Vack­ra Istri­en

Resa - - VÄLKOMMEN! -

När jag kom­mer till Grožn­jan har reg­net just upp­hört. Ga­tor­na är blö­ta och sta­dens många konst­nä­rer har öpp­nat dör­rar­na till atel­jé­er­na på glänt. Kom­mer det någ­ra be­sö­ka­re i dag månn­tro?

I vän­tan på bätt­re vä­der slin­ker jag in på Kaya Ener­gy Bar för en kopp kaf­fe. Även här finns hant­verk att tit­ta på och kans­ke kö­pa. Fram­för en stor spe­gel sit­ter Je­le­na och An­to­nio Bu­lic.´ De har åkt hit på en week­end­tripp från Zagreb. De har lik­som jag loc­kats av Grožn­jans ryk­te som konst­närs­stad.

De tyc­ker att det är trå­kigt att många tu­ris­ter ba­ra stan­nar vid kus­ten och mis­sar de fina stä­der­na i ber­gen.

GROŽN­JAN ÄR EN av över hund­ra be­fäs­ta stä­der i Istri­en i Kro­a­ti­en. Sta­den har röt­ter än­da till­ba­ka till ro­mar­ti­den och har bland an­nat hört till Venedig, Ös­ter­ri­ke-ung­ern och Ita­li­en. De nya grän­ser­na efter and­ra världs­kri­get då Grožn­jan ham­na­de i Ju­go­sla­vi­en såg ut att bli slu­tet för sta­den. Näs­tan al­la här var ita­li­e­na­re och de flyt­ta­de till Ita­li­en.

Grožn­jan låg öde i ett par de­cen­ni­er. Men 1965 flyt­ta­de skulp­tö­ren Alek­san­dar Ru­ka­vi­na hit och fler konst­nä­rer följ­de efter. I dag har Grožn­jan cir­ka 30 atel­jé­er, de fles­ta öpp­na för be­sö­ka­re.

SNART TIT­TAR SO­LEN fram igen och pö­lar­na på ga­tor­na tor­kar snabbt upp i vär­men. Jag slin­ker in till en kruk­ma­ka­re och en sil­ver­smed. I en li­ten de­li­ka­tess­bu­tik kö­per jag tryf­fel från Bu­zet, en an­nan bergs­stad någ­ra mil här­i­från.

Tryf­fel är en av Istri­ens sto­ra de­li­ka­tes­ser. Den un­der­jor­dis­ka svam­pen no­sas fram av hun­dar och blir se­dan en in­gre­di­ens i ome­let­ter, pas­tas­å­ser och myc­ket an­nat.

Från Grožn­jan har man en vid­sträckt ut­sikt mot oliv- och vin­od­ling­ar, sko­gar och and­ra berg som ock­så har en li­ten stad på top­pen. Vid en mörk tun­nel strax ut­an­för sta­den stö­ter jag på Ele­o­no­re och Re­in­hardt Thürr från Ös­ter­ri­ke. De har stan­nat för en kort drick­pa­us och för att gläd­ja sig åt att de nu nått den högs­ta punk­ten på sin cy­kel­tur, 293 me­ter över ha­vet.

DE CYKLAR LEDEN Pa­ren­za­na som går från Ita­li­en via Slo­ve­ni­en till Porecˇč här i Kro­a­ti­en. He­la sträc­kan är 123 kilo­me­ter lång, ex­tremt kur­vig och går ge­nom nio tunn­lar.

Pa­ren­za­na var från bör­jan en järn­väg som för­band stä­der­na Tri­es­te och Porecˇ, som då het­te Pa­ren­zo och låg i Ita­li­en. Järn­vä­gen in­vig­des 1902 men blev in­te gam­mal, re­dan 1935 la­des den ner igen. Se­dan fick ban­val­len lig­ga oan­vänd i många år. I ju­ni 2008 åter­upp­stod Pa­ren­za­na som vand­rings- och cy­kel­led.

