Ro­fyll­da It­ha­ka i Adri­a­tis­ka ha­vet

Mitt i Jo­nis­ka ha­vet lig­ger It­ha­ka. En ö med ­va­jan­de ­pal­mer och ett vat­ten li­ka osan­no­likt blått som på ­Ba­ha­mas. Här ba­dar du i bå­de sol, upp­le­vel­ser och ­sval­kan­de ­la­gu­ner. Och det ­bäs­ta: Tu­ris­ter­na ly­ser med sin från­va­ro. ­Väl­kom­men till Eu­ro­pas bä

Resa - - VÄL­KOM­MEN! - Text och foto: An­na Flem­mert

Vi hop­par i land med ett le­en­de på läp­par­na och trivs. Blot­ta an­blic­ken av det kri­stall­kla­ra vatt­net och de moln­kläd­da ber­gen med rö­da vall­mok­lic­kar får hjär­tat att slå vol­ter. Att It­ha­ka kal­las Gre­klands bäst be­va­ra­de hem­lig­het är fullt lo­giskt – det här är Eu­ro­pas svar på Kari­bi­en och en ö som känns i ma­gen. Me­dan gran­nar­na Zakynt­hos och Ke­fa­lo­nia i all sin skön­het kan kän­nas till­rät­ta­lag­da för tu­ris­ter, slung­as man på It­ha­ka rakt ut i den råa na­tu­ren. Här finns inga ba­nan­bå­tar, ing­en krat­tad sand, inga or­ga­ni­se­ra­de ut­flyk­ter. Kort och gott ing­et fjäsk för be­sö­ka­re. Ho­tel­len är ut­byt­ta mot fa­mil­jeäg­da pen­sio­nat med biku­por och oliv­träd, där li­vet präglas av en ljuv­lig hän­del­se­lös­het och da­gens störs­ta pro­blem är att ac:n in­te sval­kar till­räck­ligt.

MED HYR­BIL tar vi oss för­bluf­fan­de snabbt från fär­je­ham­nens sub­tro­pis­ka om­giv­ning­ar med knall­ro­sa bou­gain­vil­lea och va­jan­de ci­tronlun­dar, via he­la slutt­ning­ar av vindru­vor, upp på en bergs­kam med friskt dof­tan­de tal­lar. Det räc­ker att tit­ta på kar­tan – längs he­la kus­ten lig­ger strän­der­na på rad och ba­ra vän­tar på att bli upp­täck­ta.

Agi­os Io­an­nis en halv­tim­me väs­terut blir en ome­del­bar favorit. En krit­vit halv­må­ne mot ett azur­skim­ran­de hav, där ba­ra någ­ra få öbor då­sar i het­tan. Blå­a­re än så här blir in­te värl­den. Män­ni­skor­na blir för­mod­li­gen in­te vän­li­ga­re, ha­vet knap­past re­na­re. Här tar man av sig skor­na, gli­der ned i det bad­karsvar­ma plur­ret och glöm­mer be­kym­ren.

Nå­gon an­nan­stans på jor­den ha­de en så­dan plats va­rit in­ta­gen av folk, men det här är ett smult­ron­stäl­le som gre­ker­na be­hål­lit för sig själ­va. De fles­ta tu­ris­ter är från Aten och al­la är rö­ran­de över­ens:

Har man nå­gon gång ham­nat här kom­mer man all­tid till­ba­ka. 95 pro­cent åter­vän­der igen och igen

It­ha­ka är ett stäl­le man hit­tar och in­te pra­tar för högt om. Kans­ke är det där­för vi skan­di­na­ver ly­ser med vår från­va­ro.

– Har man nå­gon gång ham­nat här kom­mer man all­tid till­ba­ka. 95 pro­cent åter­vän­der igen och igen, sä­ger krö­ga­ren Stathis Ar­gyra­ka­kis när vi slår oss ned för mid­dag.

VI HAR PAR­KE­RAT OSS på ut­om­hus­re­stau­rang­en Myt­hos i Kio­ni, själ­va sin­ne­bil­den för hur en gre­kisk by ska se ut. Hu­sen är gu­la och bei­ga som fluf­fi­ga grädd­tår­tor med vit kri­styr runt föns­ter­kar­mar och dör­rar. Av­läg­set barn­skratt och putt­ran­de bå­tar bil­dar en en­da ljud­ku­liss runt bor­det i buk­ten. Allt är de­tal­jer i den bild som gjort ön till favorit bland så­väl seg­la­re som kän­di­sar.

– Ma­don­na var här häromå­ret. Hon hyr­de he­la stran­den i Ski­nos och de fick må­la om hu­set, för hon vil­le ha lju­sa väg­gar, fort­sät­ter Stathis.

– För­ra vec­kan kom Pe­ter André. Han kä­ka­de hos oss. Men är­ligt ta­lat ser man in­te kän­di­sar sär­skilt of­ta, de hål­ler sig of­tast på bå­ten. IN­NE I KÖKET står två da­mer och frä­ser rin­nan­de färs­ka fåros­tar som dränks i ho­nung och ströss­las med vall­mo­frön från gran­nen. Vi fort­sät­ter med ny­fri­te­ra­de ca­la­ma­res, fi­kon som dry­per av nek­tar och kris­pi­ga, saft­spän­da grön­sa­ker som fått sju­da till per­fek­tion i en ljuv­lig sa­gana­kisås med en nä­ve rä­kor.

