GA­LA­PA­GOS

I Ga­la­pa­gos övärld tar upp­le­vel­ser­na ald­rig slut. Här kan du vand­ra bland vul­ka­ner och fri­dy­ka bland ha­jar och ping­vi­ner. Det käns­li­ga eko­sy­ste­met be­hålls tack va­re stränga reg­ler och ett kraft­fullt mil­jö­ar­be­te.

RES Travel Magazine - - News - Text: JO­HAN AUGUSTIN Fo­to: RO­GER BORGELID

On­ce in a li­fe­ti­me. Så kän­ner många in­för ett be­sök på de de här uni­ka öar­na med si­na många en­de­mis­ka ar­ter i så­väl flo­ra som fau­na. Jour­na­lis­ten Jo­han Augustin och fo­to­gra­fen Ro­ger Borgelid har krys­sat runt bland öar­na på den­na spek­ta­ku­lä­ra re­sa.

Gum­mi­bå­ten gli­der in till strand­kan­ten och vi hop­par ner i det kal­la vatt­net och va­dar iland den sista bi­ten. Bland Ga­la­pa­gos öar har Espu­mil­la Be­ach det störs­ta an­ta­let grö­na havs­sköld­pad­dor som kom­mer för att läg­ga si­na ägg på den långa sand­stran­den. Inga sköld­pad­dor syns till, dä­re­mot är stran­den ge­nom­bor­rad av spök­krab­bor som grävt hål och pat­rul­le­rar sin strand­rem­sa. I luf­ten fly­ger en­de­mis­ka Ga­la­pa­gos­hö­kar, som ba­ra finns här, i jakt på fåg­lar och unga havs­le­gu­a­ner. En hök har ham­nat i dis­pyt med en hä­ger över en död fisk i strand­kan­ten.

San­ti­a­go, som lig­ger i den nord­väst­ra de­len av ögrup­pen, var Charles Dar­wins fa­vo­ri­tö. Han kom hit 1835 och till­bring­a­de el­va da­gar på ön för att sam­la in ar­ter, bland an­nat fin­kar som syns i den när­lig­gan­de man­grove­sko­gen. Bris­ten på färskvat­ten i Ga­la­pa­gos var en av an­led­ning­ar­na till att ar­ki­pe­la­gen för­blev obe­bodd ge­nom år­hund­ra­de­na. Men här på den nord­väst­ra si­dan av San­ti­a­go lig­ger Buc­ca­ne­er Co­ve, som fått sitt namn av de sjö­rö­va­re som ank­ra­de si­na skepp i den skyd­da­de vi­ken, och här häm­ta­de de färskvat­ten som finns i när­lig­gan­de grot­tor. De tog även med sig tu­sen­tals jät­tesköld­pad­dor, som kun­de över­le­va upp till ett år ut­an mat och vat­ten, och där­för hölls un­der däck som färsk pro­vi­ant. Det sägs att även Charles Dar­win ska ha ätit en och an­nan jät­tesköld­pad­da.

Inkräk­tar­na tog i sin tur med sig eg­na djur som get­ter och gri­sar, in­va­si­va, främ­man­de ar­ter som ge­nom histo­ri­en har spri­dit för­öd­el­se på många av Ga­la­pa­gos öar, till­sam­mans med för­vil­da­de hun­dar och kat­ter. Me­dan myn­dig­he­ter­na har lyc­kats utro­ta get­ter och gri­sar på San­ti­a­go, syns spå­ren i san­den av en över­le­va­re som är be­tyd­ligt svå­ra­re att bli av med.

– Råt­tor­na. De ger sig på få­gel­li­vet och and­ra djur, sä­ger na­tur­gui­den Gusta­vo And­ra­de.

Han be­rät­tar att parkvak­ter­na i na­tio­nal­par­ken läg­ger ut gift för att kon­trol­le­ra rått­po­pu­la­tio­nen som nu­me­ra hålls i schack. Gusta­vo, upp­vux­en i Ga­la­pa­gos, är som ett le­van­de upp­slags­verk rö­ran­de övärl­dens djur­liv och sva­rar kun­nigt på frå­gor från grup­pens tolv del­ta­ga­re. Han har även en näst in­till mi­li­tär di­sci­plin på sin grupp och ser till att samt­li­ga av oss hål­ler oss på de ut­märk­ta sti­gar­na, in­te ham­nar på ef­ter­käl­ken el­ler kom­mer när­ma­re dju­ren än de två me­ter som re­gel­ver­ket sä­ger. Den käns­li­ga eko­lo­gis­ka ba­lan­sen ska be­hål­las in­takt och då är det vik­tigt att stö­ran­de mo­ment som be­sö­ka­re på två ben kon­trol­le­ras. På de svar­ta la­va­klip­por­na som om­ger stran­den lig­ger päls­sä­lar och so­lar och de­ras gläf­san­de skrik ekar bland ste­nar­na. Någ­ra sä­lar krav­lar ner i vatt­net och vi be­stäm­mer oss för att föl­ja de­ras ex­em­pel.

Gum­mi­bå­ten gli­der fram ge­nom Buc­ca­ne­er Co­ve och snork­lings­del­ta­gar­na rät­tar till ut­rust­ning­en som be­står av fe­nor, mask, snor­kel och våt­dräkt. Vi hop­par i vatt­net från gum­mi­bå­ten och det förs­ta som slår mig är hur kallt det är. Så här i bör­jan av ok­to­ber är det fort­fa­ran­de den tor­ra pe­ri­o­den vil­ket ger vat­ten­tem­pe­ra­tu­rer på om­kring 15 gra­der. Jag sim­mar längs med en brant klipp­vägg där det väx­er rö­da ko­ral­ler. Tro­pis­ka ar­ter som äng­el­fis­kar och ki­rurg­fis­kar sim­mar längs ko­ral­ler­na i sto­ra stim. Ett par mind­re rev­ha­jar gli­der ut­med väg­gen och jag fri­dy­ker ner för att få en när­ma­re titt. Då ser jag den: En tre­me­ters Ga­la­pa­gos­haj rör sig en bit ut i vi­ken. Ad­re­na­li­net pum­par. Jag

” Någ­ra sä­lar krav­lar ner i vatt­net och vi be­stäm­mer oss för att föl­ja de­ras ex­em­pel.”

bry­ter ge­nom ytan, harklar mig. – Shark. Down he­re! De and­ra del­ta­gar­na sam­las kring ha­jen som in­te ver­kar bry sig nämn­värt om hor­den av pa­pa­raz­zis med un­der­vat­tenska­me­ror. Jag tar ett djupt andetag, spar­kar ifrån med fe­nor­na och fri­dy­ker ner till den frid­ful­la oce­an­va­rel­sen. Den sim­mar lång­samt fram och till­ba­ka längs väg­gen och ver­kar tyc­ka att vi är in­tres­san­ta att hål­la sig nä­ra. Gusta­vos upp­ma­ning om att hål­la oss två me­ter från dju­ren ver­kar in­te gäl­la om­vänt, ef­tersom ha­jen sim­mar rakt mot mig för att i sista stund sve­pa all­de­les in­till min kropp. Mö­tet med ha­jen är sam­tal­säm­net un­der båt­fär­den till­ba­ka till yach­ten M/Y Gra­ce där lunch står upp­du­kad på soldäc­ket. Bå­ten, som ti­di­ga­re var furst Rai­ni­er av Mo­naco och Gra­ce Kel­lys pri­va­ty­acht på Me­del­ha­vet, är om­byggd med mo­der­na hyt­ter och krys­sar mel­lan Ga­la­pa­gos öar. Den gam­la sti­len med trä­de­tal­jer finns kvar och M/Y Gra­ce har för­u­tom re­stau­rang­de­len en bar och en bub­bel­pool i fören där vi in­nan lunch åter­får kropps­vär­men ef­ter snork­lings­tu­ren.

Se­na­re tar vi oss till Ja­mes Bay som även den lig­ger på den nord­väst­ra de­len av San­ti­a­go. En mi­ni­mal stig går ge­nom ett räff­lat, stel­nat la­va­fält, re­sul­ta­tet från en nu­me­ra in­ak­tiv vul­kan i för­grun­den. In­till kust­lin­jen har grot­tor med kri­stall­klart, tur­kost vat­ten bil­dats och som kor­sas av bre­da gång­bro­ar i la­vas­ten. I de na­tur­li­ga swim­ming­poo­ler­na le­ker sjö­le­jons­ung­ar me­dan ett vux­et sjö­le­jon ja­gar en­sam­ma fis­kar som för­vir­rat sig in

” Wow, havs­sköld­pad­dor, le­gu­a­ner och sjö­le­jon, al­la på en och sam­ma gång. Bäs­ta snork­ling­en nå­gon­sin.”

grot­tor­na. Svar­ta havs­le­gu­a­ner so­lar på la­va­s­te­nar­na och de­ras skrov­li­ga rep­til­skinn smäl­ter in i om­giv­ning­ar­na.

– Se upp, tram­pa in­te på le­gu­a­ner­na, upp­ma­nar Gusta­vo pre­cis när min fot är på väg att lan­da på en tjock le­gu­an­svans. Stirr­täv­ling­ar med havs­le­gu­a­ner är en ro­lig och tidskrä­van­de lek som vi gi­vet­vis mås­te pro­va på. Rep­ti­ler­na rör in­te en min på en ut­dra­gen evig­het. Till slut spru­tar en av dem vat­ten på en an­nan le­gu­an för att spo­la av sal­tet på krop­pen.

För att upp­le­va så myc­ket som möj­ligt un­der den vec­ko­långa tu­ren med M/Y Gra­ce krys­sar vi mesta­dels un­der nät­ter­na och ank­rar vid nya öar dag­tid. Vid sex­ti­den på mor­go­nen spe­las upp­vak­nings­mu­si­ken ur far­ty­gets hög­ta­la­re.

– God mor­gon i pa­ra­di­set. Fru­kost ser­ve­ras på däck in­nan än­nu en även­tyrs­fylld dag sät­ter igång, vis­kar en en­tu­si­as­tiskt pigg röst.

Vi har an­kom­mit det trånga sun­det Bo­li­var Chan­nel mel­lan öar­na Fer­nan­di­na och Isa­be­la i ar­ki­pe­la­gens väst­ra del. När vi går iland på Fer­nan­di­na, som är den yngs­ta ön i Ga­la­pa­gos, blir det tyd­ligt att vi be­fin­ner oss i ett av värl­dens mest ak­ti­va vul­kan­om­rå­den. La Cum­b­re do­mi­ne­rar land­ska­pet och vul­ka­nen re­ser sig mäk­tigt 1 495 me­ter över ha­vet. På and­ra si­dan sun­det lig­ger Wolfvul­ka­nen som med si­na över 1 700 me­ter är den högs­ta vul­ka­nen in­om ögrup­pen. Den ha­de ett ut­brott i maj 2015 som va­ra­de i sex vec­kor då en la­va­ström flöt ner längs den öst­li­ga si­dan och ut i ha­vet. På de pla­na la­va­fäl­ten myll­rar det av rö­da krab­bor som bil­dar färg­gla­da pric­kar i det an­nars svar­ta land­ska­pet. Klung­or av havs­le­gu­a­ner ser ut som en skol­gård fylld av mi­ni–God­zil­las. Någ­ra för­tor­ka­de le­gu­anske­lett vitt­nar om na­tur­fe­no­me­net El Niños fram­fart med mind­re till­gång av le­gu­a­ner­nas fö­da al­ger, som följd. Gusta­vo be­rät­tar att havs­le­gu­a­ner­na of­tast stan­nar un­der ytan och be­tar al­ger i un­ge­fär tio mi­nu­ter, me­dan de sto­ra le­gu­a­ner­na kan stan­na på bot­ten i upp till 40 mi­nu­ter.

Stor­väx­ta, svar­ta fåg­lar har byggt bon di­rekt på mar­ken in­till någ­ra le­gu­a­ner. En kor­tving­ad Ga­la­pa­gos­skarv, än­nu en en­de­misk art, har den mör­ka näb­ben full med tång, bo­ma­te­ri­al som den läm­nar över till sin part­ner som vak­tar bo­et. Fåg­lar­na har ut­veck­lats ut­an landrov­djur och sak­nar där­för flyg­för­må­ga. De­ras ljust klar­blå ögon iakt­tar oss in­nan den ena skar­ven dy­ker ner i ha­vet i jakt på by­tes­fisk.

Vi fort­sät­ter upp­täckts­fär­den till gran­nön Isa­be­la, som är den störs­ta ön i ögrup­pen. ”Sjö­hästön” har fått sitt namn ef­ter sitt sjö­häst­for­ma­de ut­se­en­de. Vi vand­rar ge­nom det tor­ra land­ska­pet, svart sand och tag­gi­ga bus­kar, om­giv­na av sam­man­lagt sex vul­ka­ner. Ve­ge­ta­tio­nen stör in­te de sköld­för­kläd­da bull­do­zers som plö­jer fram i jakt på nå­got grönt ät­bart. Fem ar­ter av jät­tesköld­pad­dor har över­levt bå­de sjö­mäns ap­tit på sköld­paddskött för ett par hund­ra år se­dan och lant­bru­ka­re som ock­så bru­ka­de äta dem, så sent som fram till år 2000.

– Nu är bön­der­na del­ak­ti­ga i tu­rist­in­du­strin och tjä­nar på att

in­te dö­da jät­tesköld­pad­dor­na, be­rät­tar Gusta­vo och pe­kar på en små­växt in­di­vid som han upp­skat­tar va­ra i 20­års­ål­dern.

Trots att Ga­la­pa­gos fau­na på land är över för­vän­tan är un­der­vat­tens­li­vet än­då strå­et vas­sa­re. Vi åker in i Ta­gus Co­ve, en vik som an­vän­des av ti­di­ga sjö­fa­ra­re att ank­ra si­na bå­tar i. Vi sät­ter på oss snork­lings­ut­rust­ning­en och gli­der åter­i­gen ner i det kal­la vatt­net. Som på be­ställ­ning kom­mer två ny­fik­na en­de­mis­ka Ga­la­pa­gosping­vi­ner upp för att hälsa. De halv­me­ters långa, svart­vi­ta fåg­lar­na pic­kar näs­tan på gla­set till vå­ra masker. Hur var det nu med av­stån­det, två me­ter? Den skyd­da­de vi­ken har ska­pat op­ti­ma­la för­hål­lan­den för grö­na havs­sköld­pad­dor och ett ti­o­tal syns be­tan­des al­ger på havs­bot­ten, in­te hel­ler de lå­ter sig stö­ras av vår när­va­ro. Ga­la­pa­gos eg­na ak­ro­ba­ter när­mar sig, ett par sjö­le­jon. En unge tar led­ning­en och gör ut­fall mot oss, den vill le­ka ta­fatt men när vi för­sö­ker hänga med i sväng­ar­na blir vi snabbt bort­pa­re­ra­de. Pe­li­ka­ner och blå­fo­ta­de su­lor skju­ter ge­nom ytan mot sto­ra stim av sil­ver­fär­ga­de an­sjo­vis­fis­kar. Någ­ra havs­le­gu­a­ner klam­rar sig fast med si­na grova klor i bergs­skre­vor­na för att in­te åka med den star­ka ström­men. Grup­pen åter­vän­der till gum­mi­bå­ten med glim­ran­de ögon.

– Wow, havs­sköld­pad­dor, le­gu­a­ner och sjö­le­jon, al­la på en och sam­ma gång. Bäs­ta snork­ling­en nå­gon­sin, ut­bris­ter ame­ri­ka­nen Tay­lor Ol­cott, en av del­ta­gar­na.

Ha­vet ut­an­för Isa­be­la skim­rar i ett ro­sa­gult ljus när so­len går ner och mid­dag du­kas fram på däck. Två av kryss­ning­ens del­ta­ga­re är An­dy Mars­hall och Da­vid Winchester från Lon­don. Pa­ret har rest över sto­ra de­lar av jor­den men an­ser att det­ta är en av de mest min­nesvär­da re­sor­na. Da­vid Winchester fastnade för Ga­la­pa­gos re­dan som li­ten när han såg Da­vid At­ten­bo­rough ut­fors­ka övärl­den på tv.

– Det är verk­li­gen pre­cis li­ka spe­ci­ellt som jag trod­de det skul­le va­ra, sä­ger han.

När­va­ron är to­tal på M/Y Gra­ce, myc­ket tack va­re att bå­de te­le­fon­nät och wi­fi sak­nas. Att va­ra oupp­kopp­lad ver­ka­de oroa någ­ra av del­ta­gar­na i bör­jan av re­san, men ef­ter någ­ra da­gar har käns­lan istäl­let för­bytts till en an­led­ning till att um­gås och ta in om­giv­ning­ar­na yt­ter­li­ga­re. Mörk­ret in­tar Ga­la­pa­gos och Stil­la ha­vet. Him­la­val­vet, där stjär­nor­na ly­ser ut­an nå­gon till­stym­mel­se till ljus­för­ore­ning­ar, bre­der ut sig ovan­för vå­ra hu­vu­den.

När­kon­takt med ha­vets kej­sa­re. Ga­la­pa­gos­ha­jen är pre­cis som al­la and­ra djur på Ga­la­pa­gos helt orädd för män­ni­skan, vil­ket gör att vi un­der en halv­tim­me kan fri­dy­ka med den på nä­ra håll.

En vand­ring fö­re fru­kost bju­der på en ma­gisk vy över Charles Dar­win La­ke, på ön Isa­be­la. Att snork­la med havs­le­gu­a­ner känns li­te som att sim­ma med di­no­sau­ri­er.

He­la käns­lan med Ga­la­pa­gos är som att be­sö­ka jor­den in­nan män­ni­skor­na kom dit. Dju­ren är ny­fik­na, lek­ful­la och to­talt oskyg­ga.

Gui­den och na­tur­vår­da­ren Gusta­vo är kun­nig, en­ga­ge­rad och har en mi­li­tä­risk di­sci­plin på oss två­ben­ta.

Pe­li­ka­ner van­kar obryd­da i vat­ten­bry­net på ön San­ti­a­go. Gum­mi­bå­tar, så kal­la­de pang­as tar oss mel­lan båt och ö, här på väg till­ba­ka från en morgon­tur på San­ta Fe.

I sun­det mel­lan Fer­nan­di­na och Isa­be­la får vi säll­skap av en sill­val. När en sjö­le­jonunge tit­tar en djupt i ögo­nen smäl­ter hjär­tat.

Var­je dag på­minns vi om re­geln ”två me­ter mel­lan män­ni­ska och djur”. Men of­ta har dju­ren själ­va and­ra tan­kar om det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.