Svalbard – En sällsam visit i Arktis
Att besöka Svalbard är lite som att bege sig till rymden – det liknar ingenting annat. Det är fruktansvärt ogästvänligt, men samtidigt så vansinnigt vackert och lockande. Följ med till den arktiska ögruppen där ingen får födas och ingen får dö.
Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Och då har jag frusit en hel del vill jag lova – som skidlärare i Alperna, som ung scout i tält på senhösten, som fastfrusen i en bil på en glaciär i snöstorm på Island. Bland annat. Men kylan på Svalbard är något annat. Den blåser in i benpiporna på en. ”Det är inte meningen att människan ska vara här”, tänker jag. Det stämmer.
I realiteten går det (nästan) inte att bo här. Permafrosten är som permafrost är – konstant och det går knappt att bygga ett hus ordentligt, eftersom det inte går att gräva ner någon grund, dra någon el, vatten eller avlopp i marken. Ordet permafrost betyder ordagrant ständig tjäle.
– Husen står på pålar och varje sommar smälter permafrosten lite, så alla hus blir sneda med tiden. Man kan se hur gammalt ett hus är på hur vint och snett det blivit. Det finns inga raka hus på
Svalbard särskilt länge, säger vår guide Adrian, som tar oss runt i byn.
Adrian är från Rumänien och är forskarstudent inom marinbiologi på universitet på Svalbard och knäcker extra som guide. Han är inte någon udda fågel här – på Svalbard finns 51 nationaliteter representerade på bara 2 500 invånare. Det är flest norrmän, den näst största gruppen är thailändare.
Trots att Svalbards huvudort Longyearbyen inte är särskilt stor åker vi buss på vår guidade tur. Avstånden är inte stora, i vilken annan stad som helst hade det varit en trevlig promenad, men det är för kallt och blåsigt för att spatsera utan obehag. Första anhalten är den obligatoriska selfien vid vägskylten som varnar för isbjörn med texten ”Gjelder hele Svalbard”. Det blir ett snabbt stopp – pekfingret hinner inte ta många bilder innan det har förfrusit. Det är inte ovanligt att temperaturen går
ner till –35 grader i mars. Vi är här i slutet av mars och kvicksilvret visar ”bara” -16 grader, men den starka vinden gör att det känns mycket kallare än så.
I det arktiska klimatet finns inga träd – det är mest gräs, mossor och lavar som trivs här. På faunafronten är det inte heller särskilt varierat – här lever tre däggdjur: svalbardren, polarräv och isbjörn. Det finns cirka 3 000 isbjörnar på Svalbard, vilket kan jämföras med cirka 2 500 människor. Det har nyligen varit en värmevåg här – fyra plusgrader i mars tillhör inte vanligheterna och ses som ett resultat av klimatförändringarna. Detta har resulterat i att snön har smält och blivit till glashal is, vilket i sin tur har ställt till det för svalbardrenen. Många renar har halkat ner för bergssidorna och brutit ben och nacke. Det är däremot inte vanligt att isbjörnarna beger sig in i Longyearbyen, även om det händer, utan föredrar att vistas vid Nordaustlandet på nordöstra Svalbard.
Turen går vidare mot Galleri Svalbard. På vägen pekar Adrian på ett skjul med gult klotter.
– Svalbards enda graffitti, säger Adrian. Det var en tysk som gjorde det för ett par år sedan. Polisen visste inte riktigt vad de skulle göra med honom, vi har aldrig varit med om skadegörelse här förut. Han hamnade i finkan några timmar och sen skickade de hem honom på första bästa plan, med inreseförbud på livstid.
Brottsligheten är obefintlig på Svalbard. Åtminstone fram till nyligen – ett par dagar före jul rånades Svalbards bank för första gången i historien. Den var en 29-årig rysk turist som steg in på banken med ett jaktgevär han lånat helt lagligt och fick med sig 70 000 norska kronor. Någon flyktplan hade han inte och kunde därmed gripas strax därpå och flygas till Tromsø där polisen tog honom i förvar. Eftersom det är lagligt för alla att bära vapen på grund av isbjörnarna äger så gott som alla ett gevär. Det är däremot inte tillåtet att ta med vapen in på banken eller i affärerna. Hur denne ryss hade tänkt ta sig hem med sitt byte är för alla i Longyearbyen en gåta.
– Många av invånarna är studenter, säsongsarbetare eller gruvarbetare, få bor här permanent. Man räknas som en ”local” efter sex månader – då får man lov att köpa ett vapen. Många här är vapengalna. Du ska se på Alla hjärtans dag – då finns det de som ger bort rosa vapen med Swarovskikristaller som en kärlekspresent, säger Adrian.
