TO­HO­KU & HOK­KA­I­DO

Ja­pans störs­ta drag­plås­ter är To­kyos stor­stads­myl­ler och Kyo­tos tu­sen­tals tem­pel och hel­ge­do­mar. För na­turäls­ka­ren re­kom­men­de­ras dock ett be­sök till To­ho­ku och Hok­ka­i­do, de nord­li­ga de­lar­na av lan­det. RES har ut­fors­kat någ­ra av de mest spek­ta­ku­lä­ra plat­se

RES Travel Magazine - - News - Text & fo­to: SAID KARLS­SON

Ja­pans störs­ta drag­plås­ter är To­kyos stor­stads­myl­ler och Kyo­tos tu­sen­tals tem­pel och hel­ge­do­mar. För na­turäls­ka­ren re­kom­men­de­ras dock ett be­sök till To­ho­ku och Hok­ka­i­do, de nord­li­ga de­lar­na av lan­det. RES kor­re­spon­dent Said Karls­son som bott i To­kyo har ut­fors­kat någ­ra av de mest spek­ta­ku­lä­ra plat­ser­na.

Näs­tan helt ljud­löst gli­der Shin­kan­sen in på sta­tio­nen i To­kyo. Det smått le­gen­da­ris­ka snabb­tå­get med sitt ka­rak­te­ris­tiskt näbb­for­ma­de lok fi­ra­de ny­li­gen fem­tio­års­dag, men just det här ex­em­pla­ret är en split­ter­ny va­ri­ant som togs i bruk vå­ren 2016 i sam­band med att snabbjärn­vägs­nä­tet som kny­ter ihop de fles­ta de­lar av Ja­pan slut­li­gen för­läng­des till Hok­ka­i­do, lan­dets nord­li­gas­te ö, via en fem mil lång un­der­vat­tens­tun­nel. En hög­ta­lar­röst med­de­lar att det är tid för av­gång och öns­kar oss en trev­lig re­sa. Shin­kan­sen­tå­gen är bland an­nat väl­kän­da för sin ex­tre­ma punkt­lig­het och tå­get bå­de bör­jar och slu­tar sin re­sa med se­kund­pre­ci­sion. Da­gen till ära re­ser jag i ”Gran Class”, den all­ra lyx­i­gas­te va­ri­an­ten. Vag­nen har ba­ra plats för 16 pas­sa­ge­ra­re. Sä­te­na är oför­skämt bre­da, och vi pas­sas upp av en vär­din­na som snabbt ger oss vad vi än pe­kar på i me­nyn. Ut­ö­ver en tra­di­tio­nell ja­pansk lunch­ben­to in­går även obe­grän­sat med dryck un­der he­la re­san i bil­jett­pri­set.

En tim­me ef­ter av­gång har vi se­dan länge läm­nat To­kyos för­or­ter bakom oss. Nu be­står ut­sik­ten ute­slu­tan­de av ja­pans­ka jord­bruks­land­skap, in­ra­ma­de av berg långt bor­ta vid ho­ri­son­ten. Vi su­sar fram i 320 kilo­me­ter i tim­men. Ut­sik­ten är mag­ni­fik och ser­vicen så ge­ne­rös att pas­sa­ge­rar­na i sä­tet bred­vid mitt, ett par i 70-års­ål­dern, re­dan har bör­jat snubb­la på or­den. Själv hål­ler jag mig till juice från nyploc­ka­de äpp­len från Ao­mo­ri för stun­den. Jag har trots allt en lång re­sa framför mig och nor­ra Ja­pan är bland an­nat känt för si­na många hyl­la­de sa­ke­bryg­ge­ri­er.

