med en be­döv­ningspil får till­fäl­le att fäs­ta ett hals­band med en sän­da­re runt hen­nes hals. Ef­ter fy­ra tim­mar i mörk­ret ger vi upp, men det gör där­e­mot in­te han. Jag stäl­ler frå­gan över ra­di­on vad som dri­ver ho­nom i sitt ar­be­te och var­i­från han har fått sitt tå­la­mod.

– Ska man hål­la på med det här mås­te man va­ra ut­rus­tad med en stor por­tion tå­la­mod och myc­ket tur. Li­te ga­len mås­te man nog ock­så va­ra om man ska stå ut med att ensam le­va sitt liv i en Land Ro­ver ute i den stek­he­ta, na­mi­bis­ka ök­nen året runt, sä­ger Flip. Afri­kas vil­da djur är min pas­sion, jag brin­ner för att räd­da dem för fram­ti­den och den störs­ta kärleken hy­ser jag för de na­mi­bis­ka le­jo­nen. Att föl­ja de­ras rö­rel­ser för att för­sö­ka för­stå hur des­sa djur kan över­le­va i ett så ex­tremt kli­mat är värt al­la mi­na upp­off­ring­ar.

– Ti­den är knapp. Snart finns inga öken­le­jon kvar, sä­ger han in­nan rös­ten för­svin­ner i ra­di­oskug­ga.

Sos­sus­vlei Lod­ge är en oas mitt ute i ök­nen och är byggd i af­ri­kansk stil med star­ka fär­ger. Lod­gen lig­ger nä­ra de höga sand­dy­ner­na och den dö­da sko­gen.

Him­ba­stam­men är ett no­mad­folk som le­ver i den älds­ta ök­nen i världen. Ua­tongo­ta är in­smord med ock­ra, as­ka och fett. Den rö­da fär­gen är in­te ba­ra ett skön­hets­me­del ut­an ock­så ett sol­skydd.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.