För många är Svalbard synonymt med gruvverksamhet, men faktum är att det bara finns en bråkdel kvar av den forna kolindustrin. Av de sju gruvorna i Longyearbyen är enbart en fortfarande i drift, Gruva 7. Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS driver Gruva 7 där cirka 130 000 ton kol utvinns varje år. Det mesta exporteras till stålindustrin i Europa, omkring 25 000 ton bränns lokalt
i Longyearbyen för att producera el och fjärrvärme. Gruva 1 till 6 har stängt och ligger kvar som svarta spöken på de vita bergsväggarna.
I övrigt är kolgruvan i Barentsburg den enda andra kolgruvan som fortfarande är i drift. Det är från början en rysk by, som numera har flest arbetare från Ukraina. Den drivs av ryska Trust Arktikugol och man uppskattar att ungefär samma mängd kol bryts här som i Gruva 7.
Sverige och också haft gruvverksamhet på Svalbard i svenskbyarna Svea och Pyramiden. Svea ligger fyra mil söder om Longyearbyen och under storhetstiden på 1980-talet arbetade uppemot 350 gruvarbetare här. År 2017 beslutade den norska regeringen att stänga verksamheten i gruvorna. Det ger en unik möjlighet att kunna besöka det lilla samhället med färgglada stugor, vilket inte varit öppet för turism tidigare. Ha i åtanke att detta fortfarande är ett industrisamhälle – det går inte att dyka upp här på ett drop-in
”Den 17 november lämnar solen Svalbard, som därefter ligger i mörker fram till den 8 mars.”
besök, det är endast tillåtet att besöka byn på en organiserad guidad tur.
Pyramiden var också en svensk gruvby från början, den grundades 1910 och var svensk fram till 1927 då den såldes till dåvarande Sovjetunionen. Orten övergavs 1998, men det finns en eller två boende i byn och sedan några år tillbaka finns även ett hotell. Även här gäller enbart organiserade besök. Kuriosa – den svenska sångerskan Tove Styrke spelade in en musikvideo här till sin singel Borderline.
Vi vaknar till total tystnad och strålande solsken. Vinden har mojnat något och Svalbard visar sig från sin allra vackraste sida. Beväpnade med dubbla lager underställ i ull beger vi oss iväg för att möta våra guider som ska ta oss på en sju timmars snöskotersafari till Tempelfjorden. Efter en genomgång av förhållningsregler och annan vettig information om hur man ska bete sig om man stöter på en isbjörn kränger vi på oss skoterdräkter, skor och hjälmar. Ett tips är att ta på minst en ulltröja extra mot vad man tror att man behöver, extra vantar inuti vantarna och att välja stövlar i ett nummer för stort för att ha plats för extra yllesockar och värmeisolerande luft – och värmepåsar. Jag gör misstaget att underskatta Svalbardskylan och får bittert erfara att minus 24 grader i skuggan kräver många lager på lager och kan lämna bitande frostskador på näsa och kind om man inte täcker sitt ansikte ordentligt.
Totalt färdas vi över 140 kilometer. Värmevågen för några dagar sedan är definitivt över och fjorden har frusit till is hela vägen in Tempel fjordsviken. Vi har tur – så tjock som isen på fjorden är just nu har den inte varit på flera år och vi kan köra snöskotrarna på det frusna vattnet. Vi stannar till längst in i viken för lunch till den magnifika utsikten över berg och den turkosa glaciär som mynnar ut i fjorden. Få naturfenomen har en sån påverkan på mig som uråldrig is och tanken på dess ålder (och framtid) är svindlande. Att äta lunch utomhus i extrem kyla är en mer komplicerad process än man kan tro. Lunchen består av en torr matblandning i tjock silverpåse som öppnas och försluts med ett kraftig
ziplock. En av guiderna har kokhett vatten i välisolerade termosar som fraktats på pulka i en ännu mer välisolerad låda. Vattnet hälls i påsen som man sedan får försluta bäst man kan med stela fingrar och därefter stoppa innanför västen där rätten tillagas i påsen i tio minuter. Fascinerande nog smakar det ljuvligt. Under lunchen lyckas jag även låna ihop några extralager kläder från bättre rustade medresenärer och eftermiddagen blir än mer njutbar när det sagolikt vackra snölandskapet får den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Vi ser många renar, men ingen isbjörn. Det är tydligen inte särskilt vanligt att man faktiskt får syn på detta skygga däggdjur, även om våra guider givetvis är utrustade med vapen.
– En fet isbjörn är en nöjd isbjörn. Det är de smala isbjörnarna man ska vara rädd för, säger vår guide Heiko.
När vi väl är tillbaka på hotellet igen