Om­kring fy­ra tim­mar se­na­re är vi fram­me i Ha­ko­da­te, Shin­kan­sen-nä­tets nord­li­gas­te sta­tion. Här­i­från fort­sät­ter re­san med hyr­bil läng­re in mot den­na spar­samt be­fol­ka­de ös mer cen­tra­la de­lar och till slut är vi fram­me i To­mamu, en smått sur­re­a­lis­tisk re­sort­stad där fy­ra torn­lik­nan­de ho­tell, 36 vå­ning­ar höga, har smällts upp i en i öv­rigt öde dal, om­gi­ven av mag­ni­fi­ka bergs­land­skap.

Vid si­dan av ho­tell­bygg­na­der­na be­står re­sor­ten även av ett par smak­ful­la re­stau­rang­er, en in­te fullt li­ka smak­full vat­ten­nö­je­spark och ett vid en sjö be­lä­get bröl­lop­ska­pell av kal be­tong och glas, sig­ne­rad stjärnar­ki­tek­ten Ta­dao An­do.

Un­der ef­ter­krigs­ti­den gick Ja­pans eko­no­mi som tå­get. Många av de som blev ri­ka på de ske­nan­de fas­tig­hets­pri­ser­na an­vän­de peng­ar­na till att sjö­sät­ta när­mast över­am­bi­tiö­sa pro­jekt i stil med det­ta. Det­ta var un­der 1980- och förs­ta hal­van av 1990-ta­let, en pe­ri­od som i dag med fa­cit i hand döpts till ”bub­be­le­ran”. Den eko­no­mis­ka dröm­men sprack kort där­ef­ter och många liknande plat­ser har i dag mer el­ler mind­re för­fal­lit. Hos­hi­no Re­sorts To­mamu är ett av för­hål­lan­de­vis få un­dan­tag. De uni­ka om­giv­ning­ar­na i kom­bi­na­tion med de hög­klas­si­ga fa­ci­li­te­ter­na gör att det fort­fa­ran­de är stor ef­ter­frå­gan på rum­men här. Be­sö­kar­na be­står till stor del av barn­fa­mil­jer. De fles­ta som re­ser hit gör det för att åka skidor. Själv har jag kom­mit för att tit­ta på moln.

På en av de om­gi­van­de bergs­top­par­na gör geo­gra­fin i kom­bi­na­tion med de met­ro­lo­gis­ka för­ut­sätt­ning­ar­na att det of­ta går att se un­kai, ”ett hav av moln”, sve­pa för­bi. Den närms­ta top­pen lig­ger drygt tu­sen me­ter över hav­s­ni­vån och har en di­rekt­för­bin­del­se med ho­tel­let ne­dan­för via en lift. Halv fem var­je mor­gon bör­jar be­sö­kar­na forslas upp. En skylt i ho­tel­lob­byn med­de­lar att oför­del­ak­ti­ga vä­der­för­hål­lan­den gör att vi ba­ra har 30 pro­cents chans att se moln­ha­vet just den här mor­go­nen. Jag är för yr­va­ken för att re­gi­stre­ra nå­gon be­svi­kel­se över be­ske­det och snubb­lar in i en skyt­tel­buss som tar mig vi­da­re till lif­ten. So­len har fort­fa­ran­de in­te gått upp, re­san upp till top­pen görs om­gi­ven av ett kom­pakt mör­ker och bi­tan­de ky­la.

Väl där up­pe hit­tar jag ett kafé, ett li­tet ba­ge­ri som ser­ve­rar fru­kost och gi­vet­vis ett par or­dent­li­ga ut­sikts­platt­for­mar dit jag be­ger mig med ras­ka steg. Sak­ta bör­jar him­len skif­ta färg. Först mörk­blått, se­dan li­la, se­dan ro­sa och se­dan föl­jer ett fyr­ver­ke­ri av fär­ger som ing­en ka­me­ra kan gö­ra rätt­vi­sa men som al­la än­då för­sö­ker do­ku­men­te­ra. Slut­li­gen blän­das vi av de förs­ta sol­strå­lar­na. Få av åskå­dar­na kan hål­la in­ne med sin för­tjus­ning. Här och där sve­per tus­sar av moln för­bi ne­re i da­len och det tar uppe­mot en tim­mes hutt­ran­de in­nan jag fått nog av den spek­ta­ku­lä­ra sho­wen.

