Ett hem­ligt pa­ra­dis, ön Vis

Den kro­a­tis­ka ön Vis lig­ger li­te läng­re ut i ha­vet än gran­nö­ar­na Hvar, Bracˇ och Kor­cˇu­la. Och det är li­te krång­li­ga­re att ta sig hit. Bra, då får vi ha hem­lig­he­ter­na på den­na grö­na idyll för oss själ­va än­nu ett tag.

Resa - - VÄLKOMMEN! - Text och fo­to: Eli­sa­bet Ax­ås

Bil­den på hus­väg­gen är ovän­tad. En stor pro­pel­ler och tex­ten ”Ae­ro­drom”. Men hu­set är in­te alls nå­gon flyg­ter­mi­nal ut­an en vin­bar, per­fekt pla­ce­rad för al­la cy­klis­ter, mo­pe­dis­ter och en­sta­ka bi­lis­ter som ut­fors­kar den­na lil­la ö längst ute i den kro­a­tis­ka övärl­den.

In­ne på hyl­lor­na står hund­ra­tals vin­flas­kor med gul­na­de eti­ket­ter, en skriv­ma­skin, en film­pro­jek­tor, en väckar­kloc­ka som stan­nat kloc­kan fem … Ae­ro­droms in­red­ning på­min­ner om ti­den då det fak­tiskt låg ett flyg­fält här. Vis var den förs­ta ön som Ti­tos par­ti­sa­ner be­fri­a­de un­der and­ra världs­kri­get och här kun­de al­li­e­ra­de plan lan­da och lyf­ta. Efter kri­get blev Vis en mi­li­tär ö med fle­ra ba­ser. Inga be­sö­ka­re fick kom­ma hit för­rän 1989.

Det är där­för ön fort­fa­ran­de är så lugn och stil­la. Här har ald­rig byggts någ­ra sto­ra ho­tell. Det kom­mer fort­fa­ran­de ba­ra en fär­ja och en ka­ta­ma­ran hit om da­gen. Inga flyg­plan lan­dar på flyg­fäl­tet, där od­las vin nu­me­ra. Och bred­vid lig­ger än­nu ett min­ne av brit­ter­nas när­va­ro – en cric­ket­plan. Den brit­tis­ke kap­te­nen Sir Wil­li­am an­la­de pla­nen re­dan 1809 när han var sta­tio­ne­rad här.

JAG BESTÄLLER ETT GLAS VIN. Vu­ga­va för­stås, Vis egen dru­va som ba­ra od­las här på ön. Jag har gjort mig för­tjänt av det ge­nom att klätt­ra upp för den bran­ta sti­gen från stran­den Sti­ni­va i när­he­ten. Den lil­la stran­den som lig­ger gömd ba­kom höga berg­väg­gar var länge en väl be­va­rad hem­lig­het, men in­te läng­re. För­ra året ut­sågs

Sti­ni­va lär ald­rig bli nå­gon sön­der­ex­plo­a­te­rad char­ter­strand. Det är all­de­les för krång­ligt att ta sig hit.

Sti­ni­va till Eu­ro­pas vack­ras­te strand i en om­röst­ning av or­ga­ni­sa­tio­nen Eu­ro­pe­an Best Des­ti­na­tions.

Se­dan dess har kans­ke fler be­sö­ka­re hit­tat stran­den men Sti­ni­va lär ald­rig bli nå­gon sön­der­ex­plo­a­te­rad char­ter­strand. Det är all­de­les för krång­ligt att ta sig hit. Vägen ner går på en kro­kig och brant stig. Ste­nar­na rul­lar un­dan un­der föt­ter­na, det gäl­ler att hål­la ba­lan­sen.

Men Sti­ni­va är värd den svet­ti­ga klätt­ring­en. Där ne­re lig­ger stran­den som en sol­fjä­der in­nan­för en tur­kos la­gun, om­slu­ten av höga kalk­stens­väg­gar med en öpp­ning på ba­ra någ­ra me­ter ut mot ha­vet. Ut­an­för lig­ger någ­ra små­bå­tar för­töj­da. De har kom­mit hit på ut­flykt från nå­gon av Vis två stä­der Vis och Ko­miža men får in­te kom­ma in i la­gu­nen.

VI SOM HIT­TAT HIT nju­ter på de var­ma vi­ta ste­nar­na. De är vack­ra men hår­da. Ta med bå­de strand­madrass och bad­skor! På stran­dens skug­gi­ga si­da lig­ger en ser­ve­ring i ett rang­ligt hus. Där lad­dar jag med en öl och en ”viš­ka po­gacˇa”, paj med an­sjo­vis, in­för klätt­ring­en upp igen. Jag vet än­nu in­te att jag ska be­lö­nas på Ae­ro­drom ba­ra en li­ten stund se­na­re.

Från Ae­ro­drom är det in­te många me­ter till gårds­kro­gen Ro­kis. Jag åter­vän­der dit på kväl­len för mid­dag. På går­den sit­ter sä­kert hund­ra gäs­ter som kom­mit i mi­ni­bus­sar från bå­de Vis stad och Ko­miža. Vi ska al­la äta sam­ma sak. Pe­ka, en dal­ma­tinsk spe­ci­a­li­tet som be­står av kött, fisk el­ler bläck­fisk som ko­kats i tim­mar i en sär­skild gry­ta. Gry­tor­na står på rad i glö­dan­de kol, med än­nu mer kol på loc­ken.

STÄMNINGEN ÄR GLAD, vi får en in­tro­duk­tion till pe­kans hem­lig­he­ter, star­tar med ett glas grap­pa och lo­kal skin­ka, ost och oli­ver. Till slut kom­mer pe­kan, un­der loc­ket vän­tar en präk­tig bläck­fisk med de åt­ta ar­mar­na vi­lan­de på ris och grön­sa­ker.

Gry­tan är smak­rik och mus­tig efter al­la tim­mar un­der glö­den. I hög­ta­lar­na sjung­er Ja­mes Brown ”I fe­el good”. Det gör jag ock­så – lik­som ser­ve­rings­per­so­na­len som tar en pa­us med en li­ten hutt i kö­ket.

Fö­re 1989 fick inga be­sö­ka­re kli­va i land på Vis. Det är en av an­led­ning­ar­na till att ön fort­fa­ran­de är lugn och stil­la.

Låt dig in­te lu­ras av pro­pel­lern på hus­väg­gen. In­nan­för väg­gar­na döl­jer det sig en vin­bar och ing­et an­nat.

På ön Vis tar man sig med för­del fram med cy­kel.

Vis har en all­de­les egen dru­va – Vu­ga­va – som ba­ra od­las här på ön.

Vägen ner till Sti­ni­va är kro­kig och brant och det gäl­ler att hål­la tung­en rätt i mun. Men det är värt den svet­ti­ga klätt­ring­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.