DUBLIN

Pu­bar­na och män­ni­skor­na. Stäm­ning­en och ma­ten. Ir­lands hu­vud­stad har bred­dat re­per­to­a­ren – just nu sma­kar Dublin bätt­re än nå­gon­sin.

RES Travel Magazine - - Innehåll - Text: DA­VID GRUDD

Den ir­länds­ka hu­vud­sta­den har stått pall för många smäl­lar ge­nom åren, men re­ser sig star­ka­re för var­je gång. Pu­bar­nas stad sju­der av ny­byg­ga­ran­da och ex­pe­ri­ment­lus­ta. Sta­den, som in­te di­rekt va­rit känd för sitt va­ri­e­ra­de re­stau­rang­ut­bud, har fått många nya läck­ra kro­gar och cock­tail­ba­rer på se­na­re år. Dublin har bli­vit gott!

Ef­ter fi­nan­s­kri­sen sjönk hy­ror­na – plöts­ligt ha­de yng­re krö­ga­re råd att öpp­na re­stau­rang­er.

Väg­gar i te­gel var­vas med sto­ra, mat­ta lu­nett­föns­ter. Strax ovan­för ögon­höjd va­jar de mör­ka plåt­lam­por­na från det pe­tro­le­um­blå ta­ket och ly­ser upp den nyfång­a­de fis­ken från Kel­tis­ka ha­vet. Kväl­lens värd, Jo­nat­han Dung­an, är den som bry­ter taf­feln.

– Så där. Då var det ba­ra att hug­ga in. Ef­ter­rätt blir det på näs­ta stäl­le, sä­ger Jon­ny och stif­tar se­dan när­ma­re be­kant­skap med en smör­stekt kol­ja.

Till hö­ger om tall­ri­ken har han vi­sit­kor­tet nä­ra till hands. Food Tour Ma­na­ger. Vil­ken sam­tids­mar­kör, re­flek­te­rar vi och Jon­ny tycks lä­sa vå­ra tan­kar. När­mast dag­li­gen lot­sar han hung­ri­ga be­sö­ka­re mel­lan guld­kor­nen bland Dublins re­stau­rang­er. För­rätt här, varm­rätt där – och så des­sert på ett tred­je stäl­le. Ett kon­cept som fun­ge­rar all­de­les ut­märkt i dag, men som ha­de va­rit när­mast be­fängt för in­te sär­skilt länge se­dan.

– De tre stäl­le­na kun­de al­la hit­ta då, för de var in­te fler än så. Men nu är det an­norlun­da. Nu finns det mass­vis av bra re­stau­rang­er i Dublin, sä­ger Jon­ny stolt.

Ja, po­ta­ti­sens tids­ål­der är till än­da. Irish stew, monst­ru­ö­sa por­tio­ner av den­na ba­stan­ta vat­ten­de­la­re, har för­svun­nit – el­ler åt­minsto­ne fått säll­skap – på me­ny­er­na när det ir­länds­ka hu­vud­stads­kö­ket upp­le­ver en lik­nan­de för­vand­ling som vi sett på fle­ra and­ra håll och kan­ter i Väs­teu­ro­pa. In­te minst i Sve­ri­ge.

– Många har tit­tat på det nor­dis­ka kö­ket. Man har bli­vit bätt­re på att ta till­va­ra de rå­va­ror vi har här na­tur­ligt, be­rät­tar Jon­ny och fort­sät­ter:

– Myc­ket går att här­le­da till den se­nas­te fi­nan­s­kri­sen. Ef­ter den sjönk hy­ror­na och plöts­ligt ha­de många yng­re krö­ga­re råd att öpp­na re­stau­rang­er.

Med väs­ter­länds­ka mått mätt var Ir­land fat­tigt långt in på 1980-ta­let. En på­ver bak­gård där var tred­je med­bor­ga­re lev­de un­der grän­sen för vad EU be­trak­ta­de som fat­tig­dom. Men så sänk­tes bo­lags­skat­ten. Han­dels­hind­ren slo­pa­des och uni­ver­si­tets­ut­bild­ning­en blev gra­tis. "Den kel­tis­ka ti­gern" var född och som all­ra högst röt den för­stås här i Dublin. Röt och röt tills 2000-ta­lets fi­nan­s­kris för­gjor­de allt vad tig­rar het­te. Världs­mäs­ta­ren i ekonomi var ne­re för räk­ning, men med hjälp ut­i­från res­te Ir­land sig och nu är ti­gern på föt­ter igen. Och har fått go­da­re mat att äta.