Även om nå­got full­ska­ligt moln­hav ald­rig upp­står just den här mor­go­nen så är upp­le­vel­sen fan­tas­tisk och väl värd bå­de den långa re­san hit och det smått bru­ta­la upp­vak­nan­det kloc­kan fy­ra på mor­go­nen.

Näs­ta dag be­ger jag mig sö­derut, till­ba­ka till Hons­hu, Ja­pans ”hu­vudö”. På vägen dit pas­sar jag på att stan­na i Sap­po­ro, nor­ra Ja­pans störs­ta stad känd bland an­nat för att va­ra Ja­pans ena nu­del­hu­vud­stad (Fu­ku­o­ka, cir­ka 150 mil i syd­väst­lig rikt­ning, är den and­ra). Här äter jag en skål vär­man­de mi­so ra­men på Su­mi­re, en av de mest väl­kän­da ra­men­ha­ken i he­la lan­det. Väg­gar­na är ta­pet­se­ra­de med sig­na­tu­rer från de många kän­di­sar som tit­tat för­bi ge­nom åren. In­te ba­ra väg­gar­na för­res­ten, häls­ning­ar­na från så­väl väl­kän­da mu­si­ker, tv-pro­fi­ler och ba­se­boll­stjär­nor har bli­vit så många att re­stau­rang­ä­gar­na bör­jat sät­ta fast dem i ta­ket ock­så. Och jodå, ma­ten är god men in­te fan­tas­tisk. Han­den på hjär­tat har jag ätit bätt­re ra­men i To­kyo.

Ef­ter lun­chen pas­sar jag även på att gö­ra en av­stic­ka­re till Mo­e­re­nu­ma Ko­en, en av Ja­pans mest spek­ta­ku­lä­ra stads­par­ker, även den en av bub­be­le­rans många ögon­bryns­hö­jan­de ar­te­fak­ter. 1982 bad Sap­po­ros kom­mun­po­li­ti­ker den ame­ri­kansk-ja­pans­ka konst­nä­ren Isamu No­guchi att för­vand­la vad som då var en stor sop­tipp till en stads­park i världs­klass. Pro­jek­tet blev helt fär­digt först 2005. Här sam­sas geo­met­ris­ka skulp­tu­rer med per­fekt for­ma­de kul­lar från vars top­par vi be­sö­ka­re bjuds på svind­lan­de vy­er av två­mil­jo­ners­sta­den och dess om­giv­ning­ar. Par­ken är en populär des­ti­na­tion, i syn­ner­het för ar­ki­tek­tur­in­tres­se­ra­de, som går ut­märkt att be­sö­ka året runt. I en stor glaspy­ra­mid hit­tar jag ett li­tet mu­se­um tilläg­nat par­kens ska­pa­re, som dessvär­re ald­rig hann upp­le­va plat­sen per­son­li­gen då han gick bort 1988.

Väl till­ba­ka på Hons­hu hop­par jag av Shin­kan­sen i Ao­mo­ri där jag by­ter till ett lo­kal­tåg som tar mig längs med öns väst­ra kust. Ja­pan har ett av värl­dens mest väl­ut­bygg­da järn­vägs­nät, med lin­jer som stund­tals är li­ka myc­ket en tu­rist­des­ti­na­tion i sig som en­kom ett trans­port­me­del. Go­no-li­ne, som jag just nu be­fin­ner mig på, är en av storfa­vo­ri­ter­na hos lan­dets många järn­vägs­fan­tas­ter. Det är in­te svårt att för­stå var­för. Stör­re de­len av sträc­kan går så nä­ra vat­ten­bry­net att salt­vatt­net stän­ker mot tå­get. Vi pas­se­rar söm­ni­ga små fis­ke­by­ar, kar­ga bergs­pla­tå­er och en och an­nan sand­strand på väg mot vår slut­des­ti­na­tion –na­tio­nal­par­ken Shi­ra­ka­mi-San­chi. Tåg­fönst­ren är ex­tra sto­ra och vid någ­ra av de mest spek­ta­ku­lä­ra plat­ser­na längs rut­ten brom­sar tå­get in och en spea­ker­röst upp­ly­ser oss om att ett gyl­le­ne fo­to­till­fäl­le in­om kort kom­mer up­pen­ba­ra sig.