– De är vil­da från Me­del­ha­vet, in­te nå­gon od­lad skit.

Stathis har rätt att va­ra kax­ig. Ma­ten är bland det go­das­te vi ätit.

Han be­rät­tar att han är upp­vux­en på ön och job­bar från ti­dig mor­gon till sen kväll sju da­gar i vec­kan. Så hål­ler det på till långt in­på hös­ten, då tar han le­digt från allt och äg­nar sig åt sig själv. Blir tu­rist och åker till

släk­ting­ar­na i Austra­li­en. El­ler an­das ut hem­ma på bal­kong­en.

Ef­ter en chee­seca­ke med körs­bär från him­len och ett glas lo­kalt vitt vin, so­ver vi någ­ra tim­mar på ett B&B me­dan vå­gor­na sköl­jer in från Afri­ka.

TROTS ATT IT­HA­KA in­te är myc­ket stör­re än Orust finns det he­la 30 strän­der att väl­ja mel­lan. Den bäs­ta, Gi­da­ki, är så vy­kortsvac­ker och dröm­lik att man mås­te ny­pa sig i ar­men. En dold fic­ka på syd­öst­ra si­dan, åt­kom­lig ba­ra med båt från hu­vud­or­ten Vat­hy, el­ler till fots på en smal skogs­stig för de späns­ti­ga.

Om Ex­pe­di­tion Ro­bin­son ha­de spe­lats in i Eu­ro­pa ha­de det för­mod­li­gen va­rit här. Vi­ta klip­por stör­tar rakt ner och slu­kas av ett helt sans­löst hav med små färg­gla­da fis­kar. Ste­nar som sli­pats per­fekt ova­la glitt­rar som guld i sol­ske­net. Det en­da som sak­nas är en skylt som väl­kom­nar dig till Pa­ra­di­set.

Vi tar ett dopp, ska­kar av oss de sal­ta drop­par­na och lu­tar oss mot den var­ma bergs­si­dan. Bob Mar­leys stäm­ma ekar svagt från hög­ta­la­ren i strand­ba­ren, där vi snart smas­kar i oss kyck­lingspett och pom­mes ser­ve­rat på pap­per di­rekt i han­den. En sol­bränd grek slap­par med ett glas vat­ten­me­lo­n­juice, me­dan två tje­jer kas­tar loss med en ka­not som går att hy­ra för en spottsty­ver. An­nars är vi helt en­sam­ma.

Hur ska man nå­gon­sin kun­na åka här­i­från?

EF­TER SI­ES­TAN rul­lar vi vi­da­re upp mot bergs­byn Ex­og­hi, en ar­ki­tek­to­nisk kvar­le­va som sko­nats från de många jord­bäv­ning­ar­na. Den lig­ger om­ring­ad av blom­man­de träd­går­dar, där tup­pen gal och folk bju­der in dig på ett glas söt mas­ti­ka för att stäl­la hund­ra ny­fik­na frå­gor.

Högst up­pe på top­pen står en över­gi­ven kyr­ka och en trä­bänk. Där sät­ter vi oss och lå­ter oss hän­fö­ras av na­tu­ren. Lyss­nar på få­gel­kvitt­ret och då och då bjäll­ror­na från get­ter­na. Det är omöj­ligt att att in­te bli djupt för­äls­kad i ak­va­rel­len som veck­lar ut sig. Nå­got med det en­sam­ma och öds­li­ga som gri­per oss än­da in i sjä­len.

Det var här som Ho­me­ros sägs ha häm­tat in­spi­ra­tion till ”Odys­sé­en” och det var här som sa­go­hjäl­ten Odys­seus härs­ka­de in­nan han tog sig in i Tro­ja, gömd i den be­röm­da trä­häs­ten om­kring 1 250 f.kr. Ef­ter tio års kri­gan­de i Tro­ja och yt­ter­li­ga­re tio års irr­fär­der och även­tyr i Me­del­ha­vet kom Odys­seus änt­li­gen hem till It­ha­ka och sin äls­ka­de Pe­ne­lo­pe. Som han mås­te ång­rat att han läm­nat sitt pa­ra­dis från förs­ta bör­jan.

Stran­den Agi­os Io­an­nis blir en ome­del­bar favorit.

Ef­ti­hia och Di­mit­ra från Vat­hy har som­mar­lov och är ute med ka­no­ten.

Ut­sik­ten från vårt B&B i Kio­ni är ma­giskt vac­ker..

Pa­ra­di­sis­ka stran­den Gi­da­ki.

Vid kyr­kan i bergs­byn Ex­og­hi för­lo­rar vi al­la tids­be­grepp.

En bonde säl­jer färs­ka vat­ten­me­lo­ner di­rekt på tor­get i byn Stav­ros.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.