JE­JU

Ön Je­ju i söd­ra Syd­ko­rea har allt – strän­der, pal­mer, vi­lan­de vul­ka­ner och spän­nan­de klipp­for­ma­tio­ner. Här finns ock­så ud­da mu­se­er, uni­ka lo­ka­la rät­ter och ett stän­digt väx­an­de ut­bud av lyx­ho­tell. Pro­va li­te av var­je och du är ga­ran­te­rad en se­mes­ter med b

RES Travel Magazine - - Innehåll - Text: MALIN HEFVELIN Fo­to: LIN­DA ROMPPALA

Ön Je­ju i söd­ra Syd­ko­rea har allt – strän­der, pal­mer, vi­lan­de vul­ka­ner och spän­nan­de klipp­for­ma­tio­ner. Här finns ock­så ud­da mu­se­er, uni­ka lo­ka­la rät­ter och ett stän­digt väx­an­de ut­bud av lyx­ho­tell. Pro­va li­te av var­je och du är ga­ran­te­rad en se­mes­ter med bå­de av­kopp­ling och mäng­der av nya in­tryck.

När vi kör längs Je­jus kust ser vi dem över­allt. I ha­vet vid ly­san­de oran­gea flyt­bo­jar mel­lan dy­ken, på stran­den i svar­ta torr­dräk­ter el­ler på fyr­hju­ling­ar och last­bils­flak på väg hem med sin fångst. De kal­las Haeny­e­os, havs­kvin­nor. Des­sa Je­jus dykan­de far­möd­rar le­ver på det ha­vet ger och ses i dag som nå­got av en na­tio­nal­skatt, en av få.

Syd­ko­rea är an­nars ett land som präglas av snabb ut­veck­ling. Se­dan 1998 har lan­det upp­levt en näs­tan overk­lig eko­no­misk till­växt och är i dag värl­dens elf­te störs­ta ekonomi. Men med nyvun­na fram­tids­ut­sik­ter har man ock­så läm­nat myc­ket av de gam­la tra­di­tio­ner­na bakom sig. Ön Je­ju strax ut­an­för Syd­ko­re­as söd­ra kust där­e­mot, är en av få plat­ser i lan­det där en hel del av lan­dets kul­tur- och na­tu­r­arv har be­va­rats. Här finns allt från mag­ni­fi­ka strän­der, fan­tas­tis­ka kust­vand­ring­ar och Une­sco-arvs­märk­ta vul­ka­ner till ut­märkt mat och spän­nan­de mu­se­er, lätt till­gäng­ligt för be­sö­ka­re. He­la ön är ock­så listad som en av värl­dens sju nya na­tur­li­ga un­der­verk, till­sam­mans med bland an­nat Taf­fel­ber­get i Kapsta­den och Ama­zo­nas­flo­den i Sy­da­me­ri­ka.

Je­ju be­söks var­je vec­ka av hund­ra­tu­sen­tals ko­re­ans­ka se­mester­fi­ra­re. Det är helt en­kelt hit man åker på sin se­mes­ter, oav­sett om det är smek­må­nad, 60-års­fi­ran­de el­ler tjej­helg. Vid Woo­ly­ang be­ach träf­far vi So­ham Zang från Pe­king. Hon stu­de­rar i Se­oul men är på Je­ju för att träf­fa si­na för­äld­rar på vår­lo­vet.

– Det var här­li­ga­re att ses här och få li­te se­mes­ter sam­ti­digt, sä­ger hon.

Stu­den­ter­na Sin Min Sup och Lee Seung Yup kom­mer från Gyong Gi-pro­vin­sen på Ko­re­as fast­land. De har ock­så ta­git le­digt för att till­bringa ett par da­gar på stran­den.

– Vi äls­kar Je­ju. Jag bru­ka­de åka hit med fa­mil­jen när jag var li­ten, be­rät­tar Sin Min Sup. Det går snabbt att fly­ga hit, och strän­der­na är de bäs­ta i Syd­ko­rea!

Woo­ly­ang be­ach är bå­de lång och djup, och den vi­ta san­den av­grän­sas här och där av svart la­vas­ten där små vat­ten­pö­lar bil­das. Här sam­sas bå­de sol­ba­da­re och fis­ka­re, här och där går nå­gon och ploc­kar sjö­gräs el­ler muss­lor. Längs strand­pro­me­na­den lig­ger en kaféga­ta, det ser li­te ut som en brit­tisk kust­stad med sma­la trä­hus si­da vid si­da och små ve­ran­dor.