Ett par stopp in­nan vi är fram­me hop­par två mu­si­ker om­bord med varsin sha­mi­sen, ett sträng­in­stru­ment med anor från just den här de­len av lan­det. Spea­ker­rös­ten ta­lar om att en konsert strax bör­jar i vagn num­mer ett och jag skyn­dar mig dit. Någ­ra mi­nu­ter se­na­re klap­par jag tak­ten till tra­di­tio­nel­la ja­pans­ka folk­vi­sor som

al­la and­ra i vag­nen sjung­er med till och blir bju­den på öl av ett par äld­re män som tyc­ker att jag ser ut som ”den där kil­len som upp­fann Fa­ce­book”. Jag dric­ker upp och kon­sta­te­rar att det är dags att gå av. S

hi­ra­ka­mi-San­chi är en av Ja­pans störs­ta na­tio­nal­par­ker och tack va­re sin uni­ka flo­ra och fau­na även världs­arvs­klas­sad av Une­sco. För na­turäls­ka­ren finns det en upp­sjö av ak­ti­vi­te­ter att väl­ja bland. Jag väl­jer ett av de mer lät­till­gäng­li­ga al­ter­na­ti­ven, att vand­ra en kor­ta­re rutt längs med fle­ra små­sjö­ar som upp­stått till följd av den geo­lo­gis­ka ak­ti­vi­te­ten i om­rå­det. Mer avan­ce­ra­de be­sö­ka­re ten­de­rar att sik­ta på nå­gon av de många vand­rings­le­der­na som le­der upp till nå­gon av de om­gi­van­de bergs­top­par­na. Längs med min vand­ring hit­tar jag ett li­tet te­hus där vat­ten di­rekt från en av de små bäc­kar­na som rin­ner för­bi an­vänds för att brygga en kopp grönt mat­cha-te. Ett par kvin­nor som ver­kar väl­digt be­kan­ta med trak­ter­na ta­lar om för mig att vatt­net här är så rent att jag kan dric­ka det di­rekt från bäc­ken, jag prö­var och inga pro­tes­ter hörs från var­ken min gom el­ler mage.

Vid si­dan av de många klar­blåa sjö­ar­na längs med vand­rings­le­den har även den geo­lo­gis­ka ak­ti­vi­te­ten i om­rå­det gett upp­hov till ett an­nat fenomen som loc­kar tu­ris­ter till den här de­len av lan­det – ota­li­ga on­sen, käll­bad med hett vat­ten upp­värmt av na­tu­rens eg­na kraf­ter.

Fu­ro­fus­hi är ett av lan­dets älds­ta on­sen och en omått­ligt populär des­ti­na­tion bland ja­pa­ner­na själ­va. Nam­net be­ty­der or­da­grant ”in­te åld­ras, in­te dö” och an­spe­lar gi­vet­vis på de hälso­mäs­si­ga kon­se­kven­ser­na som ett dopp i käl­lan an­ses bi­dra till. Huruvi­da det­ta fak­tiskt stäm­mer el­ler ej lå­ter jag va­ra osagt, men dä­re­mot kan jag in­ty­ga att det här mås­te va­ra en av de mest spek­ta­ku­lä­ra plat­ser­na för var­ma käll­bad jag nå­gon­sin va­rit på. De geo­lo­gis­ka egen­ska­per­na ger det 49-gra­di­ga vatt­net en tyd­ligt gul­brun färg som kanske in­te ser så ap­tit­lig ut men som sägs gö­ra un­der­verk för hu­den. Den mest ef­ter­trak­ta­de käl­lan lig­ger ut­om­hus, pre­cis vid kan­ten av Ja­pans­ka ha­vet och är en ut­märkt plats att be­trak­ta sol­ned­gång­en från. För att kun­na gö­ra det­ta krävs dock att du över­nat­tar här. Rum­men är få och ef­ter­frå­gan hög, så det re­kom­men­de­ras att du bo­kar i god tid om du pla­ne­rar ett be­sök. Fram till och med kloc­kan fy­ra på ef­ter­mid­da­gen är lyck­ligt­vis käl­lan öp­pen för al­la.