Ons­dag blir tors­dag och på vägen till­ba­ka till ho­tel­let pas­se­ras vi av läm­mel­tå­get mot Cop­per Fa­ce Jacks. Myc­ket i histo­ri­en om Dublins mest be­ryk­ta­de natt­klubb tan­ge­rar be­rät­tel­sen om den kel­tis­ka ti­gern. Med den av­gö­ran­de skill­na­den att Cop­pers stått sta­di­ga­re än bå­de si­na gäs­ter och den ir­länds­ka eko­no­min. Än­da se­dan klub­ben slog upp dör­rar­na på 1990-ta­let har den va­rit en for­mi­da­bel suc­cé och äga­ren, den för­re po­li­sen Cat­hal Jack­son, sägs tjä­na ett par svens­ka mil­jo­ner kro­nor om året ba­ra på stäl­lets gar­de­rob. Men i kväll, nej. Va­rit där, gjort det och dess­utom ring­lar sig kön all­de­les för lång.

Män­ni­skan ser ald­rig lyck­li­ga­re ut än hon gör när so­len ski­ner över Graf­ton Stre­et. Till skill­nad från in­vå­nar­na i många and­ra stä­der om­fam­nar Dublin­bor­na sin sto­ra gå­ga­ta, åt­minsto­ne vid rå­dan­de vä­der­lek. Den be­sö­ka­re som in­te har tur med väd­ret kan med för­del be­skå­da fe­no­me­net i mu­sik­vi­de­on till Phil Ly­notts Old Town där han när­mast me­lan­ko­lisk läm­nar Ha'pen­ny Bridge och kli­ver in i vim­let på Graf­ton Stre­et med mun­gi­por­na pe­kan­de upp mot den blå him­len. Graf­ton Stre­et tar sin bör­jan vid stads­par­ken St Step­hen's Green. Den skär se­dan norrut ge­nom Dublins söd­ra stads­kär­na och än­da upp till Lif­fey, den ski­ti­ga och äls­ka­de flo­den där jag vid ett ti­di­ga­re be­sök gjor­de ett kramp­ak­tigt för­sök till att padd­la ka­not ut­an att blö­ta ner mig, men re­dan ti­digt över­ös­tes med bå­de vat­ten och kär­vän­li­ga glå­pord från bro­ar­na som för­bin­der söd­ra Dublin med sta­dens nor­ra de­lar.

Ide se­na­re, ös­terut mot flo­dens ut­lopp, bry­ter fu­tu­ris­tis­ka in­slag av den ge­or­gi­ans­ka stads­bil­den. Si­li­con Docks är för­stås en blink­ning mot Ka­li­for­ni­en och här har fö­re­tag som Fa­ce­book, Goog­le och Airb­nb si­na eu­ro­pe­is­ka hu­vud­kon­tor. När­ma­re tio tu­sen per­so­ner ar­be­tar i om­rå­dets it-in­du­stri som snart vän­tas få säll­skap av bankvä­sen­det. Med Brex­it runt hör­net flyr de­lar av fi­nans­sek­torn Lon­don och fle­ra av dem blic­kar i stäl­let väs­terut mot Ir­land som var­ken har skäl el­ler lust att läm­na den eu­ro­pe­is­ka ge­men­ska­pen.

Från Graf­ton Stre­et går det att vi­ka av till hö­ger in på Du­ke Stre­et för att äta lit­te­ra­tur­histo­ri­ens mest be­röm­da smör­gås – den gor­gon­zo­la­mac­ka med se­nap som Le­o­pold Bloom åt som om­väx­ling till nju­re i Ja­mes Joyces Odys­seus på pu­ben Da­vy Byr­ne's. Da­vy Byr­ne's är alltjämt

öp­pen och har för­stås alltjämt Blooms val kvar på menyn, men vi står över.