Ele­o­no­re och Re­in­hardt cyklar leden på tre da­gar. Längs he­la Slo­ve­ni­ens kust, en sträc­ka på

drygt tre mil, cyk­la­de de of­ta nä­ra ha­vet men när de kom in i Kro­a­ti­en gick vägen upp i ber­gen.

– Bac­kar­na är ing­et pro­blem, men väg­be­lägg­ning­en är in­te så bra. Det är li­te för sto­ra ste­nar på vägen, tyc­ker Ele­o­no­re.

De enas om att man mås­te ha bra däck på sin cy­kel. Nu ser de fram emot ned­förs­bac­kar­na ner mot Porecˇ vid kus­ten. Men det kom­mer även att fort­sät­ta gå upp­för. I natt ska de so­va i Mo­tovun, på ett an­nat berg.

JAG FORT­SÄT­TER OCK­SÅ till Mo­tovun, än­nu en av al­la des­sa bergs­stä­der, den som sägs var bäst be­va­rad av al­li­hop. Runt sta­dens älds­ta del står mu­ren kvar, 426 me­ter lång och bred nog att gå på. Där­i­från ser jag sam­ma land­skap som i Grožn­jan åt ena hål­let, på and­ra si­dan mu­ren lig­ger stads­bor­nas köks­od­ling­ar med sal­lad och to­ma­ter.

I dag är det lugnt på ga­tor­na. Någ­ra by­bor har ställt upp stånd med oliv­ol­ja och tryf­fel men af­fä­rer­na ver­kar gå då­ligt. An­nat blir det sista vec­kan i ju­li. Då loc­kar Mo­tovuns in­ter­na­tio­nel­la filmfes­ti­val 30 000 be­sö­ka­re hit. Film vi­sas från kloc­kan tio på för­mid­da­gen till fy­ra på nat­ten, när det bli­vit mörkt på en stor film­duk på tor­get. För­ra året vi­sa­des bland an­nat den svens­ka fil­men ”Tjuv­he­der”.

FRÅN MO­TOVUN RINGLAR Pa­ren­za­na ner mot kus­ten. Slut­sta­tio­nen var Pa­ren­zo, dagens Porecˇ, en av Istri­ens älds­ta stä­der. Re­dan ett par sek­ler fö­re Kristus bygg­de ro­mar­na en stad på halvön där Porecˇs stads­kär­na fort­fa­ran­de lig­ger.

Det är stil­la i de sma­la grän­der­na. In­ne i väsk­bu­ti­ken Ko­za Uni­ka­ti vän­tar Sta­nislav Pu­zo­vic´ på kun­der. Jag be­hö­ver ing­en väs­ka men frå­gar om han vet var jag kan kö­pa bra oliv­ol­ja.

– Vill du ha en sou­ve­nir el­ler ska du an­vän­da den? frå­gar han.

An­vän­da sä­ger jag och får rå­det att in­te kö­pa ol­ja på tu­rist­ga­tan Decu­ma­nus. Där är för­pack­ning­ar­na fina men kva­li­te­ten låg. Mark­na­den är bätt­re, el­ler så kan Sta­nislav ta hit li­te ol­ja från sin gran­ne till i mor­gon.

När jag läm­nar Sta­nislav och pro­me­ne­rar mot vatt­net bör­jar det bli trångt på ga­tor­na. Gäs­ter­na på de sto­ra re­sort­ho­tel­len ut­an­för sta­den har kom­mit.

Först nu märks det att Porecˇ är en av Istri­ens största tu­ristor­ter. Hit kom­mer en halv mil­jon tu­ris­ter var­je år. På da­gar­na nju­ter de på de vi­ta sten­strän­der­na, på kväl­lar­na vand­rar de i grän­der­na. För­vå­nans­värt få åker in i lan­det och ut­fors­kar stä­der­na i ber­gen.

Se­dan 1960-ta­let har Grožn­jan loc­kat konst­nä­rer och konst­hant­ver­ka­re.

Den ist­ris­ka kus­ten till­hör­de re­pu­bli­ken Venedig i över 600 år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.