Öns gröns­kan­de in­land är över­sål­lat av vul­ka­ner. Här finns in­te mind­re än 368 styc­ken, även om ing­en av dem har haft ut­brott på de se­nas­te tu­sen åren. Mitt på ön lig­ger vul­ka­nen Hal­la­san som ock­så är ock­så Syd­ko­re­as högs­ta berg. Det går att vand­ra upp och ner på en dag men det krä­ver viss va­na och kon­di­tion för att or­ka. Se­ongs­an Il­chul­bong, vil­ket be­ty­der ”sol­upp­gångstop­pen”, är mer be­söks­vän­lig. Likt Mont Saint Michel i Frank­ri­ke lig­ger vul­ka­nen på en halvö, ba­ra sam­man­bun­den med Je­ju via en smal väg. Den som klätt­rar de 500 trapp­ste­gen upp till top­pen bjuds på en fan­tas­tisk ut­sikt över öns in­land, det öpp­na ha­vet och den skål­for­ma­de kra­tern som är täckt av fro­dig väx­lig­het.

På grund av – el­ler kans­ke tack va­re – det iso­le­ra­de lä­get har fol­ket på Je­ju ut­veck­lat en kul­tur och ett språk som skil­jer sig

gans­ka di­stinkt från Ko­re­as fast­land. Je­ju är fyllt med me­ter­höga sten­fi­gu­rer som je­jubor­na kal­lar sten­far­far, Dol­haru­bang. De är hugg­na ur la­vas­ten och är en sym­bol för det hår­da li­vet på ön förr, då de fö­re­ställ­de an­fä­der­na som man kun­de vän­da sig till vid hus­be­hov. Sten­far­far är ba­ra en av un­ge­fär 18 000 gu­dar som till­betts på Je­ju. Bland dem finns till ex­em­pel en föns­tergud, en to­a­lett­gud och en båt­gud. Även om många skrat­tar bort det som skrock är det än­då van­ligt att je­jubor fort­fa­ran­de off­rar till de gam­la gu­dar­na som styr när man flyt­tar, re­no­ve­rar sitt bad­rum el­ler gör en stör­re af­fär. Det är ju bätt­re att ta det säk­ra fö­re det osäk­ra.

Je­ju Ci­ty be­står av två de­lar, den gam­la och den nya. De två stads­de­lar­na är för­e­na­de med en fler­fi­lig mo­tor­väg, med flyg­plat­sen mitt emel­lan dem. Nya Je­ju Ci­ty är mer tu­ristan­pas­sat och här finns mer­par­ten av ho­tel­len. På shop­ping­ga­tan Sing­wang-ro lig­ger de många ma­ke-up­bu­ti­ker­na si­da vid si­da med kafé­er och ba­rer. I Syd­ko­rea finns ett enormt in­tres­se för hud­vård, och Je­ju är ing­et un­dan­tag. På and­ra si­dan ga­tan är akva­ri­er pla­ce­ra­de ut­an­för re­stau­rang­er­na där hum­rar och kungs­krab­bor vän­tar på att väl­jas ut och tilla­gas in­ne i kö­ket på val­fritt sätt.

”Ön Je­ju strax ut­an­för Syd­ko­re­as söd­ra kust är en av få plat­ser i lan­det där en hel del av lan­dets kul­tur- och na­tu­r­arv har be­va­rats.”

”Re­setren­der­na har för­änd­rats myc­ket de se­nas­te åren. I dag kom­mer folk hit för att vand­ra och ut­fors­ka ön på ett helt an­nat sätt än för 20 år se­dan.”

