Hår­re­san­de na­tur och svind­lan­de kul­tur

Resa - - VÄLKOMMEN! -

En som­mar för el­va år se­dan var jag med min pap­pa och kol­la­de in det då ny­öpp­na­de mu­se­et vid Lock­nekra­tern. Kul med geo­lo­gi tänk­te vi! Där får vi ve­ta allt om den 300 mil­jo­ner ton tunga me­te­o­rit som för 455 mil­jo­ner se­dan slog ner i Jämt­land, el­ler sna­ra­re där Jämt­land låg då, 500 me­ter un­der ha­vets yta och om jag minns rätt var det på söd­ra halv­klo­tet, på Pang­eas tid, kon­ti­nen­ter har de­lats och flyt­tats se­dan dess.

För­u­tom att allt det här var svind­lan­de på al­la sätt och vis läs­te vi ock­så att i och med kol­li­sio­nen bil­da­des sten­ar­ter som in­te finns nå­gon an­nan­stans på jor­den. Hur coolt var in­te det? Hå­ret res­te sig i nac­ken!

En an­nan hår­re­san­de upp­le­vel­se ha­de jag när jag och min man un­der vår bröl­lops­re­sa till Kai­ro be­sök­te trapp­stegs­py­ra­mi­den och det in­til­lig­gan­de temp­let i Sak­ka­ra. Vörd­nads­fullt gick vi om­kring och ba­ra ga­pa­de. Per­fekt skulp­te­ra­de re­li­e­fer av skal­le­ror­mar pryd­de in­gång­en till tem­pelt, över 4 500 år gam­la, jag mås­te ny­pa mig. In­te klokt! FRA ANGELICOS munk­klos­ter i Flo­rens, den krit­vi­ta am­fi­te­a­tern i Syra­ku­sa, Pan­te­on i Rom med sin ljus­käg­la, ser­pen­tin­vä­gen, ut­an­för Voss i Nor­ge, som kan­ta­des av vat­ten­fall. Pirr, swisch.

Det kan gå någ­ra år mel­lan så­da­na här upp­le­vel­ser men de känns igen ome­del­bart: nack­hå­ret, ett ring­an­de i öro­nen och en så stor käns­la av att va­ra så li­ten, att va­ra här och nu sam­ti­digt som tan­ken på tid blir helt obe­grip­lig. His­nan­de och fak­tiskt gans­ka läs­kigt. JAG ÄR GANS­KA ÖVER­TY­GAD om att en re­sa till La Pal­ma el­ler La Go­me­ra ger just de rygg­rad­spir­ran­de er­fa­ren­he­ter jag för­sö­ker be­skri­va. Ba­ra bil­der­na gör att jag hör en li­ten kloc­ka plinga till. Men jag vet ju in­te sä­kert för jag har in­te va­rit där än­nu.

Dä­re­mot har jag se­mest­rat på Fu­er­te­ven­tu­ra. Och ta mig sjut­ton, där hän­de det igen. En ljum­men no­vem­ber­ef­ter­mid­dag, so­len var på väg ner och jag var ute och sprang i land­ska­pet som in­te är likt nå­got an­nat. Böl­jan­de, grå­svart och kargt, un­ge­fär så som vi sett på bil­der från mån­land­ning­en 1969. Det gick upp för mig att jag be­fann mig på mark som bok­stav­li­gen hällts ut från en vul­kan, och sam­ti­digt sti­git upp ur ha­vet. Och nu när jag läst på än mer vet jag att det hän­de för 20 mil­jo­ner år se­dan, puh ett arm­nyp till.

Ma­lin Wi­ke­gård ma­lin.wi­ke­gard@af­ton­bla­det. se

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.