Sväng­igt på ga­tor och torg

Upp­täck New Or­le­ans! Den le­gen­da­ris­ka mu­sik­sta­den upp­levs bäst un­der en av USA:S mest kän­da fes­ti­va­ler New Or­le­ans Jazz fest, då över­träf­far stäm­ning­en det mesta.

Resa - - INNEHALL - Text: An­ders Pihl Foto: An­ders Pihl, Mattias Lund­blad

So­len flö­dar över Acu­ra-estra­den, den störs­ta av tolv sce­ner på New Or­le­ans Jazz fest. Jag nju­ter till­sam­mans med 50 000 and­ra i publik­ha­vet. Am­bu­le­ran­de öl­för­säl­ja­re rul­lar runt hjul­för­sed­da kyl­box­ar med kall öl. Från mat­stån­den in­till ring­lar dof­ter av cre­ol­rä­kor, gum­bo, jam­ba­laya och and­ra läck­ra cajun­rät­ter.

Be­grep­pet jazz­fes­ti­val kan lå­ta snävt, men ar­tistupp­bå­det ly­ser av stil­mäs­sig bredd. Ste­vie Won­der, Neil Young, Paul Simon, Van Mor­ri­son, Lau­ryn Hill, Snoop Dog, Beck och Red Hot Chi­li Pep­pers är ba­ra någ­ra stjär­nor­na som kom­mer att spe­la un­der årets fes­ti­val, som på­går från 28 april till 7 maj. Ti­di­ga­re år har Bru­ce Spring­s­teen, Bob Dy­lan, Sting och El­ton John upp­trätt. Men världs­stjär­nor­na till trots, så är det än­då mu­sik­sta­den New Or­le­ans som gör att den­na vår­fes­ti­val står ut från mäng­den. Sta­den som har rytm och im­pro­vi­sa­tion in­skri­vet i sitt dna är i sitt ab­so­lu­ta es­se des­sa vec­kor. Vart man än vän­der sig tycks en pa­rad tå­ga för­bi el­ler en spon­tan­kon­sert på­gå i nå­gons träd­gård. Det är ock­så brå­da da­gar för sta­dens många mu­sik­le­gen­der; de le­van­de spe­lar på sce­ner­na och de dö­da hyl­las ore­ser­ve­rat.

HÄR TRÄF­FAR JAG den

svens­ke New Or­le­ans-ex­per­ten Pär Sten­ham­mar, som har va­rit här många gång­er och har sta­den i sitt hjär­ta.

– New Or­le­ans är en helt unik stad med in­flu­en­ser från he­la värl­den. Den är en ko­kan­de kit­tel av kul­tur, nö­je och mat, sä­ger han. Jag tror in­te att nå­gon som kom­mer hit läm­nas obe­rörd.

Re­dan som barn äls­ka­de Pär New Or­le­ans. Hans pap­pa Bos­se Sten­ham­mar är en stor pro­fil i mu­sik­kret­sar och han star­ta­de bland an­nat Stock­holm

Jaz­zen och dess släk­ting­ar blue­sen, sou­len, fun­ken, roc­ken och hip-ho­pen föds fort­fa­ran­de i New Or­le­ans – var­je kväll

Jazz & Blues fes­ti­val. Han tog ti­digt med sig Pär till New Or­le­ans, vil­ket grund­la­de ett starkt in­tres­se för jazz och soul hos so­nen.

– Själv­klart. Man blir ju vad man äter, sä­ger Pär och ler.

HANS KÄR­LEK TILL sta­den fro­das även hem­ma i Stock­holm. Han är sång­a­re i ban­det Lou­i­si­a­na Avenue och ar­ran­ge­rar ock­så grupp­re­sor till New Or­le­ans. På frå­gan vad som hän­der med en här, sva­rar han:

– Stäm­ning­en för­ser de fles­ta be­sö­ka­re med mas­sor av ener­gi, oav­sett vil­ken mu­sik­smak man har. För egen del känns det som att jag kom­mer hem var­je gång jag kom­mer hit.