En dag åker vi ner till gam­la Je­ju. Här lig­ger bland an­nat Black Pork Stre­et, en ga­ta kan­tad av re­stau­rang­er som ser­ve­rar bar­becu­e­gril­lad svart gris. Je­jus små, svar­ta gri­sar är väl­kän­da över he­la lan­det och sägs ha ett sär­skilt smak­rikt och mört kött. På bar­becu­e­re­stau­rang­er­na sit­ter kol­gril­lar­na mon­te­ra­de i bor­det och en stor fläkt dras ner från ta­ket för att mins­ka oset. Den ovane kan få hjälp att gril­la sitt kött me­dan man dric­ker öl el­ler tra­di­tio­nell soju, en sorts bil­lig, svag vod­ka gjord på ris. Jag tror ser­ve­rings­per­so­na­len är li­te ner­vö­sa av vår blot­ta när­va­ro, det är fort­fa­ran­de in­te sär­skilt van­ligt med väs­ter­länds­ka tu­ris­ter här. Plöts­ligt bör­jar det ry­ka från en kött­bit som fat­tat eld, och ser­vi­tri­sen mås­te snabbt by­ta ut köt­tet mot nytt.

Run­tom­kring Je­ju Ci­ty finns sto­ra sko­gar med ce­der­trä, plan­te­ra­de för att skyd­da öns högt skat­ta­de man­da­rin­od­ling­ar. Man­dar­in­trä­den blom­mar på vå­ren då en helt fan­tas­tisk doft spri­der sig över ön. Av fruk­ten gör man juice, sylt, ka­kor och par­fym. Den sö­ta fruk­ten har även fått ge namn till öns skön­hets­täv­ling, Miss Man­da­rin. Täv­ling­en har dock för­lo­rat nå­got i po­pu­la­ri­tet se­dan det upp­da­gats att många täv­lan­de re­ser till Se­oul för att ope­re­ra sig, och nu­me­ra är miss­tänkt li­ka varand­ra.

Je­ju är en av få plat­ser i Syd­ko­rea, för­u­tom Se­oul, där po­pu­la-

ti­o­nen fak­tiskt väx­er.

– På se­na­re år har vi sett att många unga ko­re­a­ner flyt­tar hit och star­tar kafé­er och re­stau­rang­er. Även även­tyr­stu­rism har ökat i po­pu­la­ri­tet. Den ty­pen av verk­sam­he­ter be­ri­kar ön och at­tra­he­rar tu­ris­ter, för­kla­rar Je­jus tu­rist­chef Rhee Kan­gil.

– Re­setren­der­na har för­änd­rats myc­ket de se­nas­te åren. I dag kom­mer folk hit för att vand­ra och ut­fors­ka ön på ett helt an­nat sätt än för 20 år se­dan, be­rät­tar han.

Där­för har re­ge­ring­en byggt ut ett nät­verk av vand­rings­le­der, Ol­le Trails. Ol­le be­ty­der ”ring­lan­de stig upp till hu­set”, och de ge­nom­kor­sar he­la ön. Rhee Kan­gil har själv flyt­tat hit från fast­lan­det och trivs myc­ket bra.

– Je­ju är lugnt och trev­ligt. Vi har inga kon­flik­ter, och tu­ris­ter­na som kom­mer hit är of­tast gla­da, me­nar han.

Det där med kon­flik­ter är vis­ser­li­gen en san­ning med mo­di­fi­ka­tion. Je­ju har en lång histo­ria av sam­man­drabb­ning­ar. 1948 slogs ett lo­kalt upp­ror ner av Syd­ko­re­as re­ge­ring och hö­ger­grup­per, och över 25 000 öbor be­räk­nas ha fått sät­ta li­vet till. Histo­ri­en tys­ta­des ner un­der fle­ra de­cen­ni­er, och in­te för­rän 2006 läm­na­de den sit­tan­de re­ge­ring­en en of­fi­ci­ell ur­säkt. I dag präglas myc­ket av de po­li­tis­ka dis­kus­sio­ner­na av den mi­li­tär­bas som ef­ter myc­ket pro­tes­ter byggts på öns söd­ra kust. Mot­stån­da­re är oro­a­de över an­lägg­ning­ens mil­jöpå­ver­kan och ser det som ett USA-dri­vet pro­jekt rik­tat mot Ki­na, sna­ra­re än ett till­skott till det syd­ko­re­ans­ka för­sva­ret.