Näs­ta dag re­ser jag via Sen­dai till Ya­ma­ga­ta, cir­ka 40 mil sö­derut. Strax ut­an­för sta­den lig­ger ett av lan­dets mest egen­sin­ni­ga budd­histtem­pel, med anor från 800-ta­let. Det for­mel­la nam­net på det här tem­pel­om­rå­det är Riss­ha­ku­ji, men de fles­ta kal­lar plat­sen Ya­ma­de­ra, vil­ket kort och gott be­ty­der ”bergs­temp­let” och ut­märkt sum­me­rar vad det he­la hand­lar om. För att kom­ma upp till hu­vud­bygg­na­der­na krävs en pro­me­nad på om­kring tu­sen trapp­steg, men det är in­te alls så job­bigt som det lå­ter. Det finns gott om vi­loplat­ser längs vägen upp och vand­ring­en är kan­tad av så väl grav­plat­ser som im­po­ne­ran­de bergs­väg­gar och dus­sin­tals sta­ty­er. Var­je li­ten de­talj har en egen historia, för att ta del av den re­kom­men­de­ras att du tar hjälp av nå­gon av de många gui­der­na som går att an­li­ta för en bil­lig peng ne­re vid tåg­sta­tio­nen. V

äl up­pe möts vi av fle­ra im­po­ne­ran­de tem­pel­bygg­na­der. De som läm­nar star­kast in­tryck är Kai­san­do och No­kyo­do, den först­nämn­da en im­po­ne­ran­de bygg­nad tilläg­nad temp­lets ska­pa­re Ji­ja­ku Daishi – i dag en kul­tur­arvs­klas­sad bygg­nad som dessvär­re in­te är öp­pen för all­män­he­ten läng­re. No­kyo­do är en mind­re röd­fär­gad bygg­nad som en gång i ti­den an­vän­des av mun­kar som ko­pi­e­ra­de he­li­ga skrif­ter som en del av sin trä­ning. De bå­da bygg­na­der­na lig­ger längst ut på en klip­pa med da­len och de om­gi­van­de bergs­top­par­na som bak­grund.

In­te långt där­i­från lig­ger pa­vil­jong­en Go­dai­do, ett ob­ser­va­tions­däck som bju­der på en svind­lan­de ut­sikt över da­len ne­dan­för. Jag pus­tar ut samtidigt som jag ser det sista sol­lju­set sve­pa över de grö­na vid­der­na in­nan jag be­ger mig ner igen. In­te långt där­ef­ter sit­ter jag åter­i­gen på Shin­kan­sen, på väg till­ba­ka till To­kyos blin­kan­de lam­por och skyskra­por. Ef­ter någ­ra da­gar bland Ja­pans na­turskat­ter är det dags att be­ge sig till­ba­ka till verk­lig­he­ten igen.

1 015 trapp­steg skil­jer tem­pel­bygg­na­der­na up­pe på bergs­top­pen från byn i da­len ne­dan­för. Den som or­kar ta sig he­la vägen upp sägs bli fri från otur.

Bröl­lop­ska­pel­let vid Hos­hi­no Re­sorts To­mamu är sig­ne­rat stjärnar­ki­tek­ten Ta­dao An­do.

To­mamu är en väl­digt gles­be­fol­kad dal, för­u­tom de här ho­tel­len.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.