Fram­åt kväl­len läm­nar jag fes­ti­va­len och går ner till det mytomspun­na French Qu­ar­ter vid Mis­sis­sip­pi-flo­den. New Or­le­ans hi­sto­ris­ka kär­na är för­vå­nan­de stor, väl­be­va­rad och hän­del­se­rik.

De gam­la frans­ka och spans­ka hu­sen med si­na be­röm­da bal­kong­er av smi­desjärn ut­gör på dag­tid en ro­man­tisk bak­grund till jazz­band, ga­tu­po­e­ter, hant­verks­mark­na­der och all­män triv­sel.

PÅ KVÄLLS­TID FLYT­TAS fo­kus till stads­de­lens mest ökän­da ga­ta Bour­bon Stre­et, som än i dag räk­nas som ett av värl­dens mest in­ten­si­va och bar­tä­ta nö­jes­stråk. Visst mås­te den upp­le­vas, men kanske med för­vänt­ning­ar­na aning­en ned­skru­va­de. Myll­ret av al­le­han­da tu­rist­fäl­lor, som dy­ra drin­kar, bil­li­ga stripp­klub­bar och då­li­ga band, gör att ga­tan ibland känns som en oav­sikt­lig pa­ro­di på sta­den.

Ett an­nat, upp­rik­ti­ga­re, New Or­le­ans lig­ger dess­bätt­re in­te långt bort. Allt vad Bour­bon Stre­et stund­tals sak­nar i kva­li­tet och at­mo­sfär vän­tar en kvarts pro­me­nad där­i­från.

DÅ HAM­NAR MAN på French­men Stre­et, där mu­sik­stäl­le­na lig­ger vägg i vägg, och med kniv­skarp kon­kur­rens täv­lar rock­band, jazzgrup­per, blues­sång­a­re och sou­lor­kest­rar, of­tast gra­tis, om att loc­ka flest dan­san­de.

Som om det in­te vo­re nog går blå­sor­kest­rar runt och ord­nar eg­na stre­et­par­tyn i gat­hör­nen.

Någ­ra de­lar till och med ut slag­verks­in­tru­ment för att gö­ra publi­ken mer del­ak­tig.

Egent­li­gen stäm­mer det in­te att jaz­zen föd­des i New Or­le­ans och se­dan flög ut över värl­den. Jaz­zen och dess släk­ting­ar blue­sen, sou­len, fun­ken, roc­ken och hip-ho­pen föds fort­fa­ra­ran­de i New Or­le­ans. Var­je kväll.

– Många tror att New Or­le­ans är ett slags mu­se­um. Att allt som finns här är dixi­e­landsjazz och ång­båts­fär­der på Mis­sis­sip­pi, sä­ger Roy som är bar­ten­der på mu­sik­ba­ren Va­so. De bor­de lä­ra känna stan bätt­re.

NEW OR­LE­ANS ÄR för­stås myc­ket mer än mu­sik och natt­liv. Sta­den är fram­för allt en in­ställ­ning, en fi­lo­so­fi för livsnjut­ning ge­nom samt­li­ga sin­nen.

Att dan­sa fram på French­men Stre­et en sen natt är en del av sam­ma upp­le­vel­se som att provsma­ka sig ge­nom ny­an­ser­na i stans kryd­di­ga kre­ol­kök, att be­und­ra den sväng­i­ga ar­ki­tek­tu­ren i stads­de­len Ma­rig­ny, el­ler att hit­ta över­ras­kan­de shop­ping­fynd längs Gar­den Districts långa träd­kan­ta­de bou­le­var­der.

Ef­ter någ­ra da­gar i ”The big ea­sy” el­ler ”The lucky town”, två av sta­dens många pas­san­de smek­namn, är det lätt att hål­la med Bob Dy­lan:

”I li­ke ma­ny pla­ces a lot, but I li­ke New Or­le­ans bet­ter.”

Dag­li­gen kan man se ga­tu­mu­si­ker spe­la på be­röm­da Royal Stre­et i French Qu­ar­ter.

Pär Sten­ham­mar.

I an­slut­ning till sce­nen Con­go Squa­re på Jazz­fest finns mål­ning­ar på någ­ra av New Or­le­ans al­la mu­sik­le­gen­der – och de är många.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.