På vul­ka­nen Hal­la­hans slutt­ning lig­ger te­plan­ta­gen O´Sul­loc. Nam­net är in­te ir­ländskt, ut­an ko­re­anskt och be­ty­der un­ge­fär ”Oh, vil­ket grönt te i snön”. Snö har det in­te va­rit här på många år, men det reg­nar gans­ka or­dent­ligt när vi kör in på gårds­pla­nen. Här kan man vand­ra mel­lan te­plan­te­ring­ar­na el­ler för­kov­ra sig i värl­dens te-histo­ria på det in­til­lig­gan­de mu­se­et. Gi­vet­vis finns en stor tesa­long där man kan pro­va nå­gon av de många te­sor­ter­na, el­ler tes­ta en smas­kigt krä­mig mjuk­glass smak­satt med grönt te. In­te långt där­i­från lig­ger bon­sa­i­träd­går­den Spi­ri­tu­al Gar­dens som pas­sar ex­tra bra att be­sö­ka när det reg­nar, de klo­ro­fyllstin­na fär­ger­na blir än­nu dju­pa­re av fuk­tig­he­ten.

Je­ju är en över­ras­kan­de plats, man vet ald­rig vad som ska dy­ka upp bakom näs­ta krök. Den här för­mid­da­gen blir det ett ufo­ho­tell. Vi kan in­te pas­se­ra ut­an att åt­minsto­ne ta en fi­ka i dess in­re in­nan vi fort­sät­ter längs kust­vä­gen Han­dam Ro­ad. Väst­ra Je­ju är be­tyd­ligt mer ut­veck­lat än de öst­ra de­lar­na, här byggs det stor­ska­ligt och ef­fek­tivt. Ho­tel­len längs kus­ten är många och sto­ra och var­vas med re­stau­rang­er och kafé­er. Vi stan­nar till vid en li­ten re­stau­rang i en fis­ke­by. I en stor lo­kal med ett öp­pet kök står lång­bord, i and­ra än­den finns en upp­höjd platt­form för de som hell­re vill sit­ta på gol­vet på tra­di­tio­nellt vis. Vi äter med pin­nar och sked, men som of­ta i Syd­ko­rea lig­ger ock­så en tång och en sax på bor­det. Lun­chen be­står av mäng­der av små skå­lar, ser­vi­tri­sen kom­mer med en vagn för att las­ta av dem al­la, hon full­stän­digt fyl­ler bor­det med små skå­lar och tall­ri­kar med si­do­rät­ter som kal­las ban­chan. Pann­ka­ka med grå­bo­stjäl­kar, so­ja­bönsop­pa och gi­vet­vis kimchi, fer­men­te­rad rät­ti­ka och kål i oli­ka for­mer. En skål med fläsk och en an­nan med små gril­la­de an­sjo­vi­sar. Till det ser­ve­ras Ko­re­as främs­ta com­fort

food – en li­ten het järn­gry­ta med ris, som man fyl­ler med varmt vat­ten när man ätit klart. Det blir se­dan en ma­tig mat­smält­nings­dryck, där det kvar­va­ran­de ri­set i bot­ten bi­drar med en li­te bränd smak.

Sam­ma ef­ter­mid­dag får vi möj­lig­het att träf­fa en grupp Haeny­e­os som dy­ker för byn Go­se­ong-ri. De är på väg upp ur vatt­net när vi kom­mer, i slit­na torr­dräk­ter och varsitt stort cy­klop upp­skju­tet i pan­nan. Mrs Chang är 75 år och en av ve­te­ra­ner­na. Hon vi­sar sin ut­rust­ning för oss. Runt ma­gen har hon knu­tit ett bäl­te med vik­ter och i öro­nen bru­kar hon stop­pa le­ra för att slip­pa få in vat­ten. Hon ja­gar fisk med ett li­tet spjut, och i vikt­bäl­tet häng­er kro­kar som hon spet­sar bläck­fisk och sto­ra snäc­kor med.

Mrs Chang har ar­be­tat som dy­ka­re se­dan 15 års ål­der pre­cis som sin mam­ma och mor­mor fö­re hen­ne. Hon be­rät­tar att när män­nen var ute på vec­ko­långa fis­ke­tu­rer var nå­gon tvung­en att se till att det kom mat på bor­det. Och ef­tersom ris in­te väx­er på den la­va­täck­ta ön lär­de sig kvin­nor­na att dy­ka ef­ter bläck­fisk, havs­ö­ra, muss­lor och tång.

– Eko­no­min var svår, vi var tvung­na att bli Haeny­e­os om vi skul­le få en bra ma­ke.

Jag frå­gar om hon fick det.