Vi tar hel­ler in­te näst­näs­ta väns­ter in på Suf­folk Stre­et där jag an­nars har som va­na att slå mig ned på O'Neills med ett ex­em­plar av The Irish Ti­mes. Palt­ko­man som den spa­ti­ö­sa pu­bens kal­konstek fram­kal­lar loc­kar ofatt­bart nog in­te säll­ska­pet. I stäl­let går vi Chat­ham Stre­et fram, run­dar The Hairy Le­mons gul­lac­ke­ra­de fa­sad och tar sik­te på den char­mi­ga gal­le­ri­an Po­wer­scourt Cent­re. Ef­ter det, via slask­ba­sa­ren Ge­or­ge's Stre­et Ar­ca­de, mö­ter vi se­dan Emily O'Cal­lag­han som dri­ver en de­sign­bu­tik på South Gre­at Ge­or­ge's Stre­et.

– Vi öpp­na­de 2010 och sam­ar­be­tar i dag med en rad oli­ka ir­länds­ka de­sig­ners. Det här bli­vit som med ma­ten även i vår värld. Folk vill ha in­te mass­pro­du­ce­ra­de sa­ker ut­an genuina pro­duk­ter som till- ver­kas här på Ir­land. Helst så nä­ra Dublin som möj­ligt, be­rät­tar Emily.

På hen­nes re­kom­men­da­tion för­läggs se­dan lun­chen på fala­fel­ha­ket Umi. Fler har fått sam­ma tips, men vi hit­tar till slut ett hörn­bord för att sät­ta tän­der­na i sta­dens tren­di­gas­te kikär­tor. Ut­an­för vi­ner se­na bus­sar fram i den liv­li­ga väns­ter­tra­fi­ken på Da­me Stre­et. En ga­ta, som lö­per strax sö­der om det be­spot­ta­de, men än mer po­pu­lä­ra pub­träs­ket Temp­le Bar, och som sträc­ker sig från råd­hu­set i väs­ter och näs­tan än­da bort till Tri­ni­ty Col­lege i mot­satt rikt­ning. Tri­ni­ty Col­lege stod fär­digt 1592 och är med alum­ner som Oscar Wil­de och Jo­nat­han Swift och sitt mag­ni­fi­ka Har­ry Pot­ter-cam­pus en av Dublins störs­ta se­värd­he­ter. Ja, en av få se­värd­he­ter egent­li­gen. Hit åker man in­te för att boc­ka av punk­ter på nå­gon mo­nu­ments­lis­ta, ut­an av and­ra an­led­ning­ar.

Bakom sväng­dör­rar­na hörs två män dis­ku­te­ra. Belys­ning­en är dov, den mör­ka trä­pa­ne­len spar­samt de­ko­re­rad och bäst av allt – ing­en tv och ing­en mu­sik. Jag läm­nar ald­rig Dublin ut­an att ta bus­sen norrut mot Na­tio­nal Bo­ta­nic Gar­dens. Träd­går­den är vac­ker – in­te tu talt om den sa­ken – men det är in­te för väx­ter­nas skull jag gör re­san. John Ka­va­nagh är näs­tan 200 år gam­mal och lär va­ra den pub i Dublin som längst dri­vits av en och sam­ma fa­milj. Det var här grav­grä­var­na släck­te törsten och där­för sä­ger ing­en nå­got an­nat än Gra­ve­dig­gers el­ler ba­ra Dig­gers.

Ma­ten är en ny an­led­ning till att be­sö­ka Dublin, men hit kom folk re­dan på po­ta­ti­sens tid och här på Dig­gers finns sva­ret på var­för.

På nye be­kant­ska­pen Johns in­rå­dan slår vi oss ned vid pu­bens älds­ta bord. Ett bord som ha­de kun­nat be­rät­ta bå­de ett och an­nat om det in­te ha­de va­rit just ett bord.

– Du sit­ter på de Va­le­ras plats, upp­ly­ser John och jag för­står först in­te om jag ska kän­na mig hed­rad el­ler ohyf­sad.

John skrat­tar. Jag väl­jer det för­ra. Éa­mon de Va­le­ra var ledare för Sinn Féin, IRA:s po­li­tis­ka gren, och se­na­re bå­de pre­miär­mi­nis­ter och pre­si­dent för den ir­länds­ka re­pu­bli­ken. Så­väl den in­for­ma­tio­nen som in­bju­dan till den fram­lid­nes stol kom om­gå­en­de, otvung­et och det är så­dant jag bru­kar be­rät­tar när vän­ner och be­kan­ta ryn­kar på nä­san. "Dublin igen", sä­ger de och ser ut som att jag pre­cis be­rät­tat att jag av­ser att dy­ka ner i ett ute­dass. Fram­för sig ser de sjas­ki­ga Rod­dy Doy­le-kvar­ter i de­spe­rat be­hov av sop­hämt­ning el­ler så tän­ker de på den sov­je­tis­ka för­fat­tar­kon­gres­sens ut­lå­tan­de om Odys­seus – "en dyng­hög full av mas­kar" – som en­ligt vis­sa även går att ap­pli­ce­ra på sta­den som mäs­ter­ver­ket ut­spe­lar sig i.

Dublin är med rå­ge den mest väl­kom­na­de stad jag har be­sökt och då sär­skilt på den ne­utra­la spel­plan som sta­dens ota­li­ga pu­bar ut­gör. De lär va­ra över tu­sen till an­ta­let och det var de även 1922 då Joyce skrev "Good puzz­le would be cross Dublin wit­hout pas­sing a pub" i nyss nämn­da ro­man. Den gå­tan fick fak­tiskt sin lös­ning. Men först 89 år se­na­re. Då tog sig mjuk­va­ru­ut­veck­la­ren Ro­ry McCann an fal­let och med al­go­rit­mer till hjälp lyc­ka­des han ef­ter siså­där ett år hit­ta en väg ge­nom sta­den som in­te sträck­te sig mer än 35 me­ter från en pub.

Im­po­ne­ran­de, men den rutten föl­jer vi allt­så in­te. I stäl­let lå­ter vi oss hän­fö­ras av Johns be­rät­tel­ser från över 40 år på Gra­ve­dig­gers. Vi lär oss pubspor­ten rings, som går ut på att få gum­mi­ring­ar att fast­na på en tav­la med kro­kar, och lå­ter vår in­struk­törs tvi­vel­ak­ti­ga po­äng­räk­ning pas­se­ra obe­märkt för­bi. På det en histo­ri­e­lek­tion sig­ne­rad den nu­va­ran­de äga­ren, Mor­ris­sey­ko­pi­an Cia­ran Ka­va­nagh. Han är släkt med grun­da­ren som gett pu­ben sitt namn och dess­utom i rakt ned­sti­gan­de led. Ett par stout se­na­re blir svält och all­mänt elän­de i sed­van­lig Dublin­ord­ning till re­na fe­el good­ro­ma­nen och den fort­sät­ter än­da in på små­tim­mar­na runt om­kring Temp­le Bar. Mörk­ret har åter lagt sig över sta­den när vi när­mar oss ho­tel­let. Snart går läm­mel­tå­get från, och in­te till, Cop­pers, men först sis­ta dan­sen. Jour­ney. För­stås.

The Hairy Le­mon har gått och bli­vit tren­dig på äld­re dar. Sitt­plat­ser­na ry­ker fort på den gul­grö­na pu­ben på Step­hen Stre­et Lo­wer…

...men pu­bar är in­te läng­re allt i den ir­länds­ka hu­vud­sta­den. Här finns nu­me­ra även gott om tren­di­ga cok­tail­ba­rer.

Fo­to: ELINOR WERMELING

We­ek­endfa­vo­ri­ten Dublin sam­lar drygt en halv mil­jon in­vå­na­re i sin te­gel­pryd­da in­nerstad.

Gal­la­her är en po­pu­lärt bist­ro i bäs­ta in­du­stri­stil.

Klas­sis­ka O'Neills bju­der på så­väl god stäm­ning som rik­tigt bra mat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.