– Ja, en rik­tigt bra man fick jag, skrat­tar hon. Men han dog för 20 år se­dan.

De vi­sar sin fångst, någ­ra fis­kar, ett par rus­kor med grön­skim­ran­de tång och en nät­på­se med snäc­kor. Mrs Chang är helt över­ty­gad om att det är ar­be­tet som hål­ler dem så fris­ka.

– Det, och att vi äter färsk fisk, skal­djur och tång var­je dag. Det är den bäs­ta ma­ten man kan äta, di­rekt från ha­vet, sä­ger hon.

Mrs Changs kol­le­ga Ho­ag Sam Sun har fång­at tre havs­ö­ramuss­lor. Den här vil­da sor­ten är dyr­bar, dem får hon näs­tan 80 kro­nor styck för av en re­stau­rang, en god dags­lön. De bju­der med oss in i sitt hus vid ham­nen. Där slår de sig ner i en ring, på huk med knä­na högt, för att ren­sa sin fångst. Mi­na ben kla­rar tre mi­nu­ter i sam­ma ställ­ning som dem, se­dan mås­te jag dra till mig en pall. Med ett snabbt hand­grepp de­lar Mrs Cheng stic­ki­ga sjö­bor­rar mitt itu med en vass kniv, grö­per ut det mju­ka in­nan­mä­tet med en sked och läg­ger i en burk.

Plöts­ligt tar hon en bit sjö­gräs, läg­ger på en klick sjö­bor­re­gegg och vif­tar fram mig.

– Ga­pa, ges­ti­ku­le­rar hon. Hon är ju trots allt en na­tio­nal­skatt så jag ly­der, och hon tryc­ker in he­la pa­ke­tet i min mun. Det sma­kar hav och gräs, salt och sött med någ­ra sand­korn och en svagt bit­ter ton från sjö­grä­set. Det känns som om jag ta­git en tug­ga av Je­ju självt.

” Je­ju är en över­ras­kan­de plats, man vet ald­rig vad som ska dy­ka upp bakom näs­ta krök.”

Smör­gril­la­de aba­lo­ne, havs­ö­ra, ser Jeju Ci­ty är en stor­stad med drygt en halv mil­jon in­vå­na­re. Flyg­rut­ten mel­lan Se­oul och Jeju är värl­dens mest tra­fi­ke­ra­de, tack va­re öns sto­ra po­pu­la­ri­tet som se­mes­ter­mål. Att be­sö­ka mark­na­der är ro­ligt, Jeju har...

Tra­di­tio­nell mat på Jeju be­står of­ta LONDON av fisk, skal­djur el­ler fläsk från lo­ka­la svar­ta gri­sar som gril­las av gäs­ten själv vid bor­det. Of­ta får man många små skå­lar med till­be­hör till var­je rätt. Myc­ket av var­dags­han­deln på Jeju sker fort­fa­ran­de...

Grön­sa­ker är en vik­tig del av den ko­re­ans­ka kos­ten.

Stu­den­ter­na Sin Min Sup och Lee Seung Yup är på be­sök på Jeju för att nju­ta av strand och sol Cam­ping har bli­vit ex­tremt po­pu­lärt på Jeju de se­nas­te åren. Man kan täl­ta el­ler hy­ra en hus­vagn och slå lä­ger på många stäl­len över he­la ön

Ut­sik­ten från vul­ka­nen Se­ongs­an Il­chul­bong är fan­tas­tisk och gra­tis för al­la som or­kar gå de 500 trapp­ste­gen till top­pen.

Träd­gårds­mäs­ta­ren BumYong Sung har äg­nat 50 år åt att ska­pa sin bon­sa­i­träd­gård Spi­ri­tu­al Gar­den, som sägs va­ra en av värl­dens fi­nas­te. Här finns ock­så en ut­märkt lunch­re­stau­rang med tra­di­tio­nell mat. Je­jus in­land är täckt av vul­ka­ner och en fro­dig...

På Je­jus långa sand­strän­der sam­sas bå­de sol­ba­da­re, fis­ka­re och mus­sel­ploc­ka­re. Längs strand­pro­me­na­den på po­pu­lä­ra Woo­ly­ang Be­ach lig­ger en kaféga­ta med sma­la trä­hus och små ve­ran­dor si­da vid